Skivklubben 2024, vecka 15: Yo La Tengo - I can feel the heart beating as one (1997)

[särkvark]

Artist: Yo La Tengo
Album: I can feel the heart beating as one (1997)


Vald av Cberga!
"I början av 2000-talet så sommarjobbade jag på en sportklädeskedja i mellersta och norra Bohuslän. Hade jag tur så fick jag uppdraget att åka en sväng i en liten lastbil till ett fjärrliggande lager samt till andra butiker i kedjan. I lastbilens stereo fastnade mitt CD-exemplar av Yo La Tengos "I can feel the heart beating as one", så efterföljande chaufförer och passagerare fick förmodligen hålla till godo med denna karamell till indierock-skiva. Jag skulle säga att dom hade tur, om någon Yo la tengo skiva ska fastna i en bilstereo så är det denna som nog är en av deras mer varierade skivor i vilken dom tar sig an lovsjungande gnissel-noiserock, country-liknande alster ("one PM again"), orgeldistade krautimpulser ("Spec Bepop") och framtida indiepop klassiker som "Autumn Sweater". Det är ett märkligt solljus som emanerar från dessa låtar även när temat är lite vemodigt, det finns en lätthet i uttrycket - som musikaliskt vimsigt flygfotogen - , en förtätad slags innerlighet, ja det är som om man känner hjärtat slå och minns hur det är att vara 22 år gammal och vara lite olyckligt kär men på bättringsvägen och "listig och hoppfull". Kanske är det här skivan där Yo la tengo - trots alla försök att bredda horisonterna - hittar hem, hur dom än gör så låter dom som sig själva och varje låt tycks operera från en formel som Robert Brandom kanske skulle benämna "A tune beyond us, yet ourselves"."

Youtube
Spotify

Lyssna och diskutera!

[xyltburk]

Har lyssnat en hel del på Yo La Tengo, men kanske framförallt har fastnat lite på "And then nothing turned itself inside-out" som jag älskar. Hur som helst, superbra val, tror den passar mitt nuvarande mood rätt bra!

[slirak]

Jag låter ju som en trasig skiva när jag säger: kul! Men jag tycker ju det.
Det här är ett album och ett band som jag lyssnade mycket på åren runt millenieskiftet. Nu var det länge sen sist, så det ska bli intressant att se om jag fortfarande gillar det lika mycket.

[särkvark]

Aldrig lyssnat på dem tidigare. En snabb första lyssning ger mig en känsla av indiepop plus shoegaze. Hör också en del mogwai-aktiga komponenter, och lite inslag av postrock. Ska bli intressant att ta sig an denna.

[TigerMM]

Minns att jag någongång blev nyfiken, lyssnade på någon låt, och sen lät det vara. Så YLT förtjänar definitivt lite mer engagemang från min sida. Ska bli kul!

[särkvark]

Den första gitarrmelodin på första låten, samt basgången, känns så otroligt Mogwai för mig.
Det är väl samma tid och samma inspirationskällor till båda, så inte så konstigt.

[särkvark]

Hör en hel del som påminner om My Bloody Valentine också

[xyltburk]

Det är något med Yo La Tengo som känns så otroligt sympatiskt och chosefritt. Man skulle typ vilja hänga lite med dem.

[slirak]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Den första gitarrmelodin på första låten, samt basgången, känns så otroligt Mogwai för mig.
Det är väl samma tid och samma inspirationskällor till båda, så inte så konstigt.

Mycket Velvet Underground över den IMO och VU är väl generellt en av YLT:s stora influenser, direkt och indirekt. De delar säkert många influenser med Mogwai (inte minst MBV), men det är nog inte otänkbart att de också har influerat Mogwai direkt. Det här är faktiskt YLT:s åttonde album och släpptes några månader innan Mogwais första.

- - - Uppdaterad - - -

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det är något med Yo La Tengo som känns så otroligt sympatiskt och chosefritt. Man skulle typ vilja hänga lite med dem.

Exakt! Ett litet mysigt familjeföretag.

[jgb]

Det här blir intressant att lyssna på. Har undvikit dem pga att namnet känns som att det skulle vara musik typ någon form av studentikos ploj-latin, men det verkar vara helt fel.

[Shike]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det här blir intressant att lyssna på. Har undvikit dem pga att namnet känns som att det skulle vara musik typ någon form av studentikos ploj-latin, men det verkar vara helt fel.

Haha, jag har också avfärdat pga namnet! Det låter som nån slags latin easy listening, så aldrig kollat upp närmare än så
Men nu ska jag lyssna! Bättre sent än aldrig.

[jgb]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Haha, jag har också avfärdat pga namnet! Det låter som nån slags latin easy listening, så aldrig kollat upp närmare än så
Men nu ska jag lyssna! Bättre sent än aldrig.

Skönt att veta att det inte bara är jag som är fördomsfull!

[slirak]

Från Wikipedia:

They chose the name Yo La Tengo, Spanish for "I have it". The name came from a baseball anecdote from the 1962 season, when New York Mets center fielder Richie Ashburn and shortstop Elio Chacón found themselves colliding in the outfield. When Ashburn went for a catch, he would yell, "I got it! I got it!" only to run into Chacón, a Venezuelan who spoke only Spanish. Ashburn learned to yell, "Yo la tengo! Yo la tengo!" instead. In a later game, Ashburn happily saw Chacón backing off. He relaxed, positioned himself to catch the ball, and was instead run over by left fielder Frank Thomas, who understood no Spanish and had missed a team meeting that proposed using the words "Yo la tengo!" as a way to avoid outfield collisions. After getting up, Thomas asked Ashburn, "What the hell is a yellow tango?"

[Shike]

Fin lyssning såhär långt. Jag tycker det är en varm och glad stämning i skivan jmf med Mogwai som är dysterkvistar. Då och då kommer en mjuk fuzzig distad gitarr och gosar in sig. Dammiga stilla sommardagar. "Listig och hoppfull" exakt så!

Center of gravity är inte superlångt ifrån mina fördomar, men jag är vuxen nu och tycker det är nice

[jgb]

Lyssnat en gång och är inne på andra svängen nu. Bra blandning på skivan och jag gillar det. Drar stilmässigt än åt ena hållet, än åt andra hållet men lyckas ändå behålla kärnan av sig själv.

Det här kan jag lyssna på många gånger. Tummen upp!

[TigerMM]

Ja alltså jag vet inte. Det är väl mysigt och så. Men det är antingen lite för soft eller så är det för på, och hamnar lite i ett slags mellanmjölksläge i mina öron. Älskar ljudbilden på sina håll och tycker inte något är dåligt eller så, men det griper liksom inte tag. Lätt att tycka om, svårt att tycka illa om, men skulle jag själv välja att lägga på den här plattan för att lyssna? Jag är tveksam än så länge, men vi får se vad en andra lyssning ger.

[Albin]

Vilket tidsdokument. Jag blir nostalgisk utan att ha hört skivan tidigare. Den påminner om så mycket musik jag hörde kring millenieskiftet och 00-talet. Musiken känns genuin och lätt att tycka om. Med det sagt har jag ändå svårt att dras med helt. Om det beror på bristande kvalité eller ett svalt intresse för genren har jag svårt att avgöra. Gillar mest när det är lite lugnare och den fina sången kommer fram. Shadow och Green Arrow är favoritlåtar. Lång skiva!

[särkvark]

Jag har lyssnat igenom hela skivan ett par gånger men har behövt tvinga mig till det. Förstår charmen men känner den inte själv.
Har tyvärr inte så mycket mer att säga om den. Sugarcube och Centre of Gravity var mina favoriter. Båda indiebangers på helt olika sätt
Att autumn sweater är den mest spelade låten med råge förstår jag inte riktigt, jag tyckte att den var väldigt tråkigt.
Ska försöka vara mer inlyssnande på nästa skiva

[hasse_fx]

Jag har vänner och kolleger mellan 40-50 som är helt sålda på all slags indie, svensk som engelsk, men det har sällan slagit an strängarna (!) för mig. Det som jag gillat är antingen de mer "rockiga" varianterna eller eller sådant som ligger närmare shoegaze och postrock (t ex Sigur Ros). Men för mycket annat är jag rätt frågande och eftersom generationen är i närheten av den s.k. "ironiska" undrar jag om det är sådana inslag som jag inte förstår...

Sedan har jag nog inte hört en så spretigt album från ett band som detta och jag är nog inte så positiv . Jag gillade första korta lilla spåret men sedan far det hit och dit. Från atmosfäriskt bröt (som typ shoegaze), via avant-ljudexperiment, Ramones sötpunk och country till ännu sötare stämgsång med försiktigt plockad och lagom stämd akustisk gitarr. Tänker på att just de låtarna och den noggranna övertydligheten skulle platsat i barnprogram som Mumlan på 70-talet, eller något med After Shave. På en del av de rockigare låtarna är trummisen ganska off - drar och sliter i rytmen och missar beats. Med tanke på hur välspelat en del annat är så väcks den gamla fördomen att det ska vara så... Medvetet "tillgjort" otight och ostämt - återigen, det ironiska ligger i att en del annat är i princip autotune-perfekt!

De får ibland till det som t ex "Deeper into Movies" men det saknar helt tyngdpunkt... Jag kommer att tänka på de där kommunalt bekostade samlingsskivorna från 80-talet där alla band från en viss förort fick varsitt spår - punk, hårdrock, visor, synt, gubbrock...

[TigerMM]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ja alltså jag vet inte. Det är väl mysigt och så. Men det är antingen lite för soft eller så är det för på, och hamnar lite i ett slags mellanmjölksläge i mina öron. Älskar ljudbilden på sina håll och tycker inte något är dåligt eller så, men det griper liksom inte tag. Lätt att tycka om, svårt att tycka illa om, men skulle jag själv välja att lägga på den här plattan för att lyssna? Jag är tveksam än så länge, men vi får se vad en andra lyssning ger.

Nu har jag lyssnat igen, och dessvärre får jag nog stå fast vid mitt första intryck. Det är inget som biter tag i mig, kanske för jag saknar minnen kopplade till de här låtarna. I mina elaka stunder tänker jag Pripps Blå-reklam, i mina generösa stunder tänker jag på Fujiya & Miyagi av någon anledning. Så jag var tvungen att lyssna på Fujiya & Miyagi för att fatta vad det var jag hörde. Men F&M påminner mig alltför mycket om varför jag gillar F&M men har svårt att fatta tycke för YLT. Musikaliteten, och progressionerna och utvecklingen som gör att man aldrig tröttnar. Tänker på Spec Bebop till exempel, jag vässade verkligen öronen där i början och tänkte nu kommer det något spännande, men tyvärr infrias aldrig de löftena utan progressionen är rätt enahanda. Funkar säkert fint live, men på platta...

Som sagt, svårt att tycka illa om men jag nöjer mig nog också såhär.

[Hugo Hasslo]

Känns som en godispåse full med karameller med smak av 90-talsmusik. Lite Teenage Fanclub, lite Belle & Sebastian, Velvet Underground. Massa saker som jag gillar. Men precis som en godispåse så slinker allt ner men inget som man står sig på särskilt länge. Gottepåsen är dessutom alldeles för stor. Kvar längst ner ligger några karameller som jag bara slickade lite på och la tillbaka.