Var ljuden rätt eller blev de rätt?

[kockpit]

Lyssnar på gamla godingar (Gabriel, Dire Straits och dylikt) och tänker att, så perfekt rätt alla ljud är, precis rätt sound på gitarren, CP, trummor, trumsamplingar, syntljud, choruseffekter,o.s.v. Frågan jag ställer mig är, är det ett universellt "rätt", eller är det jag som växt in i låten genom repetition? Sannolikt det sistnämnda, men samtidigt, ofta hör man/jag en ny låt och får känslan att allt låter helt rätt. Sällan man vill byta ut ett ljud i en låt till något annat liksom. Eller är man förbrukad redan efter första gången man hör låten? Bara filosoferar lite kring musiklyssnande

[PF]

De var rätt. Symfoniska vackra klanger i den tävling som pågick om den mäktigaste plattan. De där åren har väldigt mycket magi skapats. Senare kommer andra ljudideal som egentligen inte kan mäta sig. Dire Straits är farsans musik men jag kunde bara kapitulera. Allt lät så satans grymt.

[Steelberry]

Kul tanke. Tror som du att man vänjer sig och förväntar sig höra det på ett visst sätt. Men jag skulle säga att minst lika viktigt att det är bra mixat så det finns balans mellan alla komponenter så att allt fungerar som en helhet.

[KRiS]

Tänkte nåt liknade för några dagar sedan om en låt som dök dök upp i huvudet, vilken perfekt ljuddesign alla ljud passar ihop, rätt ljudbild osv, de hade tid på sig och alla var proffs, var nån 80tals låt med bruce springsteen men glömt vilken den dök dök upp i skallen när jag höll på med nåt i köket

[drifter7508]

Ja, allt lät skitsnyggt. Lyssnade dock på en genomgång av master-taperna till Born in the Usa på tuben nyligen. Helsike vad kasst Bruce lirade gurorna på den låten när dom tröck dom Solo! Kassa gitarrljud också. Hörs dock inte alls i slutmixen!

[Kloon]

Mycket av detta är ju säkert välproducerad musik men till största del är det tillvänjning efter att ha hört låtarna åtskilliga gånger. Det kan t.om. hända mig på egna låtar under produktion. Man är oförmögen efter ett tag att göra förändringar i ljudbilden för att man redan är invand i hur man tror/tycker den skall låta. Det går att programmera om hjärnan, men det tar tid.

[Oortone]

Inte bara tillvänjning tror jag. Jag kan tycka gamla välkända låtar är bra men med vissa produktions- och arrangemansbrister och andra där allt känns helrätt.
Detsamma gäller även klassisk musik där dock framförandet ibland gör det lite knepigare att avgöra om det är arr eller tolkning som brister.

[PF]

Ja men tomsen på Dire Straits ljusblå platta från 82-83 ... magi... och DX7an mm... otroligt härliga ljud. Orgeln kan de sänka i sjön dock. That's the way they do it.

[pme]

Man ska nog inte underskatta resultatet av en fet budget. Och det hade man.

[depulse]

Tears Fears, Sting, m fl är klassiska referenser för bra ljud. Dock orkar jag inte med många av 80-tals plattorna som var hittar, dränkta i reverb, dåligt med bas och ett ganska kallt digital ljud.

[DanielW]

Undrar om det delvis hade att göra med att det ofta var studion som ägde de fetaste instrumenten. Alltså sådant som Synclavier osv. Det vill säga producenter och tekniker blev experter på den sortens instrument (och de mer avancerade effekterna) på ett helt annat vis än en enskild musiker har möjlighet att bli (med några få undantag som Frank Zappa med Synclavier).

Om man har budgeten och den sortens kunnande om hur man får en hel studio att bli en enhet, plus ofta många års erfarenhet, så kan man verkligen sträva efter perfektion. Thriller är ett bra exempel från samma tid som Brothers in Arms. Jag kanske inte gillar alla låtar på Thriller, en hel del är väldigt smörigt, men jag kan liksom inte tjafsa med hur Quincy och Bruce Swedien fått albumet att låta. Och de har verkligen använt hela sin expertis.

Sedan finns det som bekant historier om hur någon tappar en grej på ett trumfodral som får Michael att utbrista att ”det där är perfekt” eller hur de fixar till gong-presetljudet på Synclavier så det låter som på demo-plattan för att göra Michael nöjd. Och hur Eddie van Halen på egen hand stuvar om i Beat It…

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ja men tomsen på Dire Straits ljusblå platta från 82-83 ... magi... och DX7an mm... otroligt härliga ljud. Orgeln kan de sänka i sjön dock. That's the way they do it.

The Walk of Life är ett totalt mysterium. Hur får man för sig att göra ett spår orgeldriven dansbandsmusik på ett album som i övrigt är så bra?

[hasse_fx]

Det var ju en jakt under slutet av 70-talet och under 80-talet på allt renare och mer balanserat ljud i och med att utrustningen blev bättre och bättre, ljudteknikerna allt mer drivna och som sagt, ordentlig budget. Allting hördes och mer stoppades in, även om vinyl fortfarande var en begränsande faktor (t ex "dålig" bas) - när CD kom var det svajigt ett tag innan man lärt sig det nya mediet (producenterna av klassisk musik låg långt före).

Sedan har pendeln svängt tillbaka och i någon slags jakt på något slags rötter så låter det som kallas "modern" produktion så mycket sämre - grötigt, pressat och platt. Sedan finns det några som hittat en balans - djup, detaljrikedom och transparens med mer intressanta klanger än det "cleana", jfr t ex en välservad Rhodes mot ett DX-7-piano, eller akustiska (ibland) samplade trummor mot en Linn...

Men mycket hamnar onödigt i Super-8-träsket

[PF]

DW; Ja eller hur. Satan vad den jäveln rullade på P3 back in the day, det var dödslängtan varje gång.

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

DW; Ja eller hur. Satan vad den jäveln rullade på P3 back in the day, det var dödslängtan varje gång.

Kommer plötsligt en Farfisa/Vox-revival

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Kommer plötsligt en Farfisa/Vox-revival

Kan ju få låta The Sonics eller Suicide i så fall.

[pme]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ja men tomsen på Dire Straits ljusblå platta från 82-83 ... magi... och DX7an mm... otroligt härliga ljud. Orgeln kan de sänka i sjön dock. That's the way they do it.

DX1 om jag får be.

[PF]

Livin' on a prayer! Oaoaoaoawow. Rob Puricelli har en DX1 den rackarn. Jag menar klavven.

[Tomas N]

Begränsad ljudpalett, inte 3000 samplade baskaggar att välja mellan, istället en skicklig trummis. Samspelta band med stor hantverksskicklighet som förfinat sound och arr under många års turnerande. Fokus på låtskrivande och framförande, inte roligheter på sociala medier. Samt att allt var bättre förr

[PF]

Och att de bjöd in Sting. Vääääärldsklaaaass!!!

[Oortone]

Vill här inflika att perfekt arr och perfekt ljudkvalitet inte nödvändigtvis går hand i hand.
Möjligen att perfekt ljudkvalitet inte kommer till sin rätt utan mycket bra arr.

Ett välgjort arr ger mig absolut störst behållning (om jag gillar låten alltså) även när jag kan höra brister i ljudkvaliteten. Ibland är det med välgjorda multikanalspoprockinspelningar en slags multikanalskontrapunkt där allt sitter som en smäck och det tycker jag började redan i skarven 60/70-tal trots att det då fortfarande fanns en del brister i ljudkvalitéten med multikanal. Ljuden är helt rätt men inte ljudkvaliteten.

[hasse_fx]

Det hände mycket spännande i skarven 60/70-tal - dels med musiker inom rock/pop som blev mer och mer drivna, liknande jazz-musikerna på 50/60-talet, och på liknande sätt började utforska nya idéer och tekniska lösningar (redan från mitten av 60-talet med Beatles och Beach Boys). Det drev i sin tur på tekniska utvecklingen och och teknikerna - Alan Parsons t ex - hjälpte till att utveckla musiken, arren och produktionen. Utvecklingen fortsatte vidare från mitten på 70-talet in på 80-talet främst i USA med t ex Quincy Jones/Bruce Swedien medan Europa hade en tillfällig svacka i att ventilera bort odören av den "musikaliska" fjärt som kallades "punk" innan utvecklingen tog fart igen. Håller med om att "Möjligen att perfekt ljudkvalitet inte kommer till sin rätt utan mycket bra arr." men samtidigt, dålig ljudkvalitet skyler inte direkt ett dåligt arr - men att "förväntningarna" då går mer hand i hand. Sedan att LoFi i sig är något slags statement - whatever rocks your boat...

[Ambulansen]

Det handlar väl lite om att det var väldigt väl inarbetad standard vad gällde såväl att spela instrument som att spela in dem vid det laget. Man visste hur man gjorde, och det handlade mer om ifall du skrev en bra låt. Det blev en liten guldålder där, innan nya instrument och sätt att spela in dem tog över. Som såklart också har guldåldrar

[PF]

https://youtu.be/E3xbLcTj_bs

[PF]

https://youtu.be/UH1CMCtV4to

[PF]

https://youtu.be/Z8CeAHfAD2w

[PF]

https://youtu.be/0lDYs_b_hj8

[PF]

https://youtu.be/NTHi-p7l3KM

[PF]

https://youtu.be/z-Ht38JjuCc

[PF]

https://youtu.be/TjWmw-8-OEk

[PF]

https://youtu.be/qmOLtTGvsbM

[PF]

https://youtu.be/wTP2RUD_cL0

[PF]

https://youtu.be/vBtzFOgKcv8

[PF]

https://youtu.be/1qW9-s3ITbU

[PF]

https://youtu.be/1ti2YCFgCoI

[PF]

Ja där kom ett axplock, vilken tripp va!

[pme]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det handlar väl lite om att det var väldigt väl inarbetad standard vad gällde såväl att spela instrument som att spela in dem vid det laget. Man visste hur man gjorde, och det handlade mer om ifall du skrev en bra låt. Det blev en liten guldålder där, innan nya instrument och sätt att spela in dem tog över. Som såklart också har guldåldrar

Jag skulle tro att man också var ganska försiktig med valen av ljud. Man fick välja ljud som skulle vara lätta att hantera i mixen, naturligtvis med undantagen där ljudet var en del av hooken.

[Oortone]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

...ventilera bort odören av den "musikaliska" fjärt som kallades "punk"...

Snarare utveckla det till nya mer spännande genrer som inte fanns innan. Det var även nyttig vitamin för många äldre band utan egentlig koppling till punk, new wave, synt, post punk o.s.v.

[Oortone]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det handlar väl lite om att det var väldigt väl inarbetad standard vad gällde såväl att spela instrument som att spela in dem vid det laget. Man visste hur man gjorde, och det handlade mer om ifall du skrev en bra låt. Det blev en liten guldålder där, innan nya instrument och sätt att spela in dem tog över. Som såklart också har guldåldrar

Tror också det handlade om att man lärde sig det nya "instrumentet" mångkanal och hur det skulle användas. Såväl tekniskt som arrangemangsmässigt.

[depulse]

Duktiga musiker, inspelningsutrustningen nådde sin höjdpunkt innan allt blev digitalt, bra tekniker och ”riktiga” låtar med bra arrangemang. Numera sker det mesta i burken, med tidspress, kollektiv som skriver låtarna och flatline kompression. Dessutom så ges inte musiker och grupper tid att utvecklas, en skiva eller två, blir det inte hits släpps de från bolagen.

[beem]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

medan Europa hade en tillfällig svacka i att ventilera bort odören av den "musikaliska" fjärt som kallades "punk" innan utvecklingen tog fart igen.
[...]
- whatever rocks your boat...

Nu sa du iofs whatever rocks your boat, men odören av punken är väl objektivt en av de den starkaste ingredienserna till både bra och intressanta ljud på 70-90talet. Jag älskar Quincy Jones, men ta bort punkens odör från 80-90talet så landar allt i en Mike and the mechanics-singel på repeat.

[drloop]

Jag lyssnade på Madonna Like a prayer idag. Oj vilket arr och basspelet är otroligt. Började nästan gråta av lycka.

[Oortone]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ja där kom ett axplock, vilken tripp va!

Ja alla har vi vårt 80-tal e.t.c.
Prominenta låtar, men inte just mina favoriter.

[Bobisch]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag lyssnade på Madonna Like a prayer idag. Oj vilket arr och basspelet är otroligt. Började nästan gråta av lycka.

Madonna är grymt bra!

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

odören av den "musikaliska" fjärt som kallades "punk" innan utvecklingen tog fart igen.

Martin Hannett exempelvis är ett exempel på motsatsen. Liksom Hugh Jones produktion på Echo and the Bunnymens Heaven Up Here, eller Eno och Daniel Lanois samarbete med U2. Eno och Talking Heads. Frankie Goes to Hollywood och Trevor Horn. Nej, det LÄT inte punk, men kommer ju ur samma nya våg.

Å andra sidan, The Sonics och Suicide som jag nämnde innan är ju två exempel från varsitt decennium på att ”LoFi” kan vara fantastiskt. Lee Perrys galenskaper ett tredje.

[Oortone]

En sak som jag tycker är lustig är att jag tycker vissa producenter hamnar precis rätt med en del grupper endast ett fåtal gånger medan det mesta andra de gjorde var mest….gäsp!

T.ex. Martin Rushent med Dare! (Och i viss mån Homosapien) eller Tony Visconti med framförallt Scary Monsters och Indiscreet. Letat upp andra skivor med dessa producenter och hittar inte alls samma produktionsgenialitet. Antar att det är kemin mellan artist och producent som funkar magiskt i dessa fall.

[Oortone]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

….

Å andra sidan, The Sonics och Suicide som jag nämnde innan är ju två exempel från varsitt decennium på att ”LoFi” kan vara fantastiskt. Lee Perrys galenskaper ett tredje.

Suicide är en så jäkla konstig grupp. Den andra skivan (prod Ric Okcasek) är ju knappast lo-fi. Den låter väldigt snyggt, men däremot rätt primitivt. Den där märkliga blandningen av någon slags rockabillyattityd och synt är lite uncanny valley tycker jag. På ett bra sätt.

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Suicide är en så jäkla konstig grupp. Den andra skivan (prod Ric Okcasek) är ju knappast lo-fi. Den låter väldigt snyggt, men däremot rätt primitivt. Den där märkliga blandningen av någon slags rockabillyattityd och synt är lite uncanny valley tycker jag. På ett bra sätt.

Martin Rev har beskrivit arbetet med andra albumet som att vara ett barn i en godisbutik. Plötsligt hade han tillgång till alla möjliga syntar och effekter. Men att han snart började sakna begränsningen det innebar att jobba med bara en Farfisaorgel, en enkel rytmbox och ett eko.

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

En sak som jag tycker är lustig är att jag tycker vissa producenter hamnar precis rätt med en del grupper endast ett fåtal gånger medan det mesta andra de gjorde var mest….gäsp!

T.ex. Martin Rushent med Dare! (Och i viss mån Homosapien) eller Tony Visconti med framförallt Scary Monsters och Indiscreet. Letat upp andra skivor med dessa producenter och hittar inte alls samma produktionsgenialitet. Antar att det är kemin mellan artist och producent som funkar magiskt i dessa fall.

Och andra som får allt att låta som dem. Inte jättestor skillnad på U2:s The Joshua Tree och Daniel Lanois soloalbum t ex.

[Oortone]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Martin Rev har beskrivit arbetet med andra albumet som att vara ett barn i en godisbutik. Plötsligt hade han tillgång till alla möjliga syntar och effekter. Men att han snart började sakna begränsningen det innebar att jobba med bara en Farfisaorgel, en enkel rytmbox och ett eko.

Tycker det är bästa skivan. Kanske nyhetens behag också spelar in i magin med vissa album?