Skivklubben 2024, vecka 7: Last Dinner Party - Prelude to Ecstasy (2024)

[särkvark]

Artist: Last Dinner Party
Album: Prelude to Ecstasy (2024)


Vald av TigerMM!
"Bandet är omgivet av vissa kontroverser och beskylls för att vara skivbolagsprodukt. Skivan fick dock lysande omdöme av Andres Lokko, som själv var förvånad att han gillande den (https://www.svd.se/a/RGk6er/recensio...ude-to-ecstasy). Jag blev nyfiken och lyssnade på en låt och fattade inte grejen alls. Jag tänker att vi kan lyssna på skivan och se om vi tycker den har några kvalitéer, och i så fall vilka. Jag tänker också att det är bra att hänga med i vad som händer i musiken just nu."

Spotify
Youtube

​Lyssna och diskutera!

[TigerMM]

Jag ska be om ursäkt på förhand då jag inte riktigt vet vad som väntar oss. Det är säkert en välproducerad platta och snyggt genomförd. Kanske det också hjälper att vi hade Genesis/Foxtrot i förra veckan, så vi är lite förberedda på det Lokko beskriver som "inledningen på ett återfött 1970-tal där albumet som konstverk ska återlanseras." Fan tro't.

Nu ska jag lyssna.

[slirak]

Kul! Jag har också läst den väldigt blandade kritiken och funderat på om jag skulle orka lyssna eller inte. Nu behöver jag inte fundera på det!

[xyltburk]

Bra val! Har lyssnat igenom den tidigare då den dök upp i mitt flöde, men gav den väl egentligen inte en riktig chans då.

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag ska be om ursäkt på förhand då jag inte riktigt vet vad som väntar oss.

Tycker det är en fantastisk användning av skivklubben
Roligt med nya skivor och att våga lite!

[slirak]

Har lyssnat i bakgrunden en gång och ska nog vänta med att kommentera musiken.

Men jag har roat mig med lite googling under lunchen och anklagelserna om skivbolagsprodukt verkar vara mest dumheter och det är svårt att skaka av sig misstanken om att det finns ett hyggligt mått av misogyni inblandat - inte kan väl ett tjejband ha gjort det här själva?! Liksom.

Att de kör hårt med nån sorts kostymfilmsimage och kändes väldigt "färdiga" redan när de släppte sin första singel bidrog väl också. Samt att de känner en del folk i mer kända band. Men de hade ju faktiskt hållit på i ett par år och spelat en hel del live innan de fick kontrakt och det finns en hel del livematerial från den tiden på tuben.

Det här klippet, där Justin Hawkins diskuterar anklagelserna och lyssnar på debutsingeln, är småkul IMO. Att just han gillar TLDP är inte oväntat, the Darkness handlade ju också mycket om excesser med rötterna i sjuttiotalet. Men jag tycker han kan vara ganska rolig överlag, även för den som inte alls gillar the Darkness.


https://youtu.be/LjY-doYrPrQ

[särkvark]

Vilken otroligt behaglig sångröst.

[särkvark]

En av mina första tankar är att det nästan låter som en mix av av Kate Bush och Lana del Rey.
Tycker det låter riktigt trevligt.

[xyltburk]

My "teatralisk sång" sense is tingling!

[särkvark]

Har aldrig använt ordet "teatraliskt" så mycket som jag gjort sedan skivklubben startades

[särkvark]

Jag gillar verkligen kombinationen "Gjuha" som går över i "Sinner".
Jättefin övergång och vilket banger Sinner är! Börjar som innan med brittisk art pop men blir nästan lite The Killers eller Franz Ferdinand på sina ställen. Svänger

Vissa gitarrdelar påminner mig om Josh Homme, typ hans gitarrspel med them crooked vultures eller Era Vulgaris.

[TigerMM]

Har inte tagit mig igenom hela ännu men kör en första minirunda på den första halva jag hunnit lyssna på.

Jag får tydliga Siouxsie-vibbar av Burn Alive (första låten efter orkesterintrot). Alltså inte sången, utan det låter liksom Gwen Stefani sjunger Siouxsie. Rätt trevlig sak imho, en sån där låt där jag inte skulle köpa plattan, men där jag skulle bli glad om den dök upp på radion.

Caesar on a TV Screen - här upptäcker jag att jag gillar rösten faktiskt, och hennes olika sångstilar. Tempobytena gör det dock svårt för mig att gilla låten i sin helhet.

The Feminine Urge - här blir rösten ”gulligare” igen och det blir genast tråkigare. En låt som i övrigt känns extremt brittisk och så där mitten-på-hitlistorna-poppig. Ändå lite befriande med just det brittiska, känner jag. Var länge sedan jag hörde det, men kan också bero på att jag inte lyssnar så mycket på vad som händer i mainstream.

Sedan kommer On Your Side, och klart det var dags för ballad nu. Jag spar den och resten till senare.

[särkvark]

Så följs det upp direkt med My Lady of Mercy med ett riktigt jävla tungt 70's-grooverock-riff i refrängen.
Det här är kul och spännande!
Och återvänder lite till det Lana del Reyiga i portrait of a dead girl.

[särkvark]

Har lyssnat igenom hela skivan en gång nu och för mig så känns det som att den startar på nytt i och med Gjuha, nästan som att B-sidan börjar där. Tycker den är stark därifrån. Asbra

[rice74]

Bra platta som jag hunnit lyssna på några varv. Såg dem på Way out west i sommras och de var grymma live. Får också Lana del Rey-vibbar, lite Wolf Alice i vissa låtar.

[xyltburk]

Det är väldigt kompetent och snyggt och så, men ingenting riktigt biter sig fast i mig utöver det bombastiska introt och hitten "Nothing matters".

[Juno60]

Gjuha kan få vara med på en spellista, men nej. Detta var inte för mig.
Blir förvirrad, och den känslan håller jag helst utanför mitt musiklyssnande.

[särkvark]

Vad är det som är förvirrande?

[hasse_fx]

"Smidig" lyssning rätt igenom! Underhållande och frisk blandning av stilar men med konsekvent sound i botten. Lite tendenser till teatralisk sång men inte mer störande än average syntpop-sångare. Välproducerat men känns också distanserat...

[slirak]

Intressant att flera nämner Gjuha som bra, själv tycker jag det är det svagaste spåret, ihop med introt. Men bakgrunden och texten är ju ganska rörande, så den får passera. (Nej, jag kan inte albanska! Men Google kan.)

I övrigt så har jag svårt att förstå att albumet skulle vara så speciellt, men det avslöjar väl bara att jag lyssnat ohälsosamt mycket på deras sjuttiotalsreferenser. De gör ju en del saker med både ackordsföljder och melodier som inte är så vanliga idag, men i jämförelse med sjuttisinfluenserna tycker jag de håller sig stadigt i mittfåran på de punkterna. Då tycker jag en del texter är intressantare, även om vi inte snackar litterär verkshöjd.

Lättlyssnat och jag ogillar ingen låt, utom möjligen de två ovan nämnda, men trots minst tio varv så är det bara Nothing Matters som fastnat hittills. Inget griper riktigt tag i mig.

Men man vet aldrig vad som händer efter ett tag. Jag hörde Sza nånstans häromdagen, nån låt från skivklubbsalbumet och tyckte den var svinbra. Det tyckte jag inte under klubbenlyssnandet. Men nånstans tog klubben ändå skruv, uppenbarligen.

[tonefloat]

Jag tänker Lana del Ray. Att spela på en Music Man St Vincent gitarr är respekt. Annars är det nog Nothing Matters som fastnat mest.

Överlag känns de coola och mitt i prick för sin samtid. Sånt där band som jag kan nämna och connecta med den yngre generationen.

Nord är såklart rätt också.

[TigerMM]

Nu har jag lyssnat igenom resten av plattan. Fortsätter köra låt för låt, men ska säga att jag har lyssnat flera gånger på denna halva av plattan då jag tycker den är klart starkare än första delen.

Jag gick vidare med Beautiful Boy, ännu en lugn låt. Men den är rätt fin, jag gillar både solo och stämsång. Blir glad av den. Sedan kommer den märkliga men vackra Ghuja från ingenstans och jag börjar spetsa öronen. Vad händer nu? Är inte det här lite väl otippat faktiskt? Kanske jag rent av gillar det här bandet trots allt?

Och så smäller Sinner till. Riktigt kul. Jag är fast, vilken energi, vilket driv. Jag tänker lite Bowie, lite NIN (riffet), sen orkar jag inte räkna fler referenser. Det har mycket av allt, och jag tycker den är supercool. Men det blir ännu bättre - My Lady of Mercy känns som peak Last Dinner Party och är min absoluta favorit på plattan. Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Den är perfekt, så knasig och omöjlig. Älskar soundet, växlingarna, stämmorna, ylandet, too much-andet, allt. Hög volym på denna och lycka.

Portrait of a Dead Girl - här tänker jag igen hur mycket jag faktiskt gillar sångerskans röst. Gillar hur den intensifieras efter den lugna inledningen. Några riktigt sköna ackordföljder också i denna utan att det för den sakens skull blir ansträngt eller pretto. Fan det är bara bra. Och körsången… åhh.

Sen kommer tyvärr "hiten", Nothing Matters. Det var denna jag hörde först och inte fattade ett dugg av uppståndelsen. Det gör jag fortfarande inte. Jag tycker det är en rätt tråkig låt, den har inget av det jag tycker är roligt med musik. Den låter bara som en radiohit, och som att det var hela tanken med den. Tänker på Lily Allen. Förlåt, inte min mening att dissa så hårt men jag är besviken efter de tre kanonlåtarna innan och jag har svårt för den här sortens musik.

Så till slut Mirror. Inledningen… jag tänker att de tigger om att få göra nästa Bond-tema (minns var ni läste det först). Gillar när det börjar dista lite och jag blir på bättre humör igen, allt är förlåtet. Tänker att det är en låt som Goldfrapp hade kunnat göra, även om det hade låtit rätt annorlunda då.

Sammantaget tycker jag inte längre jag behöver skämmas för veckans val Det här var en rolig platta att lyssna på och jag är glad att jag gav den tiden - det här är låtar jag inte hade hittat annars, eller brytt mig om att leta upp. Några av favoriterna kommer jag definitivt lyssna på fler gånger och fulsjunga med för fullan hals. Och så är jag nyfiken på vad Last Dinner Party kommer hitta på i framtiden, om de kommer våga fortsätta vara så stökiga eller om de kommer välja spår.

[johey]

Försökt komma igenom, men misslyckats. Inget direkt svårlyssnat, men beroende på sinnesstämning kan jag finna det lite irriterande. Dock har det potential att sätta sig, så jag ska veva igång det igen när jag inte har 5:2.

[Juno60]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Vad är det som är förvirrande?

Det är bara för mycket av allt. Känns konstruerat och oautentiskt.

[Albin]

Har lyssnat igenom en gång. Blev väldigt pepp i början av skivan. Kul att höra ett nytt ungt band med stora ambitioner. Grym röst och snyggt producerat. Det är verkligen trevligt att lyssna på. Men ju längre skivan går desto mer tappar jag intresset. Låtarna känns helt enkelt inte så starka bakom den snygga förpackningen.

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Sammantaget tycker jag inte längre jag behöver skämmas för veckans val Det här var en rolig platta att lyssna på och jag är glad att jag gav den tiden - det här är låtar jag inte hade hittat annars, eller brytt mig om att leta upp. Några av favoriterna kommer jag definitivt lyssna på fler gånger och fulsjunga med för fullan hals. Och så är jag nyfiken på vad Last Dinner Party kommer hitta på i framtiden, om de kommer våga fortsätta vara så stökiga eller om de kommer välja spår.

Håller helt med dig, jag har lyssnat flera gånger och tycker det är en kul och engagerande skiva. Tycker också att det bitvis är riktigt starkt låtmaterial. Tack för ett bra val!

[Shike]

Det tog ett par varv men ju mer jag lyssnar desto mer fastnar låtarna. Tycker det är uppfriskande att höra en modern platta med såpass välsnickrade låtar ändå. Hoppas kidsen gillar det så vi får mer baroque-pop i mainstreamfåran. Klassisk poprock i modern tappning.

Plattan öppnar med starka spår efter det onödiga introt. Burn Alive, Caesar on a TV screen, The feminine urge får visa lite olika stiluttryck i både musik och sång. Överlag tycker jag det är hög lägstanivå genomgående.

Har inte läst internetkonspirationerna, men om detta nu vore en ren fejkprodukt från ett skivbolag, är det då inte positivt att de försöker skapa bättre skivbolagsprodukter än man är van vid?

Även jag kan höra lite Gwen Stefani i rösten ibland, och jag håller med om att den snuskiga hitlåten är lik en Lily Allen-bagatell.

Men trevlig skiva som ger lite hopp om samtiden. Bra skivklubbsval!

[rwq]

Helnajs!

Lite Curve, lite 70-tals glam, lite oljud och skav men melodier också. Välspelat, välsjunget och min kopp thé hela vägen.
Extra stilpoäng på att rekommendera en skiva du inte hört själv TigerMM!

[slirak]

Ett par avslutande intryck: med upprepade lyssningar så börjar allt fler låtar sätta sig, men nåt djup hittar jag inte riktigt. Jag ger albumet 3,5 99-muggar av 5 och kallar det en ambitiös bagatell. Och det kan väl vara gott nog ibland.

[särkvark]

Vore kanske kul att ha ett betygssystem

[tonefloat]

Jag har kört plattan i bilen nu en vecka och jag gillar det! Väldigt polerat och finstämt, jag ser framför mig ett ganska komplext arrangemang med en oändlig mängd pluggar. Men oavsett om det är en skivbolagsprodukt eller ett källarband så har de fått till det bra.

Dock börjar jag redan känna en viss trötthet efter en vecka, det blir lätt som att halka omkring i ett champagneglas efter ett tag. Men att blanda upp en trivsam spellista gör de utan problem.

Det lär bli många festivalspelningar för dem i sommar om de vill. De passar perfekt för en festivalaffisch, klickar i alla boxar som finns.

Bra grejer så 4 st 99muggar av 5 möjliga.

[särkvark]

Tycker andra halvan av den här skivan är bra och spännande pop rakt igenom, på djupet. Upplever inte att det låter konstruerat, oautentiskt eller grunt på något sätt faktiskt. Har sjungit på flera av låtarna under veckan, särskilt sinner och nothing matters.

[Shike]

Har blivit några fler lyssningar på The Feminine Urge. Bra låt!

[särkvark]

Jag har också återkommit till några låtar från den här skivan. Tycker det är bra klass!

[slirak]

Jag har också lyssnat mer och blivit alltmer positiv. Finns ju faktiskt ett gäng hittar. Nåt djup hittar jag kanske fortfarande inte, men det är rätt kul och det räcker långt.

[tonefloat]

Den har som sagt hamnat på spellistan och snurrar fortfarande!