Senast redigerat av särkvark den 2024-02-11 klockan 15:16.
Åter ett kul val!
Precis vad jag behöver skivklubben till. Jag har haft en rigid aversion mot genesis så länge jag kan komma ihåg. Har riktigt väntat på att det ska dyka upp en genesisplatta här. Nu ska jag gå in i det här med öppet sinne. Jag vet ju att det finns enorma kvalitéer i denna musik.
Jag har nog skrivit om det förut tror jag. Hur jag för några år sen var vansinnigt trött på all musik jag gillade, gammalt som nytt. Så jag bestämde mig för att istället försöka lyssna på musik jag hatade, för att se om det kunde skaka om mig lite.
Jag valde prog från sjuttiotalet - ej att förväxla med den svenska politiska proggen med två g! (Det som i andra länder brukar kallas prog är sånt som i Sverige (rätt oegentligt) ofta kallas symfonirock.)
Yes var nog mitt främsta hatobjekt, men Genesis låg inte långt efter!Men det var bara att bita ihop och ta sig igenom diskografi efter diskografi. Efter några månader med nästan bara prog så var jag omvänd och Yes och Genesis tvärtom bland favoriterna.
Numer tycker jag Foxtrot är ett skitbra album, men jag har aldrig gett mig på att analysera det, så det ska bli spännande att se vad jag och övriga upptäcker!
Ett mycket roligt val - denna lyssnade jag mycket på innan tonåren slog till och hormonerna och punken tog över. För övrigt ett av min salige pappa Rolands favoritband. Minns hur stolt han var att han lyckats boka Genesis till "sin" scen, och hur spännande det hade varit med Moog synthesizers (med andäktig stämma) och allt. Men det var en bihistoria. Nu är det dags att bli tolvåring igen!
Jag såg Steve Hackett i våras och de spelade hela Foxtrot rakt upp och ner. Det blir inte mycket bättre!
Nostalgi!
Min polares storebrorsa spelade denna och polaren var bara "Uäääh!" men jag fångades av magin och flöt iväg! Helt förlorad av denna underbara och underliga musiken.
Jag var 11 år.
Senast redigerat av Göran den 2024-02-07 klockan 22:48.
Jag var ännu inte född när detta album släpptes. Selling England by the Pound var min första stora musikförälskelse i livet och A trick of the tail ledsagade mig vidare till det tidiga 80-talets Genesis innan förfallet började musikaliskt för Banks, Rutherford och Collins.
Det var min morbror som hade Foxtrot i samlingen, instucken mellan Michael Franks, Vollenweider och Pat Metheny.
Foxtrot blev aldrig ett favoritalbum, med undantag för Suppers Ready känns det inte som att det håller ihop musikaliskt lika bra som tex SIBTP. Märk väl att de var 22 år när detta album kom till världen och med det perspektivet är det för mig ändå ett enastående album.
För den som bara hört Collins-eran så rekommenderar jag att lyssna bakåt med start från A Trick of the Tail där det ursprungliga konceptet fortfarande kan skönjas och sen gå vidare bakåt i tiden i Gabriel-eran.
Ett väldigt viktigt album där Supper’s Ready markerar riktningen framåt, det karakteristiska gitarrspelet, det tematiska berättandet, lekfullheten. Horizons är en fin interlude men i övrigt är plattan lätt att glömma bredvid tex Nursery Cryme som är ett tidigt mästerverk från 1971.
Ouff, det här är nog den svåraste skivan i skivklubben hittills för mig, men jag ska försöka ta mig an den med ett öppet sinne.
Jag har lyssnat ett varv nu och ska lyssna mer innan jag skriver, men jag måste säga att jag är väldigt positivt överraskad. Jag tror att jag har hört andra skivor med Genesis innan och att den här är mer i min smak på något sätt. Sen kanske det har att göra med att jag blivit äldre också. Hittar mycket som jag gillar på denna skiva.
Jag kan bara konstatera att det är något med Genesis själva förhållningssätt till musik som jag inte klarar av. Det här albumet är långtifrån det sämsta jag hört med dem, kanske till och med det bästa. Att Peter Gabriel är med gör en enorm skillnad från hur de blev senare.
Jag gillar Pink Floyd som fan, jag gillar en massa gammal tysk flumrock, men detta är odrägligt DUKTIGT på ett vis som verkar totalt frånstötande på mig. Det sitter i arrangemangen och låtstrukturerna framför allt. Och även det som tenderar åt rockoperahållet tycker jag The Who gjorde mycket bättre vid samma tid.
Kan dock konstatera att till skillnad från en del andra som kan placeras i prog-facket lyckas de kombinera prog med progg. Och bra dessutom. Jag lyssnar bra mycket hellre på när Genesis kommenterar socialpolitik som i Get ’Em Out By Friday, än några svenska proggare med styltiga plakattexter.
Jag har nog alltid sett just foxtrot som den tråkigaste av "orginal-genesis" plattor. Den jag på rak arm liksom minns minst ifrån trots att jag snurrat den en hel del. Har alla och gillar de ändå allihop
Svinbra album!
Även om jag inte lyssnar ofta på Genesis nuförtiden så står Gabrieleran mig varmt om hjärtat.
Ett tips och varning till de som inte är hemma på Genesis, undvik Nick Davis ommixningar från
ca 2007, de är hysteriskt komprimerade och låter rent ut sagt för jävligt.
Målsättningen var, enligt Davis och Banks att få dom att låta moderna.
Efla puckon, rent ut sagt. Och de ska enligt dom vara de definitiva versionerna.
Så jag hoppas innerligen att ni som lyssnar för första gången får tag i originalmixen av
detta förträffliga album.
Bra poäng, och om du hittar länkar till originalmixar någonstans så lägger jag med glädje till dem i ursprungsposten!Ursprungligen postat av olivetti
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Skickade länk i pm till dig!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Skulle göra vad som helst för att ha sett dom live vid denna tidpunkt.
https://youtu.be/WjYEyENr6c8
Har lyssnat igenom 3-4 gånger nu. Visst, ibland är det någon liten strof som jag kan uppskatta på något plan, men på det stora hela är jag som gladast när skivan tar slut. Det här är inte för mig helt enkelt. Intressant att höra era tankar dock.
Detta kommer bli ett långt inlägg då jag har en nostalgisk relation till det här.
När jag gick i gymnasiet levde jag för musiken och proggresiv rock från 70-talet det mest spännande jag kunde tänka mig. Till skillnad från slirak så var just Yes mina stora favoriter tätt följt av King Crimson och Genesis. För mig var detta alldeles fenomenal och fulländad musik. Att annan musik skulle kunna bli lika intressant framöver kändes främmande. Trots det försvann vurmen för progrocken med tonåren. Men något som stannade kvar var min kärlek till ljuden från mellotron, minimoog och hammond. Just det har format mycket vad jag sysslat med senare i musik, även om det har varit inom lite andra stilar.
Det var väldigt kul att lyssna på Foxtrot nu drygt 20 år senare. Det låter som jag minns, fast ändå inte. Mitt minne är att Genesis var lite tillrättalagt och snällt (jämfört med andra prog-band). Idag hör jag snarare lite stökig och brokig musik där idéer sprutar och mycket ska sägas, kännas och spelas. Känslan är att bandet har mycket på gång men kanske inte riktigt har landat helt i sin egen kärna. Bland progbanden var det ju nästan obligatoriskt med en 20-minuterslåt som täckte en hel B-sida (väldigt snyggt på vinylen) men Suppers Ready tycker jag nog inte är det bästa exemplet på detta. Den börjar fint med uppbyggande partier men efter ett tag känns den mer som ett medley än en sammanhängande låt / svit.
Genesis hade verkligen sinne för harmonier och melodier. Många keyboard- och gitarrgrejer är väldigt vackra och intrikata. Men någon svängkurs hade nog inte bandet gått. Under första låten slås jag av hur stolpigt det känns. Just trumspelet är i mina öron ganska märkligt. Ibland blir det nästan lite parodiskt med den fusionfillande Phil Collins till de känslosamma stämningarna. Sången och basen är också lite vilda emellanåt medan, ja, keys och gitarr alltid utförs med stor precision. Att olika musikers personlighet blandas är ju i sig intressant men jag kan inte låta bli att få känslan att det inte alltid sitter ihop.
Som redan nämnts var ju bandet väldigt unga när detta skapades (21-22 år) och håller med om att det sätter det hela i lite perspektiv och ger en lite mer förlåtande inställning.
När jag var inne i min progperiod höll jag precis som Juno60 ”Selling England By The Pound” som min Genesisfavorit. Jag var tvungen att lyssna igenom även den nu och även idag föredrar jag den framför Foxtrot. För mig är den mer sammansatt och det känns mer som bandet har landat i sig själva. Skivan är dessutom lite snyggare producerad.
Jag är glad att jag fick dyka ner i Genesis och Foxtrot igen. Kommer lyssna någon mer gång, men det blir nog mest av nostalgiska själ. Kommer nog ändå kolla in fler skivor med bandet och se vad de väcker.
Till sist vill jag säga att jag älskar första låtens intro. Mellotron är och förblir mitt absoluta favoritsound.
Jamen precis detta, kombinerat med überskickliga unga musiker. Föredrar helt klart Pink Floyd som lärde sig spela i replokalen och flummade runt musikaliskt mycket mer.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Uff!
Jag tycker det är fint att vi musiker har en samlingsplats för gemensamt utbyte av idéer och infall och uppskattar mycket att puttas ur min komfortzon och få höra sånt jag annars aldrig lyssnat mig igenom.
Nej jag har inget snällt att säga om Genesis och den här plattan jag tror att gör musik för att vara en motpol till det här.
Tack för kaffet men nu går jag hem!
(edit) jag hör det ni menar med överkomprimerat, det måste vara den versionen som ligger på spotify, låter heelt knäppt och passar inte musiken alls (edit)
Senast redigerat av rwq den 2024-02-11 klockan 22:24.
Roligt att få lyssna lite på ur-Genesis för mig som bara har hört på 80-talshitsen tidigare. Inget som jag fastnade för direkt, tyckte soundet är lite platt och tråkigt (hmm kanske ska se om jag kan hitta originalmastern.
Det som stod ut mest för mig var sångrösten, ungdomlig men ändå med stor bredd. Känns liksom naturligt att det är så här en 22-årig Peter Gabriel låter.
Har haft lite problem den här prog-grejen med långa låtar som egentligen är smålåtar som bara sitter ihop. Men insåg häromdagen att det är ju precis så Burial jobbar också. Kan det vara ett engelskt särdrag?
Trots mycket prog-lyssnande sedan andra halvan 70-talet är tidiga Genesis något som inte fastnade då och det är komiskt med kommentarerna i tråden om duktigt och överarrat - det var det stökiga och otighta som jag störde mig på, samt fokuset på PGs teatraliska image. Med några få undantag gillade jag inte heller gitarrerna av Hackett och Rutherford, som lät trevande och malplacerade. Det lyfte på The Lamb och även de två efter att PG (tyvärr) lämnat. Däremot har jag gillat det mesta av PGs och Hacketts solokarriär - återkommer till den senare.
Däremot föll jag helt för Yes och en del annat från samma tidsperiod även om de var jammigare än Genesis. Gissar att Tony Banks rätt trista stil påverkade en del...
Åter Foxtrot, så innehåller de en av de bästa Genesis-låtarna (Watcher of the Skies) och vid sidan av Cavatina måste-stycket för gitarrister (Horizon). Supper's ready är ju ett av de klassiska Genesis-spåret enligt många, även om det har sina upps änd dovns.
Min egen revival för Genesis kom i och med att Steve Hacket började ta upp och göra fräschare arr av några av låtarna, för att sedan ge sig på i stort sett hela katalogen där han varit med live. IMHO bättre än originalen där det skramliga 70-talssunket är borta och med en mycket större dos spelglädje än på albumen. Lyssna hans versioner av Foxtrot-låtarna, speciellt Watcher och Supper's.
Jag måste erkänna att jag är rätt svag för "det stökiga och otighta", samt för det teatrala.Jag tycker det ger lite liv åt det "duktiga och överarrade". Jag gillar generellt oslipade kanter och är därför lite motvalls och tycker den betydligt tajtare, mer arrade och allmänt hyllade Selling England kan vara lite småtråkig. Fast jag är som vanligt inte konsekvent och håller nog The Lamb som min favorit.
Jag var ju som sagt prog- och Genesis-hatare fram tills för bara några år sen och nog bockar classic lineup-eran i alla progboxarna: aviga taktarter som till råga på allt gärna byts mitt i låtarna, flöjter, mellotroner, klassiska influenser, långa sviter och mytologiskt inspirerade texter. Dvs allt det jag hatade (utom mellotroner såklart!) och som märkligt nog numer framstår som en innehållsdeklaration precis i min smak.
Utom möjligen texterna.
Fast vad jag missade under min tid som hatare och jag tror många andra också missar, är att det faktiskt finns en hel del absurd humor i många av just Genesis texter. Eller vad sägs om den här (del)beskrivningen av Apocalypse-sektionen i Supper's Ready, från ett programblad som Gabriel skrev:
"The seven trumpeteers cause a sensation, the fox keeps throwing sixes, and Pythagoras (a Greek extra) is deliriously happy as he manages to put exactly the right amount of milk and honey on his corn flakes."
Mer som ett medley, skrev Albin om Supper's Ready och det kan jag hålla med om, även om det inte stör mig. De delar själva in den i olika sektioner med egna namn och den tillkom ju också genom att de sammanfogade olika sektioner och delvis genom att jamma.
Som jag förstått det av intervjuer så är albumet överlag mer resultat av jammande än Nursery Cryme, som var albumet innan och det första med den här sättningen. Kanske är det ett skäl tlll en del av stökigheterna. Man testade tills man var nöjd och sen gick man vidare.
Kanske är det också jammandet som präglar många av Rutherfords basgångar på albumet, där han spelar mer eller mindre samma riff långa stunder, medan övriga växlar harmonier och melodier som funnes det ingen morgondag. Riffet får nästan samma funktion som en bordunton och han blir den som förankrar musiken på ett sätt som väl inte är så vanligt i progen annars. ("Väl" skriver jag, för jag har inte satt mig och lyssnat igenom annan prog för att testa tesen!) Lyssna t.ex. på Supper's Ready från 16.12 ungefär.
Och sen kan ni ju begrunda vilken låt med ett helt annat band som matar på med en förenklad variant av den basgången genom en hel låt.Slump? Kanske. Men de har lånat annat från Genesis också och pratat om dem som influenser.
Jag har uppdaterat första posten med länkar till en originalmix, enl önskemål.
Jag har lyssnat mer nu och har lite tankar. Jag förstår 100% upplevelsen att det här låter för duktigt även om jag tycker att det är ganska sladdrigt spel allmänt. Jag tänker att duktigheten i det här handlar om attityd, precis som att vissa saker kan låta arga eller glada oberoende av hur tekniskt bra det är så tycker jag att det är något duktigt över detta. Lite musikaliskt lillgammalt på något sätt. Bitvis känns det som ett (väldigt välutfört) examensarbete eller liknande, både textmässigt och kompositionsmässigt. Särskilt Watcher of the Skies är nästan parodiskt ibland, och även Get'em out by Friday har någon slags lillgammal satiransats som jag har mkt svårt med.
Jag har generellt svårt när saker är för tighta så det behöver inte vara något problem för mig alls om det inte limmar helt, men musik kan vara otight på olika sätt och här känns det ibland.. sladdrigt som jag skrev ovan. Lite över förmågan. De är absolut duktiga musiker men det känns osammankopplat i sig själv på något sätt.
Kul att ha begett sig in i denna skiva och förkovrat sig i den!
Jag ser intentionerna som ofta resulterade i det som refereras som duktigt och lillgammalt som en start på något nytt och hållbart genuint - de sökte nya influenser i t ex klassiskt och som legitimerade nerds sorglöst kunde släppa de invanda pop-formaten som t.ex Pink Floyd ofta klamrade sig fast vid. Mer "duktigt" och mindre party... Slutet 60 och början av 70-talet var annars en tid som präglades av nytänkande och nyfikenhet, även från "publiken", när t ex Emerson Lake & Palmer var 1a på engelska album-listan några veckor med brutala "Tarkus" - lite som när syntmarknaden euforiskt kastade sig över det digitala i jakt på nya sound innan det blev "going back to basics"...
Däremot tror jag att Genesis medlemmar redan från början drog åt olika håll, så pass att de snart föll i bitar - Gabriel lämnade, Hackett hade sina egna idéer och de tre övriga hoppandes på pop-trenden ledda av Collins, tillsammans med en surmulen Banks, så länge han fick plats för sina utsvävningar. Rutherford var väl diplomaten i sammanhanget. I brytningarna uppkom kanske deras bästa bidrag, The Lamb och A Trick/Wind&Wuthering...
De var ett väldigt sammansvetsat gäng. Innan inspelningen av Trespass så boddeThis quote is hidden because you are ignoring this member.
de tillsammans och arbetade så gott som varje dag under ett helt år.
Fragment av det som kom till under det året användes så långt upp som till Lamb, och
eventuellt längre.
Gabriel och Banks lär vara de som argumenterade mest och slogs för sina idéer.
Angående det som ledde fram mot poperan så var det något de alla strävade efter väldigt tidigt.
De såg sig själva som låtskrivare och man strävade efter att få en hit, men hade inte kunskapen
under de tidiga åren. "I know what I like..." från Selling var väl tydligaste tecknet under dessa år.
Sen kom "Your own special way" (bedrövlig låt) och resten ledde fram mot geniala poplåtar, med
början på albumet Duke.
Att Collins skulle vara den som "tvingade" in bandet mot poplåtar är en missuppfattning.
Collins själv har sagt att ingen kan tvinga Banks att göra ngt som han inte vill.
Själv håller jag Lamb... som deras mästerverk. Tokgillar albumet och glad att Gabriel lyckades
få igenom sin idé, istället för Rutherfords idé om ett temaalbum baserat på en bok, The Little Prince
by Antoine de Saint-Exupéry, som Gabriel hävdade var "too twee" and believed "prancing around in fairyland was rapidly becoming obsolete" :-)
Var väl första gången de delade upp arbetet, då Gabriel krävde att få skriva all text, så medans han
skrev texterna jobbade övriga med musiken. Mycket jammades fram. Tror Lilywhite Lilith är från perioden
då de bodde tillsammans.
Lamb live som ingår i första Archiveboxen, är helt fantastiskt bra. Collins trumspel helt sanslöst bra.
Även om Gabriels sång är nyinspelad till 75% samt en del klaviatur och gitarr
har spelats in på nytt. Men känslan finns där.
"Trick of the tail" är väldigt bra album och kom som en överraskning då de flesta trodde bandet inte
skulle klara av att förlora Gabriel.
Även om jag gillade "Wind and Wuthering" mycket när den kom, så tycker jag idag att den inte riktigt håller.
Finns några felsteg i mitt tycke. Your own special way har jag redan nämnt. Collins Wot gorilla och Banks
All in a mouse's night borde inte ha fått plats på albumet. Bandet repade in Hacketts "Please Don't Touch" men
låten röstades bort i slutändan. Fanns anledningar att Hackett sedan hoppade av bandet under arbetet med
livedubbeln "Seconds out"
Själv har jag lyssnat allra mest på Trespass (Visions of angels var i flera år min default-låt att spela när jag kom över ett instrument) och Genesis Live. Tycker de, som helheter, är toppen av orginalgenesis. Sen gillar jag Return of the giant hogweed väldigt mycket. Nursery Crime var den första gemesisplattan jag skaffade, så det spelar väl in.
Generellt har jag nog sett dem som de mest "stökiga" av de stora brittiska prog-akterna. Spretigt stilmässigt, lite metal fast utan metalgitarrer, lite dimmiga ljudproduktioner som inte kanske är superbra. Peters texter är oftast spännande men rent litterärt faktiskt tråkiga ibland.
Håller med om att de som band kanske faktiskt är färdigslipade pärlor just på slutet med Phil på sång (har lyssnat lite för lite på den perioden faktiskt, mest samlat plattorna när jag hittat dem
Senast redigerat av Ambulansen den 2024-02-11 klockan 23:29.
Tack för intressanta detaljer och tillrättalägganden!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Både Collins och Hacket utvecklades mycket med tiden - det som förvånade mig var att sådan skillnad på Hackets insatser i Genesis och soloplattorna, då "Voyager" hade med både Rutherford och Collins. Jag gillar verkligen vad han gjorde på den, "Please", "Spectral" och "Defector", med en helt annan pondus än Genesis-materialet.
Jag har lyssnat och lyssnat och för mig är det en sån barndomstripp att jag inte kan komma med några sakliga synpunkter här. Som jag redan skrev var tidiga Genesis något av husgudar hemma. Jag förstår det mesta ni skriver, både hiss och diss. Möjligt att man kan tolka anslaget som pretentiöst på sina håll, men jag ser å andra sidan mest musikalisk glädje och frihet. Jag har förbaskat svårt att inte sjunga med högljutt i egna stämmor, musiken liksom inbjuder till att bygga på så jag fattar hur det blir som det blir.
Återigen, jag misstänker att det är min historia med den här plattan som spökar (och Nursery Cryme, Selling England by the pound & The lamb lies down on Broadway samt en liveplatta). Jag tror senaste gången jag lyssnade på just Foxtrot måste ha varit typ 1979, då var jag tolv och musiknördade järnet ihop med min bästa kompis ur klassen. Sedan blev jag för cool och hård för Genesis
Hade Foxtrot släppts idag hade nog inte en käft lyssnat på den. Upplever att den är väldigt mycket barn av sin tid, när det var helt okej att berätta långa historier med musik utan alltför fast struktur och göra liksom lite opera av allt. De var galet populära i Västtyskland (där jag är uppvuxen) på 70-talet och har nog haft rätt stor betydelse för hur krautrocken växte fram och utvecklades.
Nu vill jag inte höja Foxtrot eller Genesis till skyarna mer än de förtjänar. Jag kan trots allt inte säga att jag är ett jättefan med undantag för vissa låtar. Och jag håller med om att det finns intressantare plattor från den tiden. Men kanske var det just alldeles lagom weird och spännande men fortfarande vackert och lättlyssnat. Och vad hade den perioden och den senare musiken varit utan Genesis? Så visst förtjänar de en hyllning.
Jag har ingen relation till senare pop-Genesis eller pop-Gabriel, den musiken berör mig inte ett dugg. Men fasiken vad kul det var att få gräva ner sig i Foxtrot igen. Tack, tack, och tack.
Verkligen en tidsresa och en harmonisk sådan där dur och moll kastas runt som pommes i en fritös
Angående Hackett. Hittade denna info som säger en del om gruppdynamiken fram till då Hackett lämnade.This quote is hidden because you are ignoring this member.Tack för intressanta detaljer och tillrättalägganden!
Både Collins och Hacket utvecklades mycket med tiden - det som förvånade mig var att sådan skillnad på Hackets insatser i Genesis och soloplattorna, då "Voyager" hade med både Rutherford och Collins. Jag gillar verkligen vad han gjorde på den, "Please", "Spectral" och "Defector", med en helt annan pondus än Genesis-materialet.
"Hackett requested time to do another solo album before recording
Wind & Wuthering, but was denied. He suggested ideas like dividing
the song credits evenly so all four members had an equal number of
songs on the album and bringing in outside musicians, which received
a cold reception from the other members. He found himself arguing
with the band as he felt his ideas were rejected in favour of material that
Banks, in particular, had put forward. Having already released his first solo
album, Voyage of the Acolyte, Hackett requested the band use more of his
musical ideas on Wind & Wuthering. Banks ended up with six writing credits
on the album's nine tracks, more than any other member. Collins spoke of
Hackett's request: "We just wanted to use what we agreed was the strongest
material, irrespective of who wrote it". He later said he did like Hackett's songs,
but just thought Banks won the popular vote with the band. Hackett was not
interested in writing shorter and simpler songs, and felt "the wackiness was being toned down"
Har läst likande - svårt att nå en bra balans mellan keyboards och gitarrer när det gäller arr om det är två starka viljor som ska samsas. Jag tror Banks inte hade så mycket emot Daryl Stuermer som driven "hired gun"This quote is hidden because you are ignoring this member.
Ja, dom har ju sagt att det var perfekt balans med tre medlemmar,This quote is hidden because you are ignoring this member.
där Collins ofta fungerade som buffert mellan Banks och Rutherford.
Tycker denna är ganska rolig, på ett barnsligt sätt
https://youtu.be/aIgHZx8LISo
Det var väl en tidsfråga innan Genesis dyker upp i Skivklubben. Och visst vore det frestande att följa upp med en 80-talsplatta?
Ja, jag gillar Patrick Bateman-Genesis mest av allt! Det är nåt visst med prog i knivskarp 80-talskostym ändå!
Men nu är det 70-tal, lite mysigare, murrigare och mer teaterkänsla. Tycker detta är hemtrevligt och trivsamt, välspelat och fina låtar. Sjukt att de var så unga. Andra i tråden har betydligt djupare koll på bandet och historiken.
Supper’s ready skulle väl egentligen kunna delas in i ett gäng spår om man ville. Men kul med ett opus!
Mycket är redan sagt, jag konstaterar att jag gillar detta samtidigt som det känns som musik från en svunnen tid.
Senast redigerat av Shike den 2024-02-14 klockan 15:33.
Genesis, och särskilt Hacket-eran, står mycket högt hos mig. Inse hur många gånger jag spelat Pro Soloist och Mellotron till de låtarna...
Imponerad och överraskad att det finns så många och insatta personer här!
Sviiinfint!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
