Artist: The Residents
Album: Not Available (1978)
Vald av Göran!
"Detta är ett av Residents mer surrealistiska album och absolut på min topp-fem-lista över deras album. Jag köpte den som 16-åring och den magi och förtrollning jag upplevde då sitter i när jag lyssnar än idag."
Soundcloud
Youtube
Spotify
Lyssna och diskutera!
Ser fram emot det här. Ännu ett band jag hört talats om men aldrig lyssnat på.
Kul!Är ett stort Residents-fan sen sisådär 45 år, men detta album har jag aldrig ägt och alltså lyssnat lite mindre på.
Cool! Jag har hört talas om The Residents sedan jag köpte Yellos Solid Pleasure way back 1980 men aldrig lyssnat på dom förrän för någon månad sedan (inte denna platta).
Mitt favoritalbum med Residents. Jag lyssnade väldigt mycket på Not Available i gymnasiet.
Nu lyssnade jag igenom albumet för första gången på ett antal år. Jag gillar verkligen trummorna och den allmänna känslan. Det blir lite väl mycket urstämt bitvis dock.
En sak jag uppskattade med Residents som jag märker faktiskt är kvar är känslan av att inte riktigt förstå vad de menar. Annars är det rätt mycket populärkultur som har avförtrollats med tiden när man faktiskt greppar vad folk försöker göra, deras referenser osv.
Not Available är fortfarande genuint konstig på ett bra sätt.
Jag har lyssnat på halva skivan nu. Jag håller med DanielW om att den är genuint konstig. Riktigt murrig på sina håll.
Jag uppskattar en hel del komponenter med den. Mixen av att det är medvetet ostämt, de bitvis märkliga rytmerna och de lite babblande vocoderkörerna gör att det känns som en feberdröm eller hallucination. Blir nästan sjösjuk när det är som mest. Och eftersom det plockas ned från den nivån ibland så gillar jag det.
Jag tänker på den här hallucinationsscenen från dumbo:
https://youtu.be/Mw8qmHRxdmM?feature=shared
Den skulle kunna vara en direkt musikvideo till vissa partier.
Minns hur jag var fascinerad och lite skrämd av den när jag var liten och såg den och jag känner lite samma kring den här skivan
Omslaget får mig också att tänka lite sjukdom, feber, illamående och samtidigt surrealism/hallucination. Tänker också kaktus. Kan meskalin vara ett tema?
Det känns väldigt konceptuellt vilket jag uppskattar till viss mån, men ibland upplever jag att det blir mer konst än musik om man kan göra den åtskillnaden. Jag har svårt för en del spoken word-bitar också.
Det finns ju en del återkommande musikaliska teman och tyvärr faller jag inte riktigt för dem.
Början på The making of a soul är nog min favorit av det jag hört hittills. Gillar verkligen rytmen i den.
Gillar också sopransaxofonen eller vad det är i mitten av Ship's A'going Down.
Tänker mig att det kanske är en skiva som är gjord för att upplevas med LSD?
Väldigt bra val till skivklubben iaf!
Ny bekantskap för mig, även om jag har hört namnet, blir kul att lära känna.
Första varvet klart. Ibland gillar jag det mycket, t.ex. början av "The making of a soul", bra stämning med rytmen och blåset!
Det har ju varit lite teatertema i skivklubben, och det är inte min starkaste sida. Vill t.ex. bara spola igenom stora delar av Ships a'going down och spoken word-delarna. Men det är min personliga preferens.
Tänker stundvis på Animal Collective som måste ha hämtat ganska mycket inspiration härifrån.
Aldrig hört talas om, men otippat nog faller den mig i smaken. Blir ölsugen av att lyssna på den, och det rimmar väl med veckodagen. Har inte hunnit igenom hela än, men fortsätter. Trevligt album!
En till som jag inte hade hört förr även om jag borde och skulle ha velat. Däremot har jag haft Mark of the Mole sedan sent 80-tal och ett par av deras senare. De verkar ju fortfarande vara aktiva, i alla fall tills ganska nyligen.
Här är ljudbilden mer akustisk än jag är van vid, men alla deras stilgrepp är bekanta. Bra val, jag ska ge den en lyssning till. Third Reich & Roll också, som är en annan som jag nyligen hörde för första gången.
Lite som med CB - bitvis on the top (påminner om Mike Westbrook et.al. i sina stunder), men likt CB för det mesta over the top för min smak!
Spännande spännande. Kul val av skiva.
Ett par inställda tåg idag gjorde att jag fick tid att lyssna 3 varv på den här skivan.
Jag lyssnade mycket på The Residents under sent -80 och tidigt 90-tal.
Jag har den här och ganska många andra album av The Residents, men den här är faktiskt en av de jag har lyssnat minst på. Dessutom var det många år sedan senast.
Spännande att lyssna med nya öron och ett lite annat syfte än tidigare.
Känslan som slår mig direkt är att det känns helt magiskt. Lite overkligt och surrealistiskt. Harmonizer/vocoderbabblandet är så bekant från flera andra album. Det är lite som att hitta hem efter flera år på vift.
Känslan är att albumet känns som en knasig varietéföreställning med pausmusiktemat och en svårberiplig konferecier.
Sedan dyker själva akterna upp som än mer obegripliga. Helt fantastiskt och bisarrt märkligt på samma gång.
Jag blir uppenbart berörd av det här.
Det är både nostalgi och något mer som uppstår av det så fruktansvärt obegripliga. Kan det vara förvirring eller förtrollning?
Min tidigare upplevelse av The Residents utspelade sig till största delen pre-internet. En av de mest påtagliga grejerna var att de kändes hemliga och lite ljusskygga.
En sak som jag har funderat lite på: Hur länge har omvärlden känt till deras identiteter?
Själv hörde jag det första gången i samband med Hardy Fox bortgång för några år sedan (2018?). Jag kände direkt att jag var sist på den bollen…
Senast redigerat av rofo den 2024-01-19 klockan 22:36.
Jag trillade över Residents nån gång i slutet på 70-talet, och ja, viss stimulantia kan ha florerat.
Av deras tidiga releaser var det just denna platta som slog an en underlig känslomässig sträng som jag fortfarande inte helt kan definiera. Jag såg dem live på deras Mole Show-turné -82 eller -83 och har tagit varenda chans att se dem live sen dess. Pratat över en öl med Homer och Hardy... Var duktigt involverad i scriptet för Bunny Boy. Drev siten Residents Lovers med 2500 medlemmar.
Residents är verkligen en del av mitt egna musikaliska arv. Från -74 till idag har de skapat underbara platser för mig att hitta fram till och utforska. Deras musik har berört mig mest men märkts minst i min egen musik.
Residents identiteter är väl en av världens sämst bevarade hemligheter.Ursprungligen postat av rofo
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Vet du om de försörjde sig på något annat under 1970-talet? Jag har alltid tänkt mig dem som hemmahörande inom reklam och liknande för brödfödan. Allt som har med marknadsföring var så genomtänkt, och grafiken så hantverksmässig jämfört med mycket annan underground.This quote is hidden because you are ignoring this member.Residents identiteter är väl en av världens sämst bevarade hemligheter.
De är nog också svåra att imitera utan att det verkligen blir epigoneri av det. Eller finns det egentligen några exempel på efterföljare?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Den hemligheten är bevarad för mig åtminstone, men jag intresserar mig föga för personbiografi. Något säger mig att någon eller fler av dem har bedrivit en del musikstudier, men har man hört om dem som t.ex tonsättare, jazzmusiker eller rent av bildkonstnärer? Om inte så spelar det ingen roll för mig vad de heter.Residents identiteter är väl en av världens sämst bevarade hemligheter.
Tycker det är impotent och gnälligt blandat med en påträngande känsla av vemod.
Om den här skivan var en person hade jag inte velat gå på fest ihop.
Kanske svårt att lyssna på idag om man inte har kontexten och känslan från när det begav sig..
Senast redigerat av 234gh35h35h den 2024-01-21 klockan 07:57.
1981 började jag gymnasiet och när en klasskompis upptäckte att jag var intresserad av udda musik, så började hon glatt låna mig diverse vinyler som var hennes pojkväns. Utan att berätta det för pojkvännen.I nån av de första vinylhögarna befann sig The Residents album Duck Stab/Buster&Glen. Det var bland det underligaste jag hört och jag ska inte påstå att jag blev ett fan på studs. Men jag kunde inte riktigt släppa dem heller, jag var alldeles för fascinerad. Idag tycker jag Duck Stab/Buster&Glen snarast är ett album fullt av hits. The Residents-hits såklart, vilket förstås inte är riktigt samma sak som vanliga hits, men ändå.
Not Available har jag aldrig ägt och lyssnat lite mindre på än en del andra album. Men det låter som typiskt vad jag skulle kalla klassiska Residents. Pre-Emulator-Residents. (Inte för att jag ogillar de Emulator-dominerade albumen!)
Residenterna själva påstår ju att Not Available skulle ha spelats in 1974, med idén att albumet skulle få ligga tills de glömt bort att det fanns. Detta ska nog (liksom det mesta de sagt) tas med en rejäl nypa salt.
En väsentlig skillnad mot Duck Stab är dock att Duck Stab är en samling "poplåtar" (på Residents-vis!), medan Not Available snarare är en sorts temaalbum, lite som en musikalisk teaterpjäs. Redan på första albumet så fanns det en tiominuters svit, en del senare album har varit kanske ännu tydligare tematiska och deras scenshower har ju alltid haft starka visuella element, med t.ex. film-, dans- och teaterinslag. Vad fanken den eventuella tematiska storyn är på Not Availble är däremot inte direkt glasklart för mig åtminstone!Texterna känns närmast som stream of consciousness.
Överlag så inbillar jag mig att The Residents måste vara väldigt influerade av både surrealismen och dada. Och säkert också av att ha dragit igång verksamheten i psykedelians högborg San Francisco i slutet av sextiotalet. Som andra har skrivit i tråden, så känns det som att de har god koll även på all möjlig sorts musik, kanske nån av dem t.o.m. har formell musikalisk skolning. Jag hör ett tydligt intellektuellt anslag i många av deras grejer, men de parar det samtidigt med något som känns som rena motsatsen. Överhuvudtaget så hör jag många vanligen oförenliga storheter förenas hos dem. Det är barnsligt och tramsigt samtidigt som det känns djupt allvarligt. Det är groteskt och trivsamt, 20-talsjazz samsas med sextiotalspop, klassisk musik och äkta och fiktiva "etniska" influenser, det är fnissigt och sorgligt, smart och korkat, meningslöst och politiskt. Allt i samma gryta. Det är väl därför jag älskar dem antar jag, jag blir fortfarande fascinerad av de här förenade oförenligheterna varje gång jag lyssnar på dem.
Det var några år sen jag senaste hade en ordentlig Residents-period, men den här veckan har åtskilliga av deras album fått snurra här och det tackar vi Göran för, utmärkt skivklubbsval!
Fint inlägg slirak, personligt och med inkörsportar för oss som inte har lyssnat innan
Tack för tacket.
Jag kan väl lägga till lite skivklubbsrelaterad trivia:
* De skickade en tidig demo till Hal Halverstadt på Warner Brothers, de tänkte att han kunde uppskatta deras musik eftersom han signat Captain Beefheart. (Han refuserade dem, men lyckades på kuppen döpa dem, de hade nämligen inte skrivit något namn, bara en adress, så han skickade tillbaka demon till "The Residents of" + vilken adress det nu var.)
* På Commercial Album så gästar Lene Lovich på en låt.
Lyssnade på den här igår, och nog känns det som att det var en del substanser inblandade samt att autotune inte var påslaget.
Men såvärst konstigt kändes det inte för min del, jag uppskattade helt klart skivan trots att jag aldrig hört Residents innan. Jag gillar det här flytande flummiga (även om röstsvajande blir rätt enformigt i längden) som ger känslan av att vara på ett annat ställe än det vanlgia livet. Blev klart överraskad av sista fjärdedelen av skivan, mer melodiöst och lättillgängligt (enligt min definition av lättillgängligt då), kändes som att jag hade hört några av de musikaliska temana där tidigare.
Skulle gärna lyssna igen, men då kanske hoppa över de mest sjösjuka delarna.
Märklig skiva! Har aldrig hört talas om The Residents tidigare. Med mina referenser hamnar detta någonstans mellan brittiskt progressive / Berlin School / Brian Eno / musikal / spoken word. Fast ändå väldigt särpräglat och eget. Det får mig att tänka på hur mycket spännande musik det gjorde i skarven 70/80-tal.
Jag är överlag ganska svårflörtad när det kommer till "experimentell" musik men jag köper detta för att det känns så genuint och ärligt som flera andra varit inne på. Vokalgrejerna är ganska jobbiga på sina ställen men andra inslag gillar jag mer direkt, särskilt när det blir lite mer rytmiskt. Och älskar stråksynthen.
Intressant koppling till Animal Collective (en av mina kandidater till skivklubben). Har alltid varit nyfiken på deras referenser och här lär en vara spårad. Lyssnade lite på "Meet The Residents" som jag tycker verkar ha ännu starkare koppling.
Fint att läsa om någras långa relation till bandet. Jag kan tänka mig om jag hade kommit över detta i tidig ålder hade jag nog också känt starkt för detta idag för musiken har verkligen en speciell stämning över sig.
Senast redigerat av Albin den 2024-01-22 klockan 20:42.
Jag får lite associationer till asiatisk och kanske specifikt kinesisk musik. Det är både ljud och harmonik.
Dock är den inte så omvälvande för mig som jag hade hoppats efter att ha läst andras kommentarer. Intressant att många tycker det är en så viktig skiva.
Det var trevlig lyssning, jag har inte hamnat i situationen att jag lyssnat på The Residents tidigare. Kul med 10-minuterslåtarna som matar ut lite olika små idéer och att det är sån bredd på instrumenteringen. Experimentellt som attan, men samtidigt rätt avspänt och utan uttalad vilja att provocera.
Funkar fint för mig fast jag misstänker att den här musiken inte direkt är tänkt att konsumeras i nyktert tillstånd på jobbet
Var du i Köpenhamn när de framförde The Mole Show?This quote is hidden because you are ignoring this member.Jag trillade över Residents nån gång i slutet på 70-talet, och ja, viss stimulantia kan ha florerat.
Av deras tidiga releaser var det just denna platta som slog an en underlig känslomässig sträng som jag fortfarande inte helt kan definiera. Jag såg dem live på deras Mole Show-turné -82 eller -83 och har tagit varenda chans att se dem live sen dess.
1 juni 1983
Jag åkte ner helt allena, bokade hotellrum och lokaliserade Falkonerteatern
Hängde på hotellet, gick sedan och kollade in de mystiska idolerna man hade.
Gick sedan saligt genom ett mörkt Köpenhamn till hotellet.
Åkte sedan hem dagen därpå, otroligt lycklig.
Är inte riktigt samma sak för mig sedan två av dom hoppade av.
Och när deras primära låtskrivare, Hardy Fox, hoppade av så försvann ngt för mig väsentligt.
Angående Not Available, så är det mitt favoritalbum med dom. Ett mästerverk om något.
Har lyssnat några varv, första gången jag lyssnar på The Residents.
"Festligt" är det första ordet jag tänker på. Det är verkligen ett soundtrack till något, typ en amatörteater med stora papier mache-masker. Bitvis tar musiken ett steg tillbaka för en imaginär scen.
Det är trevlig lyssning, det är experimentellt på ett väldigt mysigt sätt. Många små fina teman med trummaskiner och stråkmaskiner som passerar förbi. Äventyrstemat i första biten av Never Known Questions hade passat in i vilken 80-talsfantasyfilm som helst.
Trots att jag aldrig hört skivan förut är det en nostalgisk känsla över lyssningen.
"stora papier mache-masker"
Preach, precis vad jag tänker på.
Animal Collective är väl det första jag tänkte också... har inte så jättemycket att tillägga än det andra har sagt. Tyckte att det var rätt jobbigt bitvis, men kände en humor som gjorde att det blev njutbart ändå på det hela taget.
Jag har funderat en del på varför jag inte blir lika provocerade av det här som av Captain Beefheart. Det är ju bitvis rätt störigt med spoken word och tokiga röster bland annat. Är det för att det bottnar i pop-musik och beach boys (som jag gillar) snarare än blues rock (som jag inte gillar). Är det det (som jag upplever det) lite ironiska anslaget som gör att jag har lättare att ta det till mig. Ett snett leende och lite blink-blink som visar att vi visserligen tar det på allvar samtidigt som vi är fullständigt seriösa.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
