Artist: Prefab Sprout
Skiva: Andromeda Heights (1997)
Vald av rofo!
"I 25 år har det varit lite av ett mysterium för mig. Varför gillar jag det här? Jag lyssnar inte på något annat som är i närheten av att låta så här tillrättalagt och medhårs. Finns det någon balanspunkt som Prefab Sprout håller sig på ”rätt” sida om? Eller kanske tvärtom, de kliver helt oblygt över alla gränser?
Är det här optimerad smörpop? Många frågor, inga svar…"
Soundcloud
YouTube
Spotify
Tidal
Lyssna och diskutera!
Tvärt kast från förra veckans captain beefheart.
Väldigt snäll och behaglig ljudbild. Tycker det här känns mysigt.
Jag har Jordan: The Comeback och den roterade rätt många varv förr.
Sedan tappade jag intresset när det var lite för osyntigt (kanske kan översättas med ostigt?) för min smak.
Samtidigt kom nya trender i musiken.
När jag nu lyssnar på detta så är det så tydligt att de borde ha bytt producent trots att Thomas Dolby är en legend.
För det är alldeles för tillrättalagt och anpassat för tidigare / "tidlösa" ideal. Det här kunde lätt varit den andra delen om Jordan varit ett dubbelalbum.
Vackert och ståtligt men med tråkig julshowskänsla (allt är perfekt men inget har attityd) och tydlig datering.
För att ta ett exempel: Kolla hur magiskt det lite liknande bandet Fleetwood Mac från andra sidan Atlanten kunde förnya sig när de som gammalt skäggigt rockband började införliva syntar, samplers, mängder med pålägg. Lyxighet och maximering.
Men jag fortsätter lyssna, det är mysig musik med smarta harmonier. Hoppas på en totalt elektroniskt megahit ska komma och rädda mig.
Tänk att detta släpptes 1997. Så erbarmerligt mossigt jämfört med Madonnas samtidiga Ray Of Light och Annie Lennox soloplattor.
De måste ha haft stormöten och bestämt sig för naturliga, klassiska ljud. Det blir för mycket av hur det kunde ha låtit 1973 tyvärr.
Svinbra musik men sopigt, missförstå mig rätt.
För stråkarna och harmoniernas totala mäktighet biter tag i mig ändå — så jag kan inte sluta lyssna. Likt en älskad bredvid mig som klämmer åt min hand när jag vill resa mig och gå mitt i. Jag möter hennes väna leende och skärper mig.
Vips händer det. Jag hör ett samplat fingersnap, vocoder! ;-)
Men det känns ändå för mycket som något Frank Sinatra och Michael Bolton skulle gillat. För lite som något Neil Tennant och Vince Clarke skulle ha gillat.
Trots detta tvingas jag sätta betyget 4/5 för det är ju ändå jävligt habilt och tusentals eoner bättre än så mycket svindålig syntmusik. Låtskrivandet och musikaliteten vinner över ljudidealen trots allt.
Läste tidningen Pop flitigt på 90-talet och mina att jag försökte förstå storheten i bl.a. Prefab Sprout och Manic Street Preachers utan att lyckas. Ska bli spännande att se om det går bättre nu i efterhand!
Älskar Prefab Sprout.
Fina popsnickerier, bra texter och vackra melodier, är ingen textperson egentligen.
MEN The Fifth Horseman är EN av mina PS favoriter.
The bible mentions four, I tell you theres one more.
Love is the fifth horseman of the apocalypse.
Skall återlyssna på Andromeda Heights även jag. <3
Det blev inte mycket diskussion om denna?
Jag har lyssnat ett gäng varv nu och måste säga att jag har svårt att hålla fokus genom hela. Allt är ju så extremt snyggt.
Jag har aldrig lyssnat nåt särskilt på Prefab Sprout, mest enstaka låtar på radio etc, utom när min gamla kompis Jonas nån gång ibland fått för sig att försöka sälja in dem.
Min bild innan den här skivklubbsveckan var att de/Paddy McAloon är väldigt begåvade, skriver väldigt smart och välarrad pop, men är för slickade för att upprätthålla mitt intresse i längden. Men jag mindes dem inte som riktigt såhär slickade. Så jag var tvungen att lyssna igenom deras övriga diskografi. Jag är inte igenom hela än, men ett mönster har definitivt utkristalliserat sig: i början av ett album tänker jag att fanken, det här är ju riktigt, riktigt bra, men en bit in på albumet så upptäcker jag att jag slutat lyssna.
Det är ju inte ovanligt att man lägger ett par starka låtar i början, men det är nog inte så mycket att materialet längre in är svagare som gör att jag tappar fokus, utan att inget riktigt griper mig, varken musiken eller texterna. Jo, ibland, visst. Men i Allmusics recension av The Gunman and Other Stories så hittade jag ett citat som satte fingret på hur jag känner för mycket av Prefab Sprout och inte bara texterna, utan även musiken: "there's a kind of detachment to the lyrics, a feeling that McAloon is clearly writing in character, but not investing too much in the results".
Sen är det ju de där saxofonerna... Missförstå mig rätt, jag gillar saxofon! Av alla möjliga slag. Charlie Parker, Lora Logic, Steven Brown, James Chance, ja t.o.m. Clarence Clemons kan jag gå igång på. Andromeda Heights saxofoner luktar dessvärre mer Kenny G...
På den goda sidan måste jag förstås lyfta det skickliga hantverket. Jag hittade nåt citat från Paddy där han skrev ungefär att han vill göra musik som låter enkel men är mer avancerad under ytan och det kan man höra. Ett verktyg han verkar använda mycket på albumet är reharmonisering, för att kombinera "självklara" melodier med mindre självklara harmoniväxlingar. Han tar det betydligt längre än de allra flesta inom popen och vet alldeles säkert precis vad han håller på med. En del textrader är också rätt underbara ("We were quoted out of context - it was great") och A Prisoner of the Past är en megahit i mitt huvud.
Jag kan också förstå att man som rofo kan gå igång på att albumet tar det slickade så pass långt. Det finns definitivt fall där jag trillar pladask för att nåt "kliver helt oblygt över alla gränser", som rofo skrev. Tyvärr har inte Andromeda Heights den effekten på mig, har inte haft än åtminstone. Men skivklubbsveckan är ju inte slut än, så det får bli några varv till.
Detta var minsann en kontrast till Captain B. Har aldrig hört talas om skivan eller artisten tidigare. "Vilken märklig musik" är orden som dyker upp i mitt huvud under första låten. Det är så tillrättalagt och generiskt men låter inte heller direkt som något annat jag kan komma på.
Har lyssnat igenom skivan ett varv och jag gillar verkligen inte det här. Jag har inget emot slick / smörig musik (vad det nu är) men detta går bara in genom mitt ena öra och ut genom mitt andra. För mig saknar det kärna och själ och mitt musiksinne kan inte förstå vad som är syftet med detta. Det finns inget som fäster på mig.
Kanske är det största skälet till att jag inte gillar det nog ändå sången. Han sjunger liksom för dåligt för att sjunga "bra" och för opersonligt för att komma undan med en svag röst.
Om jag ska säga något positivt så finns det väl ett visst snickeri här som är helt ok utfört, orkester-arren tex är lite härliga här och var. Och Whoever You Are tycker jag trots allt var lite fin.
Senast redigerat av Albin den 2024-01-13 klockan 19:58.
Det finns definitivt inget dåligt alls i hans sångröst, menar du det på allvar bör ju ingen sjunga mer någonsin. Tekniskt sett perfekt sång, vad man sedan tycker är egalt men det är aldrig dåligt.
Har lyssnat några varv. Väldigt slickt, och väldigt välsnickrat. Misstänker att Paddy kan skriva poplåtar i sömnen med högre verkshöjd än många andra nånsin når. Möjligen att han inte heller har behövt lägga lika mycket svett och tårar i musik eller text, jag är lite inne på samma spår som slirak där. Som helhet är skivan lite sval och distanserad.
Tycker dock att det är trevlig lyssning överlag, mjukt och fint och välbyggt. Öppningsspåret är nog det som satt sig bäst, med sin milda men triumferande text som är ganska rolig också.
The fifth horseman, Steal your thunder, Weightless är några andra spår som jag gillar. Överlag är det musik som är lätt att acceptera men som har svårt att fälla omkull mig, så att säga.
Snyggt, vuxet, välgjort! Inte dumt när man är på det humöret.
Teori: Hade dessa låtar spelats in på 70-talet hade det nog varit en klassisk skiva. 1997 måste den känts väldigt anonym?
Väldigt snyggt, väldigt mjukt och rent. Ännu en genre jag "missade" på 90talet, men en del vänner lyssnade nog på närligande men lite spretigare band tror jag. För mig blir detta lite intetsägande. Så himla "vanlig" musik att den knappt märks liksom
(EN sak jag tänkte på är hur jävla DÅLIGT detta skulle bli om de gjort som de slentrianmässigt gör nuförtiden: Pitchkorrigerat sången. Killen kan verkligen sjunga rent redan, men det hade ju inte stoppat den "moderna produktionstilen" från att göra det ändå...)
Jag måste tillägga att jag definitivt gillar det här, mest pga att det är så perfekt på så många sätt. Detta TROTS att de med marginal kliver över alla gränser för hur slick och smörig text och musik är.
Ofta tänker jag att det är FÖR blankt och välpolerat. Arrangemangen är stilrena och emellanåt helt fruktansvärt förutsägbara, bara för att vända, ta om och bli något annat. Saxofonerna som dyker upp sådär exakt som man förväntar sig. Ibland funderar jag på om det är ironiskt på något sätt.
Men jag blir samtidigt osäker på om det är artisten eller jag som gillar det här som är ironisk
Det ger mig lite croonerkänsla. Inte som Sinatra, kanske mer Sinatra-wannabee?
Jag antar att det märks att jag inte är helt bekväm i att jag faktiskt gillar det här
Jag gillar Prefab Sprout, men då med enstaka låtar! För ett helt album så sällar jag mig till de som tappar intresset då låtarna flyter in i varandra. Det är snyggt producerat och arrat - inte helt olikt Steely Dan, men det som bidrar till starkt till känslan är Paddys sång. Inte dålig på något sätt men saknar variation och det låter avmätt - i längden har han svårt att engagera lyssnaren (a.k.a. mig). Även generellt är det så som att hela bandet håller sig strax under rött på engagemangsmätaren.
Följande korta konsertklipp visar ett helt annat engagemang - som albumet "Andromeda Heights" saknar IMHO.
https://youtu.be/DMkxrKsUnWE
Gillar mkt av vad jag hört av prefab sprout. Musiken fångar en tid jag kan sakna av ”slickness”(?), hi-fi anläggningar, proffsigt men även lekfullt arrangerade och producerad musik och estetik. Tycker deras musik också kan kännas lite oskyldigt ungdomlig, lite som jag upplever tex Jakob Hellman. Högst personligt kanske men ändå. Inte koll på denna skiva men ska testa.
Jag fick för många år sedan Jordan the Comeback på CD i present av min farbror. Som tonåring som mest lyssnade på industrisynt vid den tidpunkten så var det ett väldigt djärvt eller möjligen oinformerat val av gåva.
Jag lyssnade nästan sönder den skivan och kan den nästan utantill fortfarande. Det jag fastnade för då och som fortfarande berör är de lugnare låtarna där Paddy faktiskt sjöng med inlevelse, eller där melodierna helt enkelt var oemotståndliga. Att texterna berättade en historia som hängde samman var också tilltalande.
Men som någon har varit inne på, det är så tillrättalagt, som mellanmjölk, inga vassa kanter att tugga på.
Andromeda Heights tillför ingenting utöver det Jordan… redan ger mig.
Det är exakt denna typ av musik jag ser/hör framför mig när det pratas om musik skapad av generativ AI.
Det spelar på ngt sätt ingen roll för mig hur begåvad McAloon är om musiken inte berör mer.
Ska tilläggas att jag tänker exakt likadant om 90% av Steely Dans utgivna alster.
Som så många andra redan har varit inne på, musik som inte lyckas beröra. Fantastiskt snyggt hela vägen, men känns mer som 1987 än 1997, fördomarna i mig säger att det här hade passat till tv-serie om kokainsniffande yuppies. Hade jag hört en låt då och då instoppad bland annat så hade jag gärna lyssnat på den, men som en hel skiva blir det att bli tvångsmatad med färdigtuggad mat. Inget som skaver, inget som griper tag i mig.
Nattradio, bakgrundsmusik, välpolerat, extremt välgjort, inget ligger fel någonstans.
Som sagt, en låt då och då skulle fungera utan problem och jag skulle uppskatta det, men inte mer än så i taget.
Jo, detta är verkligen tapetmusik. Snyggt, utslätat, proffsigt.
Min favorit är annars ”I Trawl the Megahertz” från 2003, som lyckas vara betydligt intressantare.
Har inte så mycket att tillägga. Habilt popbygge, men jag hittar liksom ingen nerv eller känsla någonstans.
Jag får ju lust att springa ikapp alla uppgivna människor som lämnar Prefab Sprout-partyt och lämna över en packe tidigare album; Swoon, Steve McQueen och Protest Songs. Jag minns en vag känsla av besvikelse när Andromeda Heights dök upp, den var sorglig av fel anledning, som att något fint var över. Låtarna var fortfarande välskrivna såklart, men liksom lite själlösa och inramade av något som jag föreställde mig var presets på JV1080 eller liknande.
Albumen från 80-talet är som en dekokt av olycklig kärlek, längtan och stora känslor, perfekt för en vilsen tonåring. Jag kan nog aldrig lyssna helt objektivt på Prefab Sprout, men klart är att Paddy McAloon är en av de finaste låtskrivarna i historien, och det fanns en tid när han förmedlade glöd och passion. Produktionen är alltid något jag bara tolererat, även på Thomas Dolbys tid, och 90-talet och framåt kan jag knappt lyssna på.
Som sagt, ge de tidigare albumen en chans - Andromeda Heights betraktar jag som något för de redan frälsta (och toleranta).
Jag inser nu att jag nästan aldrig lyssnar på Prefab längre, förutom Swoon någon gång då och då, men kände ändå ett behov av att försvara ett av de mest sympatiska band som funnits.
Har aldrig lyssnat på Prefab Sprout tidigare men ska kolla in tidigare album. Smart popmusik är aldrig fel.
Om Skivklubben leder till att jag börjar gräva i oväntade diskografier så får det väl ses som en stor framgång!
Bra punkt! Dels så var det en rätt lång paus mellan AH och tidigare album, dels så blev det väl någon slags splittring då - kanske för att resultatet inte blev som de önskat...Ursprungligen postat av Socker
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Den största av framgångar!This quote is hidden because you are ignoring this member.Om Skivklubben leder till att jag börjar gräva i oväntade diskografier så får det väl ses som en stor framgång!
Ok, jag borde kanske inte leda bort uppmärksamheten från albumet som tråden handlar om, men vill bara erbjuda kontrast och visa hur de lät 1984, innan kanterna slipats av alltför mycket. Om det är någon låt som jag bär med mig från Paddy McAloon så är det nog den här. Jag ska vara tyst nu.
https://youtu.be/3drlZZZNLYc
Så, av nån anledning har man hamnat på musikal. Efter en rivig scen sänks belysningen, en glödande halvmåne sänks ner i ett snöre och den hoppfulle tonårssonen sätter sig på sängkanten, tindrar med ögonen mot publiken och börjar sjunga om sina drömmar. Om en elgitarr.
"Det här är inte ok" tänker jag för mig själv och funderar redan på hur långt det är kvar.
Solen går upp och vi väcks lite försiktigt av trummorna från Shangri-Las - Leader of the Pack. Skjut mig. Synttrumpeter direkt från 80-talets nyhetetsjinglar. Sången lägger sig på en högre nivå än resten av produktionen vilket lindrar smärtan någon minut, men den makalöst inställsamma melodin löser det snabbt igen. Det känns som en b-sida av Petshop Boys som man aldrig någonsin vidrör. Och där är den igen, 60-talstrumman och självklart så rundar vi av med den efterlängtade elgitarren, något vilt, som stegrande hingstar i solnedgången. Jag kan knappt bärga mig, vad kan toppa detta?
Jaha, nu ska vi tydligen älska. The Mystery of Love låter jag tala för sig själv. ...oh, det där skrev jag innan saxofonen, nu börjar det ändå bli underhållande, Flight of the Conchords hade inte gjort det bättre. En lätt vridning i magen, lite som en riktigt bra filmscen när man vet att allt har gått för långt, det här kommer att spåra ur. Kan inte låta bli att fundera på om någon nånsin skulle kunna bära den här låten på ett seriöst sätt. Ingen bör försöka.
Sneglar på kommande låttitlar, för att inte tala om antal. Möts av nån sorts boyband-ballad. Life's a miracle. Nej.
Musikalen gör sig påmind igen, spännande tingeltangel-intro. Jack Skellington har tagit MDMA och vill sprida sin kärlek till mig och Anne Marie. Det enda som fattades var lite generisk akustisk gitarr-solo direkt från köpcentret. Anne Marie har sedan länge sprungit till världens ände och hoppat.
Det slutar inte. Var är hon, vem hon än är och var hon än är. Hon hette Anne Marie, och hon klarade inte mer kärlek. Sluta leta, snälla.
Hoppsan, en skojig bastrummerytm tillsammans med fingerknäppningar. Såklart. Hörde jag ett svajjande munspel?! Jajjemenen. Jag var faktiskt nära att nämna Stevie Wonder innan men det kändes inte rättvist. Nu gjorde jag det.
Nu måste jag skippa lite det här går inte. Det är stjärnor och svanar och hästmän. Inte har dom slagit ihjäl saxofonisten heller. Det här var en sådan föreställning man håller ut av artighet men det finns inte en chans att jag går in och sätter mig igen efter pausen.
Tack för musiken, och förlåt.
Senast redigerat av kotten den 2024-01-14 klockan 15:21.
Hahaha!!! Fint skrivetThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Behövs inte, all diskussion är välkommen så länge det är on topicThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag tycker att det är riktigt uppfriskande med de snälla och livsbejakande texterna. Just tema-mässigt påminner det mig om Savage Garden som också har så snälla texter och slick produktion.
Jag gillade det här faktiskt. Fint att bli struken medhårs ibland.
Måste också ge pluspoäng för alla saxofoner.
hoho en skiva med bara pet shop boys-tryckare
Det känns som att jag sitter på cypern och smuttar på en all-inclusive cognac och detta är det som kommer ur högtalarna vid baren. Jag hör bra popsnickeri och jag kan förstå hur detta kan vara någons favvo-skiva, men inget fastnade i mitt huvud och för mig var det nog svårare lyssning än beefheart.
Jag känner igen ett gäng ljud och tror att vi har att göra med en Korg Trinity, kungen av synthar!
Jag försöker också hindra mig från att starta någon allmän Prefab Sprout-diskussion, men det är ett band jag har mycket känslor för. I viss mån ”Swoon” men framför allt de magnifika ”Steve McQueen” och ”Protest Songs” (båda spelades in 1985 men PS släpptes av någon märklig anledning inte förrän 1989). Album jag håller mycket, mycket högt.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Efter det tappar de mig egentligen mer och mer och albumet som är aktuellt här har jag, liksom alla sena album, aldrig lyckats ta mig igenom.
Det sagt, även de äldre album som jag gillar är ju väldigt snygga och mjuka, men det finns en nerv och antydan till väldig finkornig smuts, som jag upplever gick förlorad sen. Subjektivt såklart.
Älskar tidigare prefab (för tidiga tidiga: I couldnt bear-demon som finns på youtube, MMMM) men mina favoriter är post 1997. Cowboy dreams är fem av fem men adolescence från 2013 har allt jag vill ha..
https://youtu.be/ZCF2Spczk70
Jag har alltid tyckt att de har något elegant över sig... och detta album förstärker även det. Jag tycker dock att From Langley Park är ännu mer så. Snygg production och slicka låtar. Möjligen saknar jag ibland lite intensitet.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
