Artist: Captain Beefheart
Skiva: Trout Mask Replica (1969)
Vald av Hugo Hasslo!
"Trout mask replica med Captain Beefheart är ett album som jag hört nämnas som referens nästan lika länge som jag har varit musikintresserad. Jag har dock aldrig orkat mer än 15 sekunder på den. Skulle vara intressant att tvinga sig att lyssna på den och se om jag kan fatta vad det hela handlar om."
Youtube
Lyssna och diskutera!
- - - Uppdaterad - - -
Ypperligt användande av skivklubben
En underbar platta! Jag köper att man kan tycka den är svårlyssnad, men i min värld är den klart med på min topp-tio lista av alla plattor!
Yes! Kanonval! Helt galen platta och fantastiskt svårlyssnad, men vilken skiva! Ska bli mycket spännande att diskutera denna!
YES!!! Nu snackar vi
Slog igång, och det är fantastiskt direkt
(Gillar man något, men orkar inte just denna så kan man testa Safe As Milk, som mer är en rätt traditionell bluesplatta, liksom mer pre-LSD...)
Senast redigerat av Ambulansen den 2024-01-03 klockan 12:09.
Jag har lyssnat två spår men fick avbryta då jag inte hade möjlighet att lyssna fokuserat. Känns omöjligt att ha igång detta medan man gör något annat.
Spår två, the dust, fick mig att gå från avigt inställd till småfrälst. Det finns verkligen något där som kommer åt mig.
Jag har undvikit captain beefheart eftersom jag har trott att det varit mer virituosmusik och ffa att jag relaterat honom så mkt till Frank Zappa pga deras gemensamma saker, och jag klarar inte av frank zappa alls. (kanske ytterligare något jag bör ta mig igenom vid tillfälle).
En sak jag blev överraskad av är hur Tom Waitsig röst han har ibland, eller snarare hur Captain Beefheartsk röst Tom Waits har.
Finns det nån källa där man kan lyssna utan reklam och youtube-app i fokus?
(Ublock origins som tillägg i Opera funkar utmärkt på tuben. Ingen reklam här på datorn inte)
Raka motsatsen tänker jag. Han trackade tex sång och delar av bandet med nästan obefintlig volym i lurarna.Ursprungligen postat av särkvark
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Tänker att det mesta Van vliet gjort handlar om att vilja vara oförstådd, speciell och gå emot. Musikaliskt trotssyndrom, att vara obstinat i toner och ord. Jag tycker det är ganska meningslöst om man nu inte vill grotta sig i exakt den känslan.
Tycker första skivan var bättre, när skivbolaget tvingade på dem en popkostym.
Hans bandmedlemmar sa att han var besatt av att imitera Howlin Wolf:En sak jag blev överraskad av är hur Tom Waitsig röst han har ibland, eller snarare hur Captain Beefheartsk röst Tom Waits har.
https://youtu.be/HTDjD_UdJYs
Senast redigerat av 234gh35h35h den 2024-01-03 klockan 12:37.
Lyssnade en del på CB första halvan av 80-talet, liksom annan avantgarde och frijazz, tills jag under avlyssnande av Ornette Colmans "On human feelings" fick en "vad fan håller jag på med"-insikt. Det blev en brytpunkt för vad jag ville gräva i, men ändå - likt Eno uttryckte om Zappa - uppskattade erfarenheten mycket. Viktigt att vara ödmjuk inför och lära känna även det man inte gillar!
Till detta album, så uppskattar jag mycket de ca 20-25% mer organiserade och harmoniskt intressanta delarna emedan det i övrigt filtreras hårt... Ekar en hel del av båda sidorna i Fripps 70-tal.
Jag har väldigt svårt för det här. Skivan var säkert innovativ när den kom med dess stilblandningar och urflippighet och jag förstår att den inspirerat en och annan. Hör också väldigt mycket Tom Waits (Kanske båda inspirerats av Howling Wolf som någon nämnde). På vissa ställen rycks jag med i de bluesrockiga riffen men överlag är detta för lösa och spretiga tyglar för att fånga mitt intresse. Att skivan är två timmar gör inte saken lättare. Jag orkar lyssna 20 minuter.
Om man är någorlunda intresserad av Trout mask replica, men känner att den är på tok för knasibas kan jag rekommendera min personliga favorit, Lick my decals off baby, skivan efter Trout mask.
Snäppet rakare än Trout Mask, men ändå väldigt tjobäng.
Händer väl att jag slår igång Trout mask en gång om året kanske, inte för att jag inte gillar den, tvärtom, mest ba för att jag inte har tid.
Neon meat dream of an octafish är ofta spåret jag tipsar folk om, lite kalldusch kanske.
Läste många många år sedan Mike Barnes bok om Beefheart, köpte den faktiskt i London när jag vär där och såg Tom Waits.
Underhållande läsning, knasig filur, kanske lite för mycket av ett as, men tycker musiken är för bra för att bry mig.
Senast redigerat av miaz den 2024-01-03 klockan 13:39.
Fantastiskt album.
Tokgillar.
"When they entered the studio, the band completed twenty instrumental
tracks in a single six-hour recording session. Van Vliet spent the next few
days overdubbing the vocals. Instead of singing while monitoring the instrumental
tracks over headphones, he heard only the slight sound leakage through the
studio window. As a result, the vocals are only vaguely in sync with the
instrumental backing; when asked later about synchronization, he remarked,
"That's what they do before a commando raid, isn't it?"
Ouff, det blir en tung vecka. Älskar frijazz, men det bluesrock-riffiga + sången i det här är svårt att svälja. Men en utmaning!
Märkte det ganska snabbt jag medThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Kul lyssning, bra val till skivklubben! Jag kände inte till skivan sedan tidigare och har lyssnat ytterst lite på Captain Beefheart.
Här är plattan på tuben fast med tydligare uppdelning i spår:
https://www.youtube.com/watch?v=aF0g-2SeoMM
Har kört en genomlyssning plus några lite kortare lyssningssessioner.
Knasig musik givetvis men tycker skivan är lastad med det svåraste först, det kommer alltmer normala grejer längre in. Moonlight on Vermont låter som proto-Tom Waits liksom. Pachuco Cadaver, Sugar n Spikes, mfl går absolut att sitta och digga med till. Några av mina favoriter, det finns fler moments som är nice.
Tror absolut att man kan ge denna platta några lyssningar och trivas rätt bra med den om man gillar det teatraliska.
Det är värt att läsa på lite om plattans tillkomst för att uppskatta den mer. Hasse_fx's länk eller t ex Wikipedia.
Samtidigt, jag kan inte känna mig alltför provocerad av detta, även om det är musik gjord för att provocera. Jag fattar att den var chockerande när den kom och den har säkerligen inspirerat många efterföljande musiker att göra vilda grejer.
Får lite vibben att många farbröder lärde sig gilla denna platta för att det var den coola grejen att göra när det begav sig (ber ev. farbröder om ursäkt, inget illa ment), det känns självmedvetet svårt, typ? Har lite svårt för poserandet och acapellapoesin, känns daterat. Gillar mest: de lite röjiga och knöliga låtarna med mörkare vokals.
Det skulle vara så intressant att veta vad Beefheart hade för vision när arbetet på albumet började. Hade han nån tydlig idé om vad han ville åstadkomma, musikaliskt eller konceptuellt? Zappa (som gav ut albumet på eget bolag) hade utlovat fullständig artistisk frihet och kanske det helt enkelt var visionen till en början.
Captain Beefheart var väl egentligen mer skulptör och bildkonstnär än musiker och kanske tänkte han på musiken mer på ett skulpterande sätt. Här finns ett avsnitt ur en bok av trummisen John Drumbo French, som arrangerade musiken och lärde övriga bandmedlemmar att spela den, där han beskriver kompositionsprocessen: https://thequietus.com/articles/2989...-eyes-of-magic
Processen han beskriver förklarar det jag tycker är det kanske märkligaste med albumet, att det känns så kaotiskt och avantgardistiskt, samtidigt som det faktiskt är fullt av brottstycken av ganska "normal" musik och ibland är direkt hookigt. Och apropå hookar - ta och lyssna på Hair Pie: Bake från 11.10 (i Youtube-versionen) och 10 sekunder framåt och fundera på i vilken dubbelt platinasäljande hit ni kan höra nåt påtagligt likt...?
Nu är det kanske för att jag är ett ultrafan och inte vill att det ska vara så, eller för att jag upptäckte beefheart när jag var väldigt ung och var då kanske blind för sådant, men har då aldrig uppfattat hans musik som medvetet svår eller provocerande.
I min värld vore det som att säga att Ornette Colemans musik är medvetet svår.
Beefheart hade inte spelat math rock om han levde idag.
Jag har upplevt det hela som om att han bara var intresserad av kompromisslöst skapande, och i fallet med hans musik, så var det bara för att det var musik som var i vägen just då.
Visserligen mycket senare än Trout mask, men hans inställning och beteende här är hur jag uppfattat honom från början av hans karriär.
https://youtu.be/zR5VYbYFfhw
https://youtu.be/MGGWMVGBYhQ
Senast redigerat av miaz den 2024-01-04 klockan 17:14.
...men ibland medvetet provokativ, även mot sina trogna fans (exempel refereras i Jazz-artikeln) och så upplever jag även CB.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Session 1
Jag har lovat mig själv att lyssna på hela. Det var ju ändå mitt förslag. Men musiken stryker inte inte medhårs direkt.
Faller in i svängiga groove ibland, men ser snabbt till att snubbla vidare till någon takt jag är oförmögen att höra.
Han har är rätt skön röst, iallafall när han sjunger. Spoken word partierna går bort. Spoken word tycker jag är bland det värsta som finns, till och med sämre än bluesrock.
Bästa stunderna, hittills 15 minuter in i YouTube-videon, Moon Light on Vermont, är när instrument är mer komp än störiga solon.
Session 2
Bill's Corpse får en knut i magen av att lyssna på det här. Jag blir provocerad. Extra frustrerande att jag går rakt i fällan. Uppenbarligen sjukliga mängder talang, men lite som 234gh35h35h är inne på, så får jag känslan av att det är svårt för sin egen skull. Men inte som ett spratt, jag hör ingen glädje här. (Blir inte förvånad när jag läser om omständigheterna kring inspelningen.)
Jag gillar som sagt inte bluesrock. Det är en sak som blockerar mig. Och stör mig. Jag har inget emot avant garde musik i sig. Men för mig så blir det platt när det han ska ta testa gränserna i en bluesrock-kontext. Och dessutom göra det genom låta så störigt och svårlyssnat som möjligt.
Session 3
Ny lyssnings session. Fortsätter från Dali's Car. Va gnällig jag var sist. Tycker fortfarande inte att det är särskilt bra. Men nu kan jag känna igen en del av det aviga gitarrspelet från annan musik som förmodligen inspirerats av den här skivan. Skönt att slippa den jobbiga sången en liten stund också.
Ant Man Bee. Tar tillbaka allt positivt jag sa om hans röst. Den är svinjobbig. Det är nog det största problemet jag har med "bluesig" musik generellt, det är liksom frikort för att sjunga utan att bry sig om melodier. Feelingen blir allt. (Obs har inget problem med blues, det är bluesig musik som inte riktigt är min smak)
Jag griper efter halmstrån här: men saxofonsolot var rätt skönt.
Är det ens möjligt att gilla Captain Beefheart om man är 40+ första gången man lyssnar? Eller är det bara jag som ger upp för tidigt?
Äras den som äras bör: både titeln och omslaget är roliga och kreativa. De har den där balansen mellan tokeri och nyskapande som jag saknar i själva musiken.
Nä det här gick inte, jag gjorde ett försök men nej. Jag får en teatralisk känsla som inte går att sudda bort.
Vet inte om det har med åldern att göra, men kan köpa att jag hade hatat Beefheart om jag inte hört honom innan, och att jag ev. var väldigt naiv när jag eg. först gjorde det.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Men annars tänker jag mest att om ens uppfattning är att detta är medvetet svår musik, varför ska en då öh lyssna på det?
Om musikern medvetet gjort det svårt för mig att uppskatta eller förstå den, i vad ligger då poängen?
Musikerns känsla av överlägsenhet? Isåfall kan den dra åt helvete.
Varför ska jag göra ett försök att förstå eller uppskatta musiken om artisten byggt en mur runt omkring den?
Jag får helt enkelt glädja mig i att jag hörde Beefheart i en mindre cynisk period i mitt liv, och lyckligtvis lever naiviteten fortfarande efter alla dessa år.
Men som tipsat innan, ev att 'Lick my decals off baby' passar bättre.
Senast redigerat av miaz den 2024-01-05 klockan 15:16.
Det kan ju finnas viss glädje och självbelåtenhet i att ”klara av” att lyssna på och uppskatta svår musik - jämför med att gilla ”stark mat”. Detta kan förekomma samtidigt som man också gillar svår musik och stark mat för dess egen skull, det är kul/gott.
”Inte för alla” är en slags kvalitet i sig själv.
Nog har det betydelse när man upptäcker saker också. Min inre kritiker idag är en annan än när jag var tonåring.
Men vad är svår musik?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag hatar (eller, du förstår) miley cyrus och tycker det är svårt att lyssna på, men älskar beefheart och har aldrig tyckt det var svårt att lyssna på.
Men om min uppfatting är att artisten håller något från mig, eller försöker framställa sin konst som något mer än vad den är, tappar jag fort intresse.
Filmen Primer är ett sådant exempel för mig.
Jag skulle aldrig finna nöje i att förstå den filmen, då regissören gjorde det väldigt tydligt att den inte ville att jag skulle förstå den. Rent nonsens med andra ord.
Lynch är ju raka motsatsen, han gör allt i sin makt för att få folk att förstå vad han sett, det är bara att vad Lynch ser är märkliga saker, och därför blir de även märkliga på duken, oavsett hur tydlig han än försöker vara.
Hittar den inte (videon), men Lynch blev frågad varför hans filmer är obegripliga, och hans svar var det mest lättsamma och opretentiösa svar någonsin.
Men mer eller mindre, du vet när du drömmer och helt plötsligt händer en eg. märklig sak men den framstår som fullständigt normal.
Han gömmer inte dessa händelser, de sker i solljus.
Senast redigerat av miaz den 2024-01-05 klockan 15:51.
Miley är lätt att parsa för de flesta öron skulle jag tro - det finns tydlig takt, tydliga ackord och harmonier. Det är en tydlig melodi. Kanske därför den luttrade musiklyssnaren inte pallar, det blir för sliskigt och slätstruket - man vill ha lite motstånd och stimulans för öronen och hjärnan!
Hehe jag behöver också samla lite mer kraft för det här, men ska försöka. Jag hade typ bara hört Yellow Brick Road innan så hade lite skevt ställda förväntningar. Den är inte svår att gilla första gången som 40+!This quote is hidden because you are ignoring this member.
https://youtu.be/mz3WJ1l1dNM
hela Safe as milk är ett säkert kort.
Ställer man sig inte upp och rådiggar till Zig Zag Wanderer eller Electricity är man död inuti.
Farbröderna var förstås inte farbröder 1969. Den här farbrorn var tre och ett halvt när Trout Mask Replica släpptes.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Men jo, jag tänker att Trout Mask Replica är lite som rockens motsvarighet till James Joyce Ulysses - många kallar dem mästerverk, men få har orkat lyssna/läsa så många minuter/sidor. Vilket inte betyder att deras rykten som mästerverk är oförtjänta! Bara att det är verk som är så pass både experimentella och omfångsrika att det inte räcker ens med ett hyggligt mått av nördighet för att orka sig igenom dem med nån behållning.
Själv har jag en massa universitetspoäng i litteraturvetenskap, men nej, jag har inte läst mer än korta utdrag ur Ulysses.Och jag var definitivt 40+ när jag första gången gav mig på Trout Mask Replica i sin helhet.
Tycker jag den är bra? Det beror på vad man menar med bra. Njutbar lyssning? Nja. Men oavsett vad Captain Beefheart hade för syfte med albumet, så tänker jag att det handlar om en sorts bildstormande som kan påminna om futurismen eller dada, eller för den delen om avantgardemusikpionjärer som Schaeffer eller Stockhausen eller kanske ännu mer Subotnick. Det jag hör är en vilja att frigöra sig från traditionella ramar. Och ibland när jag känner att all musik bara är sammalika, så händer det att jag lägger på t.ex. Silver Apples of the Moon. Eller Trout Mask Replica. Som lite örontvätt helt enkelt.
Det kanske mer ligger i min personliga upplevelse än i Beefhearts idéer kring albumet, det är svårt att veta. Han var ju beryktad för att bygga myter kring sig själv och sitt skapande och det är en hel del kring inspelningen av Trout Mask Replica, där hans och övriga bandmedlemmars redogörelser skiljer sig åt väsentligt. Men jag är uppenbarligen inte ensam om upplevelsen. Wikipedia-artikeln citerar t.ex. Steve Vai som beskrev albumet som "a liberation" och Johnny Lydon som kände att "From then on, there was room for everything". Och det är ju en rätt trevlig känsla.
Väl skrivet slirak! Jag vill förtydliga igen att jag absolut tycker att plattan har förtjänster, inte minst för att den öppnade dörren för mer knas inom musiken
CBH = den tidens Kanye West!
Lyssnade igenom igår, och det första som förvånade mig var att jag faktiskt inte hade hört den förr. Möjligtvis utdrag ur enskilda låtar, men inte nog till att komma ihåg något. Det enda jag har med beefhart är någon obskyr inspelning med Zappa där han är med på någon låt, men jag är väl bekant med stilen. Det är skevt som The Shag men kantigare, mer aggressivt. I den mån det närmar sig frijazz är det mer som citat, korta solon på träblås, men annars är det för stramt och planerat för det. Inte helt olikt Sun Ra ändå. Pratinslagen mellan låtarna är jag så van vid från Zappa så det känns självklart. Acapella-sången fungerar som formbyggande element i helheten. Det allra mesta känns originellt och mycket genomarbetat, från låtstrukturen byggd upp kring riff med mycket dissonanser och polyrytmik till själva artikulationen. Att det ändå låter så spontant tyder på att de har spelat materialet en del.
Så kan man ju se det, men Ulysses är ändå enklare än Finnegans Wake, som det tog mig drygt 20 år att ta mig igenom. Jag kan gå med på att Trout Mask Replica är lite krävande, det är musik som insisterar på att man lyssnar och inte försöker nästan ignorera den medan man fokuserar på något annat, vilket nog är hur väldigt mycket musik "konsumeras" nu. Om man tycker att det är svårlyssnat beror nog också mycket på ens tidigare lyssningsvanor. Jag har hört tillräckligt mycket frijazz och konstmusik för att inte bli speciellt förvånad över att något kan vara krävande och samtidigt väldigt bra.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Men oavsett vad Captain Beefheart hade för syfte med albumet, så tänker jag att det handlar om en sorts bildstormande som kan påminna om futurismen eller dada, eller för den delen om avantgardemusikpionjärer som Schaeffer eller Stockhausen eller kanske ännu mer Subotnick. Det jag hör är en vilja att frigöra sig från traditionella ramar. Och ibland när jag känner att all musik bara är sammalika, så händer det att jag lägger på t.ex. Silver Apples of the Moon. Eller Trout Mask Replica. Som lite örontvätt helt enkelt.
Frigöra sig från traditionella ramar tror jag också det handlar om. Idag är det så mycket inställsam och polerad musik, till och med extrem metal som görs idag kan ha något slickt över sig som beefhart definitivt inte har. Därför hålller den oborstade musiken från 1969 än idag. Där finns också många idéer man kunde plocka upp.
Lyssnade igår, blev förvånad över att det var lättlyssnat i mina öron med tanke på vad andra här har skrivit. Visst, lite knepigheter här och var, men inga extremt konstiga saker. För min del så funkade det faktiskt fint som mer eller mindre bakgrundsmusik konstigt nog. Kanske har lite 70-talsrock i blodet?
Inga problem att lyssna på det här igen, men förmodligen inget jag kommer leta rätt på för lyssning.
Kul val av skiva!
Absolut! Intressanta diskussioner med olika och reflekterande ståndpunkter.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Pass auf! Hoppas ni inte lyssnat på youtube-länken i startinlägget. Den är i halv-stereo och ena kanalen med hälften av gitarrerna saknas. Använd länken som Shike postade i stället.This quote is hidden because you are ignoring this member.
(Jag tar inte ställning till huruvida skivan i sig är skit, apa eller kass.)
Tack, det gjorde jag nog första gången, tycker den låter lite fylligare och mer balanserad nu! Haha. Tur att jag inte haft tid att lyssna ordentligt än.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Vart tog mitt vinylexemplar vägen? Jag har haft den här men hittar den inte.
Gissningsvis lyssnade jag för lite på den:-)
Svårlyssnat om man förväntar sig klassiska låtstrukturer. Jag kan lyssna på hela plattan om jag tänker mig den som ett långt ljudkollage.
Men i slutändan gillar jag inte bluessoundet. Stök och bröt i märkliga taktarter kan jag ta till mig, men har svårare för de elementen som går att härleda till tidigare känd musiktaktik. I någon mening upplever jag det som tidigare skrivits, att den här skivan sannolikt existerar för att bryta ner och starta om medvetandet angående vad en skiva kan innehålla.
Det här påminner mig om en dokumentär med Brian Eno där han filosoferar om musik som en referens till Nordpolen. Intressant att någon har varit där, men det är kanske inget intressant ställe att spendera resten av livet. Typ. Att en del av musikalisk drivkraft och utveckling är att "go to an extreme, and then retire to a more useful position".
Senast redigerat av rofo den 2024-01-08 klockan 11:33.
Aha! Märkligt att ingen kommenterade det på youtube. Får lyssna igen på den här då. Sonen tyckte det lät hemskt i alla fall.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Hittar flera kommentarer om just denna miss.This quote is hidden because you are ignoring this member.Aha! Märkligt att ingen kommenterade det på youtube. Får lyssna igen på den här då. Sonen tyckte det lät hemskt i alla fall.
En var från två år sedan, en annan för några dagar sedan.
Såg ingen bland de översta i alla fall. Men jag ska lyssna på den med mer gitarrer och se om jag ändrar mig.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Nej, det blir nog aldrig jag + den här skivan i ett hjärta ristat i ett träd.
Har likt rofo inget problem med allt stök, men bluesrocken är för svår att svälja.
Då får jag ge den en tredje lyssning med annan mix.
Ibland glimtar det till något fragment, ett riff som tycks ha inspirerat någon senare och som de kan ha försökt planka rakt av, medvetet eller ej. Tänker på The Slits och Micke Maksymenko bl.a.
Ja titta, det dök upp en annan gitarr på den andra youtubeversionen.
Vet inte om jag tycker att det var en förbättring ärligt talat, haha.
Det låter ju -bättre-, men.. det här är ingen skiva jag lyssnar på för att det låter bra ändå.
Och det blir ibland nästan för skevt med så hårt panorerade gitarrer som spelar helt så separerat. Det känns som att mina trumhinnor sugs ifrån varandra, ungefär som kamelontögon som tittar åt olika håll.
Tvärt om mot många andra här så gillar jag när det är som mest blues, exempelvis China Pig är en av de bättre spåren enligt mig.
När det är fulbluesriffigt tycker jag att det är ganska hemskt dock. Typ introriffet i Pachuco Cadaver eller så.
Jag tycker att de små inklippta rösterna/dialogerna ökar på känslan av smugness och klubb för inbördes beundran.
Nä, den här skivan var inget för mig. Jag förstår den inte, klickar inte förutom på ett par få ställen.
Mkt glad att jag har gått igenom den dock, känner att mitt referensbibliotek har ökat!
känns ju synd att skapa massa beefhearthatare, nu när jag andå har er på tråden kan jag ju tipsa om dessa, om man nu vill ge kaptenen ett försök.
https://youtu.be/S8eRDkiwGMM
https://youtu.be/JM-38PnjF2E
https://youtu.be/QGA9digHAxE
https://youtu.be/XF177Aj59C8
https://youtu.be/6KbYgGi6sIM
https://youtu.be/QUJkh5Gf4z8
inte vad jag skulle klassa som det absolut bästa av det bästa, eller, det är det ju faktiskt också,
men främst en bra väg in.
blev själv introducerad till beefheart via hans två sista album (de två sista jag länkat).
fortfarande inte övertygad?
här visslar han Yesterday i ett väldigt märkligt tv-program.
https://youtu.be/oV5Bd8Eu0ko
Senast redigerat av miaz den 2024-01-08 klockan 15:45.
Haha vilken klåpare. Gör inte så mycket till eller från vad jag tyckte om skivan, men youtube fick en riktig kalkonstämpel av mig.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag känner att jag var lite grinig tidigare. Nu när det har sjunkit in några dagar så känner jag ändå att jag är glad att den är skivan finns, att så uppenbart weird musik kunde ges ut av underbolag till Warner Bros. Jag är glad att det ändå är så många som inspirerats av den. Skivan visar ändå på att udda musik kan finna sin publik och är värd att ges ut, vilket troligtvis har gjort att massor av musik som jag tycker om existerar.
("Jag är glad att jag inte behöver lyssna på den igen" höll jag på att skriva, men nu skulle jag ju sluta gnälla
Senast redigerat av Hugo Hasslo den 2024-01-09 klockan 13:12.
Det fick bli kvällens bokförings-soundtrack, funkar än. Fick iofs skippa Hair Pie (1) efter halva dock. När det svänger är det bra sväng!
Det här var det visst ingen som hookade på?This quote is hidden because you are ignoring this member.Och apropå hookar - ta och lyssna på Hair Pie: Bake från 11.10 (i Youtube-versionen) och 10 sekunder framåt och fundera på i vilken dubbelt platinasäljande hit ni kan höra nåt påtagligt likt...?
Jag försökte men ingen referens som jag tog.This quote is hidden because you are ignoring this member.Det här var det visst ingen som hookade på?
Ja, det kanske bara är jag som genast gjorde associationen!
Här ett litet hopklipp: http://webnoise.net/CaptainDoubt.mp3
(Av copyrightskäl lade jag det inte på SouncCloud eller Youtube, utan på min egen webbdomän. Jag har inget SSL-certifikat, så man kan få varning om att webbplatsen är osäker, men jag är ganska snäll.)
Hahaha mjaaaaa
haha att höra No Doubt i den där smörjan berättigar ändå en applåd typ.
annars händer det ofta att när jag nynnar på Bat Chain Puller så börjar jag sen sjunga på The Doors The Changeling
https://www.youtube.com/watch?v=fkzC8RYT1vY
https://www.youtube.com/watch?v=sVHl-f50fk0
Haha wow!!! Imponerande
Underbart, bästa mashupen
Annars är det mest Primus vinjettmusiken till South Park som snurrat i mitt huvud under Trout-veckan, utöver albumet. Inget direkt lån vad jag noterat, men det är väl ingen högoddsare att gissa att Les Claypool lyssnat en del på Beefheart. Men nu är det ny skivklubbsvecka, så dags för nästa album!
Han som introducerade mig till Beefheart var ett stort Primus-fan, tror int det är en hemlighet.This quote is hidden because you are ignoring this member.
https://youtu.be/rEOH7MeltqU
Solklart, jag kände igen riffet med en gång men har ingen aning om gruppen som har plankat det.This quote is hidden because you are ignoring this member.Ja, det kanske bara är jag som genast gjorde associationen!
Här ett litet hopklipp: http://webnoise.net/CaptainDoubt.mp3
Chansen att det riffet inte finns i ännu äldre grejer tror jag är rätt så liten va?
hm! Intressant, jag har inte hört det här förut men jag hör ju ändå vilka artister jag gillar som tagit avstamp här.
Bra sväng som sagt, men det mest experimentella som nånsin hänt? näe tack för bra tips!
Behörigheter för att posta
Svara med citat
