https://youtu.be/zLjF2lv6XBU
Ambulansens val!
Lene Lovich - Flex (1980, Stiff Records)
"Vad ska man kalla det? Jag kallar det New Wave, men det är en genre många ser olika på Har lyssnat en hel del på den, men det var ett tag sen nu. Fler borde göra det har jag alltid tyckt!"
Lyssna och diskutera!
Senast redigerat av särkvark den 2023-12-17 klockan 17:43.
Ska bli kul, ny artist för mig.
Jättebra val. Älskade låten "Home" som gick på repeat i tonåren (och även ibland efter det). Ska verkligen bli kul att lyssna in sig på ett helt album. Ett stycke musikhistoria!
En fråga. Skulle man kunna få en liten motivering varför Ambulansen valde just denna skiva? Alltid intressant att veta tankarna bakom, vad som gjorde en nyfiken och så. Alltifrån någon mening till halv A4 typ
Fixat
Perfekt, tack! Och ja New Wave var vad man kallade det då i alla fall.Ursprungligen postat av särkvark
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag har lyssnat igenom skivan nu under kvällen. Bra start på skivklubben!
Gillade särskilt första delen av skivan. Grym öppning.
Bitvis riktigt, riktigt fin ljudbild. Särskilt trummorna låter svinbra ibland, tycker jag.
Väldigt teatraliskt överlag, även för att vara new wave
Bitvis känns det som en mix av Ika i Rutan och de skummare delarna av trollkarlen från Oz.
Kändes som att flera låtar kunde ha varit med i en musikal.
Mina favoritlåtar var nog Wonderful One och What will I do without you.
Väldigt kul lyssning. Inget album jag hade lyssnat igenom utan skivklubben, men jag är glad att jag gjort det nu.
Ser fram emot att lyssna imorgon.
Även jag har gjort en första genomlyssning. Blev glad. Det här är musik som inte gjordes för att vara insmickrande och pleasa någon på något vis, utan den låter som 100% sprungen ur ren kreativitet. Det låter dock aldrig stökigt eller illa, men säreget. Tänker att många senare artister har Lene Lovich att tacka för mycket. Särskilt den här berättande och lite galna/quirky kvinnliga sångtraditionen som man brukar tillskriva Kate Bush - jag tänker att Lene Lovich nog också haft ett finger med i spelet där. Som sagt jag känner till henne från mina tonår, hon var rätt stor i elektronika/punk-kretsarna på kontinenten (är uppvuxen i Tyskland), så jag tror hon kan ha haft mer inflytande på senare artister än vad hennes egen karriär tyder på.
Jag ska lyssna en gång till för att säga mer om musiken. Sen måste jag öva på fågelläten (NEJ tigern, fy).
Tänkte också på det där.. Min första tanke var att det lät som Kate Bush, men samtidigt kom deras båda debutplattor samma år, 1978. Som du säger så känns det som att de är sprungna ur samma mylla snarare än att någon härmat den andra.
Jag upplever också som du att saker känns före sin tid och stilbildande. Jag hörde exempelvis både C64-arpeggion och ASMR-viskningar, redan 1980
Gillade även detta trivia:
"The cover sleeve depicts Lovich wearing a wedding dress and playing with hockey pucks on a string. It was taken inside a stainless steel fermentation tank at a Guinness brewery, after it had been emptied prior to cleaning. It caused controversy and few members of the Baptist church tried to get the album banned in the United States, saying it depicted an act of witchcraft." (wikipedia)
Vecka 49 gissar jag avses?
(Bra platta är det oavsett och relativt ofta lättfyndad för att Lene flugit under radarn för så många.)
Bra platta, ja! Har aldrig hört förut. Bara flyktigt och fragmenterat lyssnat igenom en gång hittilldags. Vet inte om jag kommer kunna göra någon djupare analys. Jag har inget att relatera till. Men jag kommer lyssna på den hela veckan och se vad det kan leda till.
Kul med skivklubb!
Detta var ny mark för mig och inte en stil jag lyssnar särskilt mycket på. Skivan låter verkligen som barn av sin tid. Tighta komprimerade trummor och flirtar med punk, reggae och disco. Många sköna bas och synthprylar men jag har verkligen svårt för sången. Blir mättad redan under första låten. Musiken har överlag något lite nervöst och hetsigt över sig som inte faller mig i smaken, tyvärr. Jag är överlag inget fan av det teatraliska men får inte ens någon genuin känsla över det här.
The Freeze gillar jag bäst, många snygga sounds där. What Will I Do For You? låter som Bob hund i början, det var kul!
Gillar för övrigt Kate Bush som några refererat till.
Senast redigerat av Albin den 2023-12-07 klockan 12:42.
För mig var det en uppenbarelse att "upptäcka" New Wave. Lyssnade på musik från 60-70talet mest i min ungdom, och var färdig liksom. 80talet gillade jag aldrig riktigt i allmänhet (utanför nostalgiska uppväxtlåtar och sånt man får med sig som -77:a
Så flex:
Just öppningen med Bird Song sätter nivån bra
What will I do... Så skön blandning även här. Som tre olika låtar i staffett typ. Älskar det sensuella OhoOhoOO:et, och sen kommer det nästan fotbollsbanala HoyHoyHoy liksom
t.b.c...
En första genomlyssning klar! Gillar precis som Albin The Freeze absolut bäst. Den har något. Sen är det kul med de uppenbara reggaeinfluenserna och instrumenteringen. Men sången och de teatraliska bitarna är svåra att smälta för mig. Det är nog mest en personlig preferens. Men ska ge det några lyssningar till.
Nya boxen, the stiff years är fantastisk
Mycket bonusmtrl och bra mastring.
Senast redigerat av olivetti den 2023-12-07 klockan 15:09.
Lyssnat två gånger nu.
Gillar de basiga manskörerna.
Teatraliska gotvibbar som ibland slår över.
Saknar överlag minnesvärda melodier.
TigernMM:s kommentar om att det var poppis i Tyskland ger mig bilder av nattklubbar på 80-talet med ungdomar som studsar runt.
Några nedslag:
- Angels får mig osökt att tänka rasputin med Boney M
- The Night när hon sjunger i lite lägre register funkar bättre för mig. Låter nästan lite som Nico här. Lite fint blås i refrängen också.
- You can't kill me. Älskar den här typen av superstel västerländsk reggae. Superskön syntbas och dubeffekter. Tycker tyvärr inte att låten funkar som helhet.
Jag kan ändå uppskatta att det är dramatiskt men ändå inte tar sig själv på så stort allvar. Det känns som rätt rolig musik ändå. Inte dåligt, men tyckte inte det var särsklt bra heller.
Det är fascinerande att nästan alla upplever det som teatraliskt.
På ett sätt är det ju givet, hon har ju den där typen av nästan överdrivna teateraktiga fraseringar inklusive intermittenta rullande R och högtravande uttal. Men det känns också som att det är något med själva musiken som känns teater.
Jag tror bl.a. att det är att musiken skiftar rätt mycket. Som annan teaterrock typ Queen (kommer jag kanske få skit för).This quote is hidden because you are ignoring this member.
Kan vi bara lyfta att Lene alltså heter Lili Marlene egentligen. Bara det är så stenhårt att man får vara hur teatralisk som helst!
Säkert en del av det.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Vissa låtar är ju också typ.. Cirkusmusik. Som sista låten Trixi. Det ger ju också känsla av popcorn, färgglada tyger, smink, kulisser, kostymer
Slänger in en liten randnotis här. Någon (machinepop?) postade nyligen en konsert med Fever Ray på Arte. Lyssna på första låten... https://youtu.be/mTyi42VYITw Ruskigt likt åtminstone i mina öron (fast såklart på ett nytt sätt i en annan tid, men ni fattar med tanke på att vi pratat referenser innan).
Jag tänkte också en del på Dreijer när jag lyssnade igenom den här skivan, håller helt med
Ah, väldigt roligt fynd, har aldrigt hört eller hört talas om Lene fast jag var med när det begav sig. Generellt tycker jag att det kom väldigt mycket intressant och nyskapande musik 1980-81. En brytningstid där många blandar och provar olika kombinationer av uttryck och verkligen vill skapa nytt.
Hela plattan låter välproducerad och välspelad och ligger väl i tiden. Jag hör Brian Ferry, Madness, ska, Blondie, Costello, Nina Hagen mfl, inte för att hon kopierar men ligger väl i sin samtid. Dom där sax arren var så rätt då men försvann strax därefter.
Läser man wikipedia så verkar texterna vara genomtänkta men jag lyssnar inte på texter så jag har ingen uppfattning om kvaliteten.
Men på något vis fastnar inte låtarna helt efter några lyssningar - tror Hasslo är inne på något med att melodierna inte riktigt är topp. Det ofta teatrala uttrycket i sången tilltalar inte helt heller men samtidig är jag ett stort fan av Kate Bush så vem försöker jag lura?
Jag kommer definitivt lyssna mer på detta - jag vill gilla den här plattan som har bra energi, får se om jag lyckas. Bra plattor brukar vara motsträviga första lyssningarna.
Senast redigerat av Steelberry den 2023-12-08 klockan 11:53.
Det här håller jag med om. Jag kommer liksom inte ihåg någon av låtarnas melodier efteråt. Mer hur de kändes.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Cabaré-artad kanske? Vilket generellt låg i tiden under hela 70-talet efter filmen med Liza Minelli.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Senast redigerat av Steelberry den 2023-12-08 klockan 12:08.
Svinbra album.
Köpte allt med henne när det begav sig.
Daniel Dax florerade ju i samma veva, lika bra hon.
Jag hör ska-musik influenser, inte direkt reggae (som visserligen har stark relation men är ett löv längre ut på grenen)This quote is hidden because you are ignoring this member.
Just öppningen med Bird Song sätter nivån bra
Ska vi gå så djupt så är det olika spår, båda sprungna ur kaiso, via calypso/mento men det ena mer inspirerat av RnB, det andra mer inspirerat av percussion från nyabinghi-sessions. Att ska liksom kom före reggae är en lite överförenklad linjär bild. Gräver man i arkiven så förekommer frön till båda grenarna hyfsat parallellt. Men det beat som hörs där i början (vilket är det enda jag refererar till i min text) av Bird Song, med tydlig one-drop på kaggen, är sällan förekommande i ska i det tempot. Efter det tar låten en annan vändning. Så var det avgjort
Just denna vilda blandning, och hopp mellan stilar och attityder, är vad jag gillar med detta och med en hel del New Wave i allmänhet.
Jag som lyssnat på plattan en del genom åren trallar många av melodierna ofta. Jag har egentligen aldrig fastnat nån längre tid för musik som går in "direkt". Sån tenderar vara kortlivad i stereon här. Jag gillar oftare grejer som inte har de uppenbaraste ackordföljderna, så man får kämpa lite med att minnas hur fan den där melodin egentligen gick
Senast redigerat av Ambulansen den 2023-12-08 klockan 12:30.
För mig så blev det här väldigt brittiskt först och främst (har säkert fel, men men). Hör så mycket som får mig att tänka Clash, Amy Winehouse, Basement Jaxx med mera. Den här blandingen av pop/ska/reggae (och lite punk) funkar fint i mina öron. Nog finns det drag av musikaler också bitvis, men den saliga röran funkar fint.
Kan helt klart tänka mig att lyssna igen, och det är ett bra betyg.
Ny artist för mig, har gett plattan några lyssningar. Absolut inga problem att lyssna på den här musiken, jag tycker det är ganska trivsamt även om inte alla spår sätter avtryck i minnet.
Versionen på Spotify verkar vara en senare utgåva som fått extramaterial från New Toy-singeln som kom året efter. Tycker nästan att dessa spår tilltalat mig mest, titelspåret New Toy är svängigt! Uppskattar dragen av new wave, punk och ska mest, associerar till tidiga Gwen Stefani (när No Doubt spelade ska).
Tycker produktionen är schysst, bra ljud och ett sound som både känns tidstypiskt och tidlöst.
Jag har nästan inte tänkt på några reggae/ska-influenser alls utöver de första få takterna på första låten. De finns ju med i flera låtar, men produktionen och spelstilen gör att jag inte associerar till reggae alls. Tänker mer på just new wave och centraleuropeisk synt.
Tycker hela skivan har det där stelbenta, nästan lite omständiga anti-svänget.
Förstår på ett sätt liknelsen med exempelvis no doubt, men samtidigt så tycker jag att det ligger väldigt långt ifrån varandra.
Håller med om att New Toy är något av en dänga
Jag upplever verkligen att skivan är en studioproduktion där man spelat in olika inlägg ett efter ett, och inte en inspelning av ett band. Alla instrument känns liksom särkopplade på något vis. Det behöver inte alls vara så men det är min upplevelse när jag lyssnar.
Att musiken låter teatral på flera sätt är inte så konstigt, Lene Lovich höll på en del med teater. Cabaret-artad skrev Steelberry, själv tänkte jag Kurt Weil, men musiken till Cabaret är medvetet influerad av Weil, så det är säkert samma saker vi hör.
Andra dramatiska drag associerar jag mer till östeuropeisk folkmusik. Mycket Donkosackerna-körer strösslade över låtarna, men även i tonalitet på många ställen. Hennes pappa var tydligen serb, så kanske kommer det östeuropeiska draget från musik han lyssnade på när hon var liten, men man kan ju influeras av musik utan att ha personlig anknytning till den.
Sen kan man ju höra andra roliga saker. Albin hörde bob hund och det gjorde jag också. Slump kanske, men det är ju inte särskilt svårt att tänka sig att en eller flera av hundarna har det där albumet hemma.
Jag hör också tydliga likheter med Deirdres Sambas verser i andra halvan av verserna på The Night. Det är kanske svårt att tro att Lene var influerad av Cornelis.
Ibland tycker jag Lene Lovichs sång låter som en mer dramatisk version av Patti Smith, särskilt i I can't kill you, som får mig att tänka på Smiths "falska reggae" i Redondo Beach. Att den är skriven av en av grundarna till Van der Graaf Generator hade jag definitivt inte gissat mig till! Dessutom tydligen skriven specifikt till Flex. What Will I Do Without You är också skriven av honom tydligen. Ännu ett exempel i raden på Lovichs väldigt eklektiska infuenser alltså.
Jag är i lagom ålder att ha lyssnat många, många gånger på Lucky Numbers och Home som tonåring, men jag hade aldrig hört nåt album med henne tidigare. Jag gillar verkligen produktionen och soundet, men jo, jag måste nog hålla med om att låtmaterialet inte direkt fastnar. Inte ännu åtminstone. Men jag har bara lyssnat på albumet två gånger så här långt, så det är ju egentligen alldeles för tidigt att säga nåt om det.
New Toy nämnde nån och den är ju ganska hittig, men tydligen inte med på originalutgåvan utan ursprungligen från en sjua. (The Freeze är sista låten på originalutgåvan.) Skriven av en viss Thomas Dolby f.ö.
Jag ser på Wikipedia att hon också samarbetat, inte bara med Nina Hagen (det visste jag), utan också med bl.a. Hawkwind, The Residents och Dresden Dolls. Eklektisk som sagt!
Jag hade nästan glömt bort att hon fanns, så tack för påminnelsen Ambulansen! Jag ska faktiskt ta och gå igenom hela hennes diskografi nu.
Senast redigerat av slirak den 2023-12-08 klockan 16:45.
Kul lyssning!
Jag har hört henne tidigare (inte det här albumet) men gillade det inte då (sent 80-tal förmodligen).
Det finns ganska mycket att säga om det här. Mycket av det är redan sagt i tråden.
Jag tycker att det är fascinerande med artister som tar i ända från knäna och tar ut svängarna för att få ut sin konstnärliga vision.
Jag gillar verkligen det teatraliska och den dramatiska sångstilen. Jag misstänker dock att det kan ha varit en av anledningarna till att jag INTE gillade det på 80-talet.
Produktionen känns både påkostad och tidsbunden på något stelt och kallt, multitrackat vis.
Däremot så känns det melodiska/harmoniska innehållet lite määhhh…
Kanske behöver jag lyssna mer för att det ska fastna. Eller så ÄR det pop utan minnesvärda melodier i en finkostym
Jag ska lyssna ett par varv till så kanske jag återkommer med mer tankar och åsikter.
Jag vill också säga att jag tycker att det är svinkul att så många är med, och att olika åsikter luftas och respekteras. Fantastiskt <3
Bra platta. Bra och dramatiskt poplåtssnickeri. Den och 2 andra står i skivhyllan. <3
Men längesen jag lyssnade på den. Finns ett gäng bra låtar på den, Just nu är jag i The Night svängning.
Väldigt kul lyssning! Kändes väldigt ärligt och eget. Mycket behaglig ljudbild. Musikaliskt var det nog You Can't Kill Me som föll mig mest på läppen.
Roligt val, och kul att lyssna! Känner inte till henne sedan tidigare, och jag känner inte riktigt att hon vinner över mig. Det är lite för tjoigt på något sätt, lite cirkus som sagt ovan. Både "Angels" och "What Will I Do Without You?" som var singlar har jag svårt att gilla.
Det ligger ändå rätt nära Martha and the Muffins som jag gillar jättemycket, deras Metro Music släpptes nästan samtidigt. Och Stiffs nästa albumsläpp efter Flex (cirka iaf) var The Feelies "Crazy Rhythms" som är grymt.
Men nån kombo av låtmaterial, sångleverans och lite ompigt arr gör att det här inte riktigt trycker på mina knappar. Bird Song var bäst, den skulle jag kunna sätta på igen.
Jag har lyssnat på denna rätt mycket under veckan. Den är bra. Den kommer vara med i någon av mina kontorstidspellistor. Har inget liknande att relatera till, så jag kan inte komma med någon insiktsfull recension, mer än att det för mig oväntat väl i smaken.
Jag har inte hunnit mer än bakgrundslyssna men gillar det jag har hört! Nytt för mig även om det är nära mycket jag gillar, uppskattar punkfaktorn!
En sak som slog mig var mycket bob hund det lät om riffet i What Will I do.., eller ja tvärtom då.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
