Har aldrig lyssnat igenom albumet, tröttnar en stund in i första låten... fast jag "vet" att det ska vara braUrsprungligen postat av hasse_fx
This quote is hidden because you are ignoring this member., men jag borde ge det en ny chans idag av alla dagar, so be it, det kanske fångar mig idag
.
Det som är fantastiskt är ju mer att det verkligen blev en hit av en sådan annorlunda låt! Sedan att Mike Oldfield aldrig liksom kunde toppa sin första låt han någonsin spelade in blev nog ett trauma för Mike. Visserligen fick han ju på några andra hits med albumet Crisis men aldrig i Tubular Bells-nivå. Om jag minns det rätt så fick Mike spela in Tubular Bells på udda/billiga/gratis tider i studion och att han lirade typ rubbet själv!
Haha, lyssnade igen och nu förstår jag varför musiken aldrig har fastnat.
Gillar introt, förutom den vassa gitarren som hugger till då och då under de första minuterna, den skär i mina öron, just de frekvenserna den använder är de värsta jag vet, får fysiskt ont i öronen timmar efteråt om de har för hög volym.
Det är samma anledning som gör att jag har svårt för låtar med rimshots och en del sångare som t.ex. Håkan Hellström och andra, oftast kvinnliga sångare. Synd, men öronen är vad de är, svårt att "tänka" bort obehaget när man lyssnar.
Nåväl, ska försöka ta mig igenom albumet ändå, dagen till ära, det kanske blir bättre längre fram?
Senast redigerat av elysian den 2023-05-26 klockan 08:20.
Oldfields fyra första album är för mig mästerverk.
Angående att han aldrig lyckats toppa sin första "låt" så beror det väl
på om man räknar det kommersiellt eller konstnärligt.
För mig är tredje albumet, Ommadawn, hans bästa.
Bidragande orsak till Tubular Bells försäljningssiffror är ju
att Friedkin använde temat till sin film The Exorcist.
"Tubular Bells initially sold slowly, but gained worldwide attention in
December 1973 when its opening theme was used for the soundtrack
to the horror film The Exorcist. This led to a surge in sales which increased
Oldfield's profile and played an important part in the growth of the Virgin Group."
Ja, den där gitarren är läskig, men funkar, för den är med så lite och får en att haja till.
Ett mästerverk.
Men tycker flera album därefter är lika stora eller bättre, Amarok, TBII, SODE, underbara konceptalbum.
Och ett gäng suveräna poplåtar på andra album.
Tubular Bells var ett mästerverk för sin tid och i din kontext. Mitt Oldfield-favoritalbum är dock Ommadawn, speciellt sida A. Förmodligen för att det var det första jag hörde av honom när jag köpt LPn och den gick varm på mitt tonårsrum och jag lyssnar fortfarande på det ibland fast strömmande. Hade aldrig hört något liknande innan och det satte då lite av kompassriktningen för min musiksmak.
Lyssnade mycket på Oldfield som tonåring - till skillnad från e.g. Vangelis och Dead Can Dance har Oldfield's musik åldrats illa för mig.
Med det sagt, QE2 var också en bra platta, Och Tubular Bells 2 var faktiskt mycket bättre än ettan i mina öron!
Sen hade han ju en megahit med Moonlight Shadow, och hela kontroversen med att han inte ville dela med sig av vinsterna till sångerskan då hon ju hade gått med på att spela in med enkelt "session"-arvode. Inget lagbrott, men många tyckte han var självisk då det var hennes röst som lyfte låten...
+4 på de fyra första.This quote is hidden because you are ignoring this member.
+1 på Ommadawn, fantastisk platta.
Sen är ju Incantations helt magisk i atmosfären, man står på nåt dimmigt hedlandskap i England.
Sen hade han ju en megahit med Moonlight Shadow, och hela kontroversen med att han inte ville dela med sig av vinsterna till sångerskan då hon ju hade gått med på att spela in med enkelt "session"-arvode. Inget lagbrott, men många tyckte han var självisk då det var hennes röst som lyfte låten...
Äh..
Efter Crises... på "Discovery" och på "Earth Moving" i eminenta "Blue Night"...
Maggie kunde, tack vare Oldfield, starta en solo karriär och sjunger typ än idag Moonlight Shadow på sådana där nostalgi-galor?
Så det så!
Senast redigerat av Jeppe K den 2023-05-27 klockan 01:03.
Ommadawn är även för mig DEN plattan man bör höra av Oldfield. Har lyssnat så mycket på den. Finner mig ofta sitta och spela teman från den.
Under de tre första och en bit in i inspelningen av det fjärde albumet led Oldfield av avsevärda psykiska besvär, och under den tiden var musiken en extremt viktig helande kraft för honom. Någonstans under Incantations genomgick han en new-age-terapi som verkade i ett kick vända hans psyke. Han har själv sagt att det är inget han rekommenderar, men i hans fall råkade det fungera. Det förklarar skillnaden mellan de 3-4 första albumen och det som kom efteråt. Då hade han utnyttjat sitt behov av musicerande ur terpeutisk synpunkt för att bli en riktigt duktig musiker, som han sedan kunde rida på. Men det gör också att det som kom efteråt inte har samma själsliga lyft, eller hur man nu skall uttrycka det.
Själv tycker jag också att Ommadawn intar en särställning, han har tagit sina musikaliska koncept och idéer och fintrimmat dem. Den skivan var nog den första skivan överhuvudtaget jag köpte för egna pengar också, efter att ha hört A-sidan på radion i ett program som hette 'Pop mellan två stolar'.
Även om jag håller med om att hans tidiga verk är bäst så lyckades han få ur sig några guldklimpar till.
Amarok är ju smått genialisk på ett lite galet vis och sen gillar jag personligen The Songs of Distant Earth bland has senare verk. Sen blir det tyvärr glesare och glesare när det kommer till bra skivor. Tyckte faktiskt att Music of the Spheres var helt okej också, även om den ligger nära en orkestral tubular bells på flera vis (musikaliskt och tematiskt).
En annan grej som slår mig är att ljudbilden/mixningen på en del av de gamla plattorna är riktigt fina. I synnerhet delar av Ommadawn och Incantations som har ett helt magiskt sound.
Någon som hört Return to Ommadawn?
Självklart! Oldfields traditionella tonspråk finns där... Om man gillar Oldfields mer romantiska sida. Den riktiga magin (ifrån Ommadawn) saknas dock naturligtvis. En del handlar om instrumenteringen och att Return to Ommadawn tyvärr bär på lite för mycket av hemstudiokaraktär pga de (förhållandevis) spartanska förhållandena på Bahamas. Det räcker tyvärr inte med en Neve preamp, Avalon kompressor och en bra mic, när rummet (en glasveranda) låter piss och karln tvingas till samplade-Africa-trummor och om(kull)kastade körer ifrån originalet... En annan del handlar om saknad musikalisk densitet / för mycket återanvändande av fraseringar som kan betraktas som för "enkla" i sammanhanget.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Med det sagt finns det en "nakenhet" eller varför inte "äkthet"... i denna skiva som är svår att finna på andra (senare) album. Oldfield bestämde ju sig för att ha kvar en del, fel, missar och skavanker som gör inspelningen "levande". Lite av en spartansk "unplugged" Oldfield som gör att man kommer karln nära. För mig som älskar Oldfield (hans tonspråk) är trots allt Return to Ommadawn guld då Oldfield själv säger att han mer eller mindre har gått i full pension...
Senast redigerat av Jeppe K den 2023-05-27 klockan 02:23.
Jag tycker tubular bells som skiva är ganska blek men som kommer till liv under liveskivan exposed. Såg att att den int inte fanns på Spotify men den bör väl finnas på youtube. På den plattan tycker jag att alla musikaliska teman kommer fram på det sättet det var tänkt och låten blir ett långt stycke istället för att hoppa mellan olika ljudbilder. Så den är min bästa upplevelse med tubular bells
This is what Richard Branson had to say.
Wow, today (May 25th) marks 50 years since we released our very
first album on Virgin Records - Tubular Bells by Mike Oldfield. This
was the record that transformed Mike’s and my life and kickstarted
the Virgin brand. After setting up our first Virgin record shop in London,
we had scraped together some money to buy a rundown country house
and converted it into a recording studio called The Manor.
One day, an engineer from The Manor rang Simon Draper and I to
say he'd heard this incredible instrumental demo tape by a teenager
called Mike Oldfield. We knew when we heard it that he was an absolute genius.
I also knew that the world needed to hear it too – but we went to all
the major labels and Mike received rejection after rejection.
So, Screw It Let’s Do It, we decided to launch our own record label to
put out this album. It was a huge risk because it was so different to
anything else that had come before it and there was no other music
like it at the time.
Mike worked on perfecting Tubular Bells whenever there was a spare
moment of studio time at The Manor, aided wonderfully by the
brilliant producer Tom Newman.
Tubular Bells went on to be one of the biggest selling records of
the 1970s and featured on the soundtrack to The Exorcist.
Ett klassiskt par de där två. Branson och Oldfield... Entrepenören och konstnären. Estradören och den introverta (Branson fick ge Oldfield sin bil för att han skulle spela TB live. Hat och försoning. (Morsekoden "F-Off Branson" på Amarok och "Mister Shame" på Heavens Open, är kul...)This quote is hidden because you are ignoring this member.
Och vad ser man inte på QE2 om inte en Abba-cover, Arrival!
I övrigt kan jag erkänna att jag inte orkat lyssnat på hans musik förutom Crisis som såklart är en ypperlig platta.
Försöker ge Mike en ny chans vart tionde år men pallar inte hans inslag av irländsk folkmusik i var och varteviga gitarr-lick.
Tycker irländsk folkmusik har samma verkshöjd som svensk dansband ungefär eller föralldel svensk folkmusik också...Inget fan av den avarten av musik. Allra hiskeligast blir det väl när Kalle Moreues samarbetar med Benny Andersson.
Senast redigerat av Firechild den 2023-05-28 klockan 10:44.
@FC: Prova Platinum om du ändå håller på. Mindre folkton på den men heller inte så popig.
Läsvärt
https://www.innerviews.org/inner/oldfield.html
”Ommadawn was Gaelic for idiot.”
OK, topp, tack för tips!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Platinum släpptes även som Airborn i Nordamerika. Gillar omslaget!
Senast redigerat av eXode den 2023-05-28 klockan 15:36.
Nej, fixar det inte.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det är ju hans gitarrspel. Det blir liksom samma känsla som ”Synthesizer Hits VII” när kända hits med sång totalt mördas med en general midi-synth som spelar sångmelodin.
Eller lite The Shadows…
Gillar helt enkelt inte dansbandsgitarr. För lite dist, för snabbt vibrato.
jaja, men tack då har jag djuplodat fram min aversion mot Mikes musik.
Fungerar alltså för mig om jag slipper gitarren och på med sång istället.
Hela grejen med Mike Oldfield är ju hans gitarrljud som låter som kört genom en en trasig pappershögtalare, men ändå har en personlighet. Borde inte gå ihop men gör det… utportionerat i inte allt för stora portioner åt gången. Trots att det är gitarr, vilket är en styggelse för mig (såvida det inte är uppgraderat genom en Synclavier eller Arp2600) har hans spel ändå något slags vemod och lidelse jag gillar.
Det är som med Steve Howe i Yes - ofta omöjligt och fult ljud men samtidigt så mycket en viktig del av gruppens sound! Hur mycket jag än ogillar MOs får-vibrato så blir det inte MO utan...
Studsade till när jag hörde Ratatat's Wildcat första gången - wow, ett ungt hipp band kör med Mike's gitarrljud, med flit, och det låter bra?
https://youtu.be/LkV8Ba2pnrg?t=115
Den låten gick på repeat ett bra tag...
Mikes klassiska gitarrig var två Fenderstärkare i serie, en preamp samt brutal EQ mellan stärkarna och noise gate sist. Hans spelteknik är lånad från klassisk gitarr så hans vibrato är mer som på fiol. Ingen bending här inte. Och eftersom förstärkningen är enorm så har han alltid ett finger på varje sträng för att dämpa oväsendet. Plektrumspel är ovanligt.
Älskar Mikes gitarrspel men har väldigt svårt för Steve Howes, vilken många avgudar. Så smaken är som baken...
Senast redigerat av Steelberry den 2023-05-28 klockan 20:27.
O/T: Tack! Jag försökte komma på vad de hette rätt så nyligen. Gillar Montanita skarpt, också liknande sound.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Hans spelstil passar bättre på de rena partierna t ex från "In the beginning" och jag har för mig han själv refererat till violin för sin intonering och stil. Hade jag spelat med sådant vibrato när jag spelade klassiskt hade jag fått smäll på fingrarnaThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Bland det bästa han gjort. Håller med om att spelstilen på det albumet är ännu bättre. Musiken är riktigt spännande på det albumet, en fullgod och utvecklad arvinge till Ommadawn 2 decennier senare.This quote is hidden because you are ignoring this member.Hans spelstil passar bättre på de rena partierna t ex från "In the beginning" och jag har för mig han själv refererat till violin för sin intonering och stil. Hade jag spelat med sådant vibrato när jag spelade klassiskt hade jag fått smäll på fingrarna
Oldfield har klarat sig bra på greppbrädan oavsett om han fick smäll på fingrarna eller ej. Gillar personlighet i musik, något som mainstream-musiken idag saknar vilket bidrar till att allt för mycket låter så boring och själlöst… i alla fall i en gammal gubbes själ.
Håller med om att clean strata-ljudet (med oceaner av Eventide Blackhole DSP 4000) är trevligt på Songs of Distant Earth.
Annars tycker att Oldfield presenterar snyggast gitarr- (solo) - ljud på Man on the Rocks (!). Oldfield brukar ju ibland eq:a-bort en hel del ton och djup... Här finns det bevarat (Eller rättare sagt producent Steve Lipson såg till att det blev så).
Annars är Gibson Les Paul eran (QE2, Five miles Out etc) också trevlig.
2000-talets PRS + Roland GP8 = Öken
Senast redigerat av Jeppe K den 2023-05-30 klockan 10:17.
Håller med om Ommadawn sida 1 som favorit. Gillade honom verkligen fram tills han började med 3-minuters mainstream - hemskt!
Stackars karl, han levde med konstant prestationsångest för att upprepa succén med Tubular Bells.
Jag såg inte denna i tråden?
https://youtu.be/fAkrEO3IwfQ
Det är verkligen tragiskt att någon som kunde producera något så fantastiskt som Ommadawn så totalt drabbas av kreativ blockering och aldrig lyckas ta sig ur det. Hans popmusik är ju vedervärdig och de senaste 20 åren är större delen av hans produktion bara nya versioner av Tubular Bells och Ommadawn.
Eh, va? Fantastiska poplåtar och spaceiga och new ageiga album som inte låter som versioner av tidiga. Däremot kan man hoppa över några utvalda album, för allas bästa.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Tycker att allt snack om "kreativ blockering" och "prestationsångest över att leva upp till TB" bara är nätmyter.
Tror inte ett dugg på det och har inte heller läst ngt i intervjuer med honom som skulle tyda på det.
Säker på att han varit nöjd med vad han gjort och bara för man själv inte gillar den musik han gjort
behöver ju inte betyda att resten är skräp. Gillar själv bara fyra första albumen, men inser att bland
övrigt finns verk som har kvalitéer för vad det är, allt från pop till ambient eller vad han nu pysslat med.
How important is it for you to reach younger listeners through vehicles like Tubular Beats?
MO: I don’t think like that. I love music and if somebody wants to do a version of a song, I’m fine with it. If you go to my Facebook page, you’ll see all the different versions of my music people have done. I don’t mind. Some of them are great. Some aren’t so great, but it doesn’t bother me because I’m not precious. I still do all of this out of a love of music. I was born with this musical ability and vision. I don’t sit and analyze things. I don’t think about it much. I have no idea of other artists or genres that music journalists talk about. I haven’t got a clue.
Håller absolut inte med. Finns ju jättemycket fint ifrån Oldfield förutom de första tre skivorna. Med tanke på karlns totala output (i så många stilar) känns ”kreativ blockering” som en smula orättvist.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Bortsett från det töntiga omslaget tycker jag även Voyager tillhör hans bättre album även om det är en helt annan stil. Det är oerhört intressant att läsa hans biografi för att förstå lite bättre. Att prata om kreativ blockering känns verkligen som man måste stå upp rätt bra själv på den kreativa skalan..... ;o)
Ja. Eller hur!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
