Califone spelar ett slags blues/folk
/altrock med en viss experimentlusta. Det plingar, skorrar, knarrar och skramlar hejvilt emellanåt och de drar sig inte för att trumma på köksutrustning och saker i verkstaden. Ibland kan man till och med ana något syntaktigt och/eller distat i sammelsuriet . Andra gånger spelar de mer avskalat.
Precis som en språklig fras är en kombo av, och tvehågset mellan, expressivitet och kommunikation, form och innehåll, så är detta musik som är kluvet mellan det traditionella låtarrangemanget (vers-refräng-mellanspel osv) och ambient-mayhem-kollaget. Det är som om de i stunder sprattlar inuti en form - en tvångströja! - de försöker ta sig ur. Men jag tror det jag gillar mest är den nyvakna ”vimsigheten” som framträder på vissa spår, som en sorts radio hypnagoga eller något. Nog snackat, exempel por favor :




https://youtu.be/n54qjUPdQHM





https://youtu.be/D39OFZEJBwM




https://youtu.be/LjZlRPKrgGs