Vad ska man tänka kring ”blues lawyer”?

[Philiasis]

Jag har läst en artikel (https://killerguitarrigs.com/what-is-a-blues-lawyer/) och börjat fundera kring det. En obehaglig känsla - det kändes som om det skulle kunna handla om mig.

För drygt trettio år sedan började min musikaliska resa med en usel akustisk gitarr, sedan en lånad elektrisk gitarr som var ännu sämre, en annan lånad elgitarr som var kass men duglig, 10W transistor kombo som lät skamligt dåligt, en distortion pedal som ibland funkade… och ibland inte. Vi spelade thrash i skolans källare och det kändes toppen.
Sedan gick var och en av oss åt annat håll, studerade, flyttade, skaffade familj osv. Musiken blev en hobby då man hade annat som försörjning. Successivt började man tjäna bättre, kunnat lägga mer på musikprylar men samtidigt har jag liksom spelat ”samma blues om och om igen”. Bara med dyrare, ”bättre” prylar… Och nu känner jag mig lite som ”blues lawyer”, samlat en del - gitarrer (som jag drömt att ha i 30 år), förstärkare, pedaler, syntar och massa annat. Och visst, jag spelar musik, spelar med några gubbar i ett garageband, men 80-90% av saker jag äger behöver jag kanske inte ha. Samtidigt som jag får mycket ångest när jag bara tänker att sälja något, och oftast säljer jag något bara för att kunna köpa något annat…
Kanske fel forum att ställa frågan men jag känner att jag är någon slags hycklare. Deppigt.

[deleted user]

*kollar i skamboken *

Ah .. står här att man får ha instrument utan att använda dem och också att man får man spela samma blues om och om igen. Du är OK.

[slirak]

Det här forumet är fullt av synth lawyers, så välkommen i gänget! Ja, de flesta är väl snarare IT-arkitekter antar jag.

Det är ju en ödets ironi, men ganska naturligt att det blir just så. Som ung har man inga stålar, men tid att nära rock/synt/atonal avantgarde-drömmen. Blir man aldrig professionell musiker så skaffar man inte sällan ett stadigare jobb och med lite tur får man en allt stadigare inkomst. Och så får man till slut råd att köpa de där grejerna man drömde om när man harvade i replokalen.

So what? Ska man avstå från det bara för att man inte giggar eller för att man aldrig blev en jävel på att spela? Det är ju inte som att man undanhåller replokalskidsen eller den kämpande heltidsmusikern nån möjlighet. Visst, det skapar en samlarmarknad och driver upp priserna på det som var dröminstrumenten när man själv harvade och det kan ju leda till rätt absurda priser ibland. Men som artikeln nämner så finns det ju utmärkta budgetprylar numer. Och lagen om avtagande marginalnytta gäller även gitarrer och syntar. En 59 burst för en miljon är inte tvåhundra gånger bättre än Epiphone för 5000 kr.

Det skadar aldrig att fundera över sin egen konsumtion, vad som driver den och vad den kan ha för konsekvenser. Men att ha dåligt samvete för att man förverkligar sina drömmar när man till slut kan, nä.

[Philiasis]

Ja, det är lite så, mycket ambivalens då och ena sida en otrolig tillfredsställelse att kunna äntligen förverkliga sina drömmar och samtidigt reflektion över egen konsumtion.
Det som tycker är roligast med att ha många olika instrument/prylar är att se mina barn testa/provspela/upptäcka och till slut förstå musiken på ett helt annat sätt.
Jag vägrar att se mig själv som en ”blues lawyer” men känt mig starkt träffat - jag har haft mina ungdomsdrömmar, valt att lägga de på hyllan, blivit en läkare (som i artikeln) och samlat på en del olika musikprylar med åren, inte världens dyraste samlingsobjekt dock.

- - - Uppdaterad - - -

This quote is hidden because you are ignoring this member.

*kollar i skamboken *

Ah .. står här att man får ha instrument utan att använda dem och också att man får man spela samma blues om och om igen. Du är OK.

[beem]

Sorgligare när nån säljer allt pga att intresset försvunnit... Det är en bakvänd syn på musik att man måste vara i "branschen" för att det ska finnas ett värde.

[deleted user]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Sorgligare när nån säljer allt pga att intresset försvunnit... .

Det där är bara en styrka tycker jag! Intresset borta, varför behålla prylarna? Ett starkt val utan sediment eller sentimentalism.

[theVOID]

Livet är för kort, för att definiera sig enligt olika vinklar som andra har hittat på, ofta för att bekräfta en egen identitet genom att göra en poäng över icke tillhörighet eller tillhörighet.

Jag har även jag en hel del gitarrer och synthar etc, bla tre vintage Fenders. Visst nu gör jag en hel del musik och har spelat en hel del live etc. Men även om jag inte gör det, så är det inte objektivt moraliskt fel att njuta av de instrument jag har och hur det känns att tex spela blues på dem. Helt enkelt då det inte finns en objektiv moral. Vi är alla inkonsekventa och omoraliska och moraliska, i en komplex värld. Vår moral och vad som är accepterat i samhället har ju ursprung i vår historia, och "zeitgeist" vilket i sin tur ofta är mer kopplad till mediekonsumtion än de klassiska politiska filosofiska grundkonflikterna.

I grunden anser jag att vi själva måste välja hur vi väljer och vilken etik och moral vi vill stå för, och det är ok att ändra den med tiden.

Jag har själv varit både vänster och höger, pragmatiskt, efter vad jag tror att landet behöver, trots känslomänniska i hög grad och det är väl samma med instrument, om jag känner att nu behöver jag sitta och spela blues och drömma om just en specifik halsmick till en Telecaster, då är ju det lika OK som när jag var mer punkig och hade andra bevekelsegrunder.

Vad glad för att du lyckats skaffa de instrument du nu har, och var snäll mot dig själv <3 <3 <3

Som läkare är du ju redan någon som ger så mycket av dig själv till andra, en hjälte anser vi andra, så gör plats för det du behöver också, tycker jag

[Philiasis]

Det är så sant, theVOID, bara att det kändes konstigt att få läsa och känna igen sig, till viss del åtminstone. Men det var mycket skönt att ventilera och läsa era reflektioner, få ett annat perspektiv.

[mono]

Så länge man inte sjunger sånger med extremt förtryckande texter osv. så finns det absolut ALDRIG någon anledning att skämmas för att spela musik. Att göra något som man tycker är roligt på sin fritid, det är typ så långt från hyckleri man kan komma

[Philiasis]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Så länge man inte sjunger sånger med extremt förtryckande texter osv. så finns det absolut ALDRIG någon anledning att skämmas för att spela musik. Att göra något som man tycker är roligt på sin fritid, det är typ så långt från hyckleri man kan komma

[hasse_fx]

Det finns ju många samlar-relaterade intressen/hobbies som är rejält dyra, som ofta brygger på drömmar i barn/ungdom, då man fick sukta och ofta fick leva på den detaljerade (teoretiska) kunskap man skaffade sig - drömmar som man sedan tack vare en god ekonomisk situation kan realisera. Typiskt är det maskiner (bilar, motorcyklar, båtar) men även något som närts av musikintresse och senare samlande på "gear"... Bilintresserade kan ställa ut, cruisa eller delta i mindre tävlingar till sin stora (och ibland andras) tillfredsställelse. Motsvarande gäller för andra som når sina mål inom sitt område... To each his/her own!

Jag kan förstå drivkrafterna och respekterar dessa, men har själv svårt att relatera... Jag var en extremt effektiv svamp när det gällde mitt musik/teknikintresse när det gällde att suga åt mig all möjlig information om hur saker och ting fungerade, dock mer om praktisk funktion - hur och varför, snarare än kalenderbitare. Jag ville veta själv - konstruerade och bygga en solid state gitarrförstärkartopp med tillhörande 4x12 i högstadiet (lät inte bra på något sätt), byggde en analog dual delay/chorus/pitch-shifter (med ett gäng SAD4096) som projekt i gymnasiet, blev inspirerad av Pär Linnés polysynt-projekt som HiFi&Musik skrev om och köpte på mig ett gäng Curtis-kretsar för tilltänkta 8 röster som fastnade på ritbordet

Jag såg (och ser) alltid möjliga "förbättringar" - modifierat i stort sett samtliga elgitarrer jag ägt på olika sätt, modifierat Vox och Marshall-förstärkare (till Vintage-folkets fasa och sedermera dyra "återställningar"). Har inte gett mig på syntar efter mitt avstannade polyprojekt, men det skulle jag absolut om jag hade haft fokus på analogsyntar - testa addera en andra LFO i en P5, hard sync i en mini - två röstkort i en Polysix. IMHO, många "klassiska" instrument är riktigt fina som de är, men skulle absolut gå att göra bättre^® och intressantare. Gillar utveckling - förändring - experimenterande, trots både uppnådd och passerad blues lawyer-ålder.

Så jag är konstig på mitt sätt, även om jag tror att även en del 99or känner igen sig. En annan faktor som påverkat är att jag rätt tidigt tog mig ut i "undervegetationen" och skapat chanser att få använda och bilda mig en egen uppfattning om mycket sådant som man suktat efter.

Edit: OK, Blues CEO då

https://soundcloud.com/hasse_fx/melancholy-blues

[kockpit]

Efter att ha våndats i flera år av överflödet, håller precis på att äntligen sälja allt som går (visst känns det ledsamt när instrument jag haft 10-20 år åker iväg) ägt över 60 syntar genom åren, men mindre och mindre musik och mjukvaran gör att det inte behövs mer än en midiklaviatur i den händelse jag vill skapa musik. Håller också på att evakuera mitt musikrum på 30 kvadrat, lämnar kvar en uppsättning instrument längst in för den händelse barn eller farfar vill jamma någon gång. Har även sålt veteranbilen och ljusutrustning m.m. Har också pga ekonomi köpt på mig massa prylar jag drömde om som barn och ungdom. Men blir slav under prylarna, när jag vill vara i skogen och lägga tid på svampplockning. Och bastun därefter.

[jtern]

Du ska tänka att du är i gott sällskap.
Redan på stenåldern fanns det människor som samlade på stenyxor utan att fälla träd.
Stora depåer av yxor hittas ofta på ett och samma ställe, som arkeologer konstaterar är både oanvända och praktiskt oanvändbara.
När framtida arkeologer hittar dina gitarrer så kommer de att konstatera att du förmodligen var en framstående person i byn, och att gitarrerna främst användes för byteshandel och rituella ändamål. Vilket ju egentligen kanske inte är så långt från sanningen.

[slirak]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det finns ju många samlar-relaterade intressen/hobbies som är rejält dyra, som ofta brygger på drömmar i barn/ungdom, då man fick sukta och ofta fick leva på den detaljerade (teoretiska) kunskap man skaffade sig - drömmar som man sedan tack vare en god ekonomisk situation kan realisera. Typiskt är det maskiner (bilar, motorcyklar, båtar) men även något som närts av musikintresse och senare samlande på "gear"... Bilintresserade kan ställa ut, cruisa eller delta i mindre tävlingar till sin stora (och ibland andras) tillfredsställelse. Motsvarande gäller för andra som når sina mål inom sitt område... To each his/her own!

Jag kan förstå drivkrafterna och respekterar dessa, men har själv svårt att relatera... Jag var en extremt effektiv svamp när det gällde mitt musik/teknikintresse när det gällde att suga åt mig all möjlig information om hur saker och ting fungerade, dock mer om praktisk funktion - hur och varför, snarare än kalenderbitare. Jag ville veta själv - konstruerade och bygga en solid state gitarrförstärkartopp med tillhörande 4x12 i högstadiet (lät inte bra på något sätt), byggde en analog dual delay/chorus/pitch-shifter (med ett gäng SAD4096) som projekt i gymnasiet, blev inspirerad av Pär Linnés polysynt-projekt som HiFi&Musik skrev om och köpte på mig ett gäng Curtis-kretsar för tilltänkta 8 röster som fastnade på ritbordet

Jag såg (och ser) alltid möjliga "förbättringar" - modifierat i stort sett samtliga elgitarrer jag ägt på olika sätt, modifierat Vox och Marshall-förstärkare (till Vintage-folkets fasa och sedermera dyra "återställningar"). Har inte gett mig på syntar efter mitt avstannade polyprojekt, men det skulle jag absolut om jag hade haft fokus på analogsyntar - testa addera en andra LFO i en P5, hard sync i en mini - två röstkort i en Polysix. IMHO, många "klassiska" instrument är riktigt fina som de är, men skulle absolut gå att göra bättre^® och intressantare. Gillar utveckling - förändring - experimenterande, trots både uppnådd och passerad blues lawyer-ålder.

Så jag är konstig på mitt sätt, även om jag tror att även en del 99or känner igen sig. En annan faktor som påverkat är att jag rätt tidigt tog mig ut i "undervegetationen" och skapat chanser att få använda och bilda mig en egen uppfattning om mycket sådant som man suktat efter.

Edit: OK, Blues CEO då

https://soundcloud.com/hasse_fx/melancholy-blues

Jag tror iofs inte att blues lawyer-skap förutsätter vare sig vintagepurism eller nörderi. Kanske t.o.m. tvärtom. En riktig samlare har ändå viss cred, hen har ändå fått jobba med att lära sig skillnaderna mellan olika material på pickupkabelisoleringen och fått slita och jaga i åratal för att få ihop samlingen.

Snarare ska nog en äkta blues lawyer förena ytlig kunskap med tjock plånbok. Jag har stött på begreppet ett antal gånger genom åren och då har det framförallt använts om den tänkta målgruppen till Gibsons och Fenders dyrare nyproducerade modeller. Som inte sällan är kopior av de där dröminstrumenten.

Så jag ska nog backa på mitt påstående att 99:an är fullt av synth lawyers. För vi är tametusan åtminstone nördar!

[303infinity]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag har läst en artikel (https://killerguitarrigs.com/what-is-a-blues-lawyer/) och börjat fundera kring det. En obehaglig känsla - det kändes som om det skulle kunna handla om mig.

För drygt trettio år sedan började min musikaliska resa med en usel akustisk gitarr, sedan en lånad elektrisk gitarr som var ännu sämre, en annan lånad elgitarr som var kass men duglig, 10W transistor kombo som lät skamligt dåligt, en distortion pedal som ibland funkade… och ibland inte. Vi spelade thrash i skolans källare och det kändes toppen.
Sedan gick var och en av oss åt annat håll, studerade, flyttade, skaffade familj osv. Musiken blev en hobby då man hade annat som försörjning. Successivt började man känna bättre, kunnat lägga mer på musikprylar men samtidigt har jag liksom spelat ”samma blues om och om igen”. Bara med dyrare, ”bättre” prylar… Och nu känner jag mig lite som ”blues lawyer”, samlat en del - gitarrer (som jag drömt att ha i 30 år), förstärkare, pedaler, syntar och massa annat. Och visst, jag spelar musik, spelar med några gubbar i ett garageband, men 80-90% av saker jag äger behöver jag kanske inte ha. Samtidigt som jag får mycket ångest när jag bara tänker att sälja något, och oftast säljer jag något bara för att kunna köpa något annat…
Kanske fel forum att ställa frågan men jag känner att jag är någon slags hycklare. Deppigt.

Det är väl helt normalt? När man är yngre så har man drömmar om att slå igenom stort med musik, men sanningen är ju att det är brutalt svårt att göra det och de flesta (99+% misslyckas med det). Om man inte börjar tjäna pengar på musik tidigt så tvingas man ju att skaffa ett jobb, och då blir man blues lawyer.

Jag insåg rätt tidigt att det var bättre att hålla på med musik som en hobby, och istället studera och skaffa ett jobb där jag kunde tjäna bra. Att spela Anchor vid 30-40 för öl utan att ha ett annat jobb är ju sorgligt, och dom personerna känns ju inte heller som att dom är "riktiga musiker" för att de "satsat på musiken oavbrutet" utan det känns bara som att de misslyckats under en längre tid.

[Ambulansen]

Gör man vad man vill, är nöjd, och skadar ingen så finns det inget att vara ledsen för såattsäga.

Jag är beredd att tala för att det där med att skaffa dyra instrument inte ens är en del av grejen, utan bara en effekt av att man har en massa pengar (vilket kan vara tråkigt nog såklart ). Jag har MÄNGDER med instrument, de flesta riktigt billiga klipp. No-namemärken ofta. Tillskruvade och fixade till fantastiskt användbara instrument.

[Philiasis]

Det var mycket intressanta reflektioner plus en inte alls „blues lawyer” blues från HasseFX (den var mycket nice, Hasse!).
Jag kan utan tvekan identifiera mig med beskrivning av nörd Kanske trots allt inte en „blues lawyer” men jag kände att jag var på väg dit. Men det kanske spelar inte så stor roll egentligen? Som många skrivit - en hobby som ger glädje är inget att skämmas för.

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag tror iofs inte att blues lawyer-skap förutsätter vare sig vintagepurism eller nörderi. Kanske t.o.m. tvärtom. En riktig samlare har ändå viss cred, hen har ändå fått jobba med att lära sig skillnaderna mellan olika material på pickupkabelisoleringen och fått slita och jaga i åratal för att få ihop samlingen.

Snarare ska nog en äkta blues lawyer förena ytlig kunskap med tjock plånbok. Jag har stött på begreppet ett antal gånger genom åren och då har det framförallt använts om den tänkta målgruppen till Gibsons och Fenders dyrare nyproducerade modeller. Som inte sällan är kopior av de där dröminstrumenten.

Så jag ska nog backa på mitt påstående att 99:an är fullt av synth lawyers. För vi är tametusan åtminstone nördar!

Nja, de tar ju snubben i slutet av artikeln som den ultimata versionen av en blues lawyer som iofs inte är varken advokat eller speciellt rik, som besitter en rejäl samling som han har stor kunskap kring. Det finns nivåer i helvetet och jag tror att "lagom" pengar/ålder/nördskap utgör en majoritet av xxx-lawyers... Nu är det en rätt nedsättande term som dryper av jante, så kanske lika bra att hålla sig i nörd-spåret Men i grunden präglar det forumet en hel del...

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det var mycket intressanta reflektioner plus en inte alls „blues lawyer” blues från HasseFX (den var mycket nice, Hasse!).

Tack!

[Lackan]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Nu är det en rätt nedsättande term som dryper av jante

Lägg till rätt mycket avundsjuka och surt-sa-räven. Det är väl fantastiskt att vi samlare finns som tar hand om, och vårdar instrumenten.

Tänker med fasa på om något technohead hade köpt min 909'a, släpat ner den till Berghain, kranat sönder potentiometrarna och låta massa technoartister signera den (med permanent markers) bara för att sedan spilla 3 öl ner i den.

Ny fy bövelen. I framtiden kommer världen tacka oss blues-lawyers.

[drloop]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Lägg till rätt mycket avundsjuka och surt-sa-räven. Det är väl fantastiskt att vi samlare finns som tar hand om, och vårdar instrumenten.

Tänker med fasa på om något technohead hade köpt min 909'a, släpat ner den till Berghain, kranat sönder potentiometrarna och låta massa technoartister signera den (med permanent markers) bara för att sedan spilla 3 öl ner i den.

Ny fy bövelen. I framtiden kommer världen tacka oss blues-lawyers.

Haha! Ja jädrar, skall tänka på detta varje gång jag tränger mig in till datorn förbi gammelsyntarna!

[slirak]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Nja, de tar ju snubben i slutet av artikeln som den ultimata versionen av en blues lawyer som iofs inte är varken advokat eller speciellt rik, som besitter en rejäl samling som han har stor kunskap kring. Det finns nivåer i helvetet och jag tror att "lagom" pengar/ålder/nördskap utgör en majoritet av xxx-lawyers... Nu är det en rätt nedsättande term som dryper av jante, så kanske lika bra att hålla sig i nörd-spåret Men i grunden präglar det forumet en hel del...

Nja, de säger att varje blues laywer drömmer om att vara den där samlaren, men också att samlaren själv inte är en riktig blues lawyer. Varför är han förlåten? För att "he’s not some rich dude buying expensive guitars with his crazy salary. Blakely has been finding, buying and selling guitars for decades."

Artikelns definition är:
"A blues lawyer is typically a doctor, and engineer or yes, a lawyer, who doesn’t play shows, but has a room in their house where they keep their $10k Martin, a couple of $3k to $8k Gibson Les Pauls, maybe a couple of classic amps, and use them to play some basic blues solos."

Och det är ungefär så jag hört uttrycket användas genom åren (för det är inget nytt begrepp).

Men visst finns det ett släktskap mellan samlare, blues lawyers och mittemellanvarianten som nog egentligen är vanligast: tämligen ambitiösa och nördiga hobbymusiker som i mogen ålder fått råd med gamla drömprylar.

Inte minst ser man det släktskapet i att man kan möta ett liknande förakt eller åtminstone ifrågasättande: men du spelar ju inte live/släpper inte några låtar, behöver du verkligen så här många/dyra gitarrer/syntar/panflöjter???

(Svaret på den frågan är givetvis: ja. Utom när det gäller panflöjter )

[slirak]

"The blues lawyer will soon be replaced by the ambient engineer."

https://www.reddit.com/r/Guitar/comm..._blues_lawyer/

[deleted user]

Mycket självkärlek i tråden. Härligt. Men tänker att man missar en del av diskussionen.

Jag menar - de flesta här inne hade väl avsikten är att vilja göra musik med sina prylar. Ungefär som att ha köpt gymkort, träningskläder, sett alla videos på youtube men skiter i att träna. "Nädå, jag samlar på träningskläder".

För mig iaf kommer skammen av att jag borde lägga ner tid på att göra musik för att jag på lång sikt vill ha ett kreativt liv. Men på kort sikt är det göttigare att göra annat. Så det vore mer kärleksfullt att skärpa sig och värpa en låt.

[Sva]

(Lite OT) Vad kallas motsvarigheten i kamerasammanhang?
Inte helt ovanligt med gubbar som glider runt med bortåt 100k hängande på magen. Hinner inte ta/titta på många bilder innan det behöver uppgraderas. Inte direkt yrkesfotografer då. :-)

[Ingemar Stålholm]

"The blues lawyer will soon be replaced by the ambient engineer" hehehehe

Jag älskar cykelhobbyn, båthobbyn, och kamerahobbyn - när folk köper hojar för 30+ tusen, båtar som kostar som bilar (och underhållet sen...), eller kameror för hundra papp, så får man ett himla fint perspektiv på något man själv önskar ha. Eller när nån drar till Maldiverna och pyntar en tuss per dag för att ligga på solstol. Synthar har ju liksom alltid varit lite svårare att förklara i fikarummet...

Synthar/instrument är ju lite speciella på det sättet att man faktiskt måste ha feeling för att få ut något av det. Att spela sitt instrument motiverat enbart av självgenererade "jag-borde" är ju inte särskilt kul direkt, och där någonstans kanske friktionen ligger - man vet att man har det riktigt fint när man har råd med något kul, men samtidigt har en lite lutheransk läggning. För egen del ser jag det som en stor lyx att ha något (t.ex. en modular) stående och tillgänglig för när andan faller på.

Roligt att jag de facto är lawyer hehe

[theVOID]

En fender Custom Shop Nocaster 51 är ju förvisso en typisk blueslawyer..
Men då jag fyller 50 och fortfarande skriver alternativa låtar, spelar live och spelar in musikvideos professionellt så anser jag att jag bara är 50% bluesmellanchef

[Lackan]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

...självgenererade "jag-borde" är ju inte särskilt kul direkt..,

Exakt, då borde ju alla vi med:

Trädgård: plantera och pyssla mer
Bilar: Putsa, tvätta och mecka mer
Bostadsrätt; bli en del av styrelsen

Finns massa "skam"-områden man "borde" mer....

This quote is hidden because you are ignoring this member.

För egen del ser jag det som en stor lyx att ha något (t.ex. en modular) stående och tillgänglig för när andan faller på.

+1

This quote is hidden because you are ignoring this member.

så anser jag att jag bara är 50% bluesmellanchef

Nejdå. Per definition är du 100% blues-mellanchef.
Hur stor del av din årsinkomst kom av sagda gitarr...?