Musiksmak. Varför gillar jag främst elektronisk musik? Samband genre/harmonier.

[PeterM]

Det är väl svårt att definiera "smak", men jag gillar elektronisk musik mer än annan. Det betyder inte att jag gillar allt elektroniskt mer än allt som är icke-elektroniskt, men mina preferenser är definitivt där.

Jag kan uppskatta bra harmonier och melodier även i "icke-synt-musik", men inte typ jazz eller annat som avviker för mycket från elektroniskt eller poppigt.
(och jag suckar när nån rock-snubbe säger "Du borde gilla den här låten. De har syntar i den.")
Olika musikstilar tenderar nog att ha en viss typ av harmonier och låtstruktur, men en "bra" låt som är i helt "fel" genre kan jag ändå uppskatta. Sen finns det ju t.ex. en del metal som går ut på att mala och skrika och låta argt och distat. Det går fetbort.
Jag har haft en grunge-period (Nirvana, Pearl Jam), fast det var kanske något med harmonierna där som gick hem hos mig även om det inte alls var elektroniskt. Jag kan till och med tycka att "Dragonforce - Through the fire and flames" har en viss charm, men jag kräks i stort sett på hela arrangemanget.
Ett fåtal Rammstein-låtar känns ganska rätt också av någon anledning.

Vissa låtar som tillhör en viss genre kanske bara passar just i den genren. Rockabilly på syntar känns ju fel liksom. Andra funkar att arrangera om från t.ex. rock till synt och vice versa.
Är det det här "Funkar det att spela låten på gitarr kring lägerelden är det en bra låt i grunden" och då funkar den nog att arrangera om till massa olika arrangemang?
Kraftwerk - Das Model, funkar nog. Trans Europa Express, kanske inte så mycket?
Så finns det ju Moog Cookbook...

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med denna posten. Mest rant. Saker jag funderar på ibland.

Känner att vissa musikstilar och själva låtstrukturer och harmonier kan ha vissa tendenser att hänga ihop. Vad är den röda tråden som gör att jag gillar vissa saker och inte andra?

Gillar jag stilarna, strukturerna, harmonierna, ljuden, kombination? Vem vet? Jag är tyvärr rätt kräsen och petig när det kommer till musik och lyssnar inte på mycket olika saker. Inte speciellt mycket synt heller, även om det är "min genre" liksom.

Allt är ett stort mysterium.

[655321]

Jag brukar tänka att det finns en massa variabler vi lyssnar efter, medvetet eller omedvetet. Det kan vara en viss frekvenskurva, ett instrument, rytmik, kanske en viss saturation på hela låten, eller en viss harmonik, ord, känsla, vad som.

Vi har preferenser och ibland råkar de passa in i en och samma musikgenre, typ folk som inte lyssnar på annat än elektroniskt, men en stor bredd inom den typen av musik. På andra sidan skalan finns folk vars preferenser sträcker sig över många genres, typ ”föredrar 100-105 bpm” täcker visserligen in en bredd av genrer, men saknar variation på andra håll. För vissa kan dessa variabler ha ett ganska stort spann, för andra ett smalt.


Eller så är det ett stort mysterium.

[Olof B.]

Det är kanske svårt ibland att förklara varför man gillar viss musik men inte annan. Själv gillar jag syntar men lyssnar egentligen mycket lite på elektronisk musik, som oftast tycks mig arbeta i huvudsak med klanger och repetitiva mönster vilket inte intresserar mig. Det som jag uppskattar är istället melodier och harmonier och den enda perioden då de bästa melodierna spelades på elektroniska instrument var väl under syntpopens storhetstid ca 1981-84. Men jag är förstås en rätt udda figur här, jag har alltid lyssnat klart mest på klassisk musik.

[charliecrash]

Tror bara det måste samspela med hur vi är ihopskruvade. Annars mår vi inte bra.

Jag är likadan, och föredrar oftast det elektroniska före akustiska. Hellre det processade än unplugged.
Men det är ingen lag. Bra musik är bra musik och en riktigt bra komposition håller för många format och framföranden.

Jag hör [konstant] presumtiva samplingar och harmonier för nästa låtidé i vardagsliuden. Det börjar när jag vaknar och slutar när jag somnar. 365 dagar om året. Kan inte stänga av det. Varför är det så? Lider dock inte. Ganska trevligt med inspiration från att bara vara vaken.
Men den elektroniska preferensen har jag också svårt att förklara. Ett välartikulerat filter över ett syntackord i rätt sammanhang är bara helt fantastiskt. Den känslan har aldrig/knappt infunnit sig med enbart gitarrljud. Körer eller stråksektioner kan också göra det riktigt bra, men helst i kombination med diskret syntbas eller dubblerade elektroniska ackord, så man skapar ett stabilt och kontrollerat grundljud.

Så många gånger jag har bevittnat t.ex skolavslutningsmusik i kyrka/aula och tänkt: Varför i helvete är det ingen som lagt en pad med alla 10 fingrar bakom den där tunna klasskören?
Varför bara fisplasthorn på en pinne på var sida scenen, när en sub till hade höjt upplevelsen tiofalt?

Men en sak jag reflekterat över är sequencer. Syntljud i all ära, men det är ändå att ljuden är hårt kontrollerade av en sequencer och kan repetera en slinga med 100% identiskt resultat som ger en helt unik magi som inget akustiskt framförande kan matcha. (räknar inte hjärntvättade Japanska virtuos-barn, för dom är inte normalfallet)

[KRiS]

Vad man gillar beror väl på vad man utsattes för musik när man var tonåring har det väl kommits fram till?

Att många föredrar elektroniska ljud och maskinell precision är nog för att det förmodligen är onatuligt och aktiverar hjärnans varningsystem. Varför föredra elgitarr över akustist eller chiptune över fiol, de kräver hjärnans omedelbara uppmärksamhet

[Kloon]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Vad man gillar beror väl på vad man utsattes för musik när man var tonåring har det väl kommits fram till?

+1 på den. Miljön man befinner sig i under tonåren tror jag personligen är den största faktorn. Det är ju liksom ingen slump att alla ens polare på högstadiet också var syntnissar.

[Ralmroth74@gmail.com]

För mig handlar det nog inte om att det är synt/techno som jag trodde länge, utan en viss form av minimalism, rytmer, experimentella arr och melodier.
Ex John Barry, Silver Apples, Eric Satie, Miles Davies, etc. Disco och funk: Cameo, Gap Band. Tysk rock: Can, Harmonia etc. Etc etc

[joule]

På mitt nya favorit-tema "folk vet inte vad dom hör när dom lyssnar på musik". Den största subtila hemligheten när det gäller stil och preferens tror jag gäller layouten av kontrarytmik och instrumenteringen av denna. Det är det som kittlar hjärnan mest.

På 80-talet (när man visste vad man höll på med och kunde sitt hantverk!) så gjorde man t ex längre rytmkadenser med kontrarytmik. Idag (när självlärda midi-entusiaster gör musiken) så blir det väl mest tvåtakts-loopar där clave-kontrarytm och lite andra grepp får stå för studset. Vi har gått från rytmisk storytelling tillbaka till det afrika-inspirerade trans-tillståndet. Det blir lättast att massproducera så.

Men jo.. det kan vara så enkelt som att man t ex har en preferens för 4OTF som puls/ankare för att det är så man har lärt sig att förhålla sig. Själv är jag inte så kinkig vad gäller stilistiken, men är riktigt svag för när bVI i aeolisk används på ett fint sätt. Det gäller väl dom flesta

[hasparigus pink]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

För mig handlar det nog inte om att det är synt/techno som jag trodde länge, utan en viss form av minimalism, rytmer, experimentella arr och melodier.
Ex John Barry, Silver Apples, Eric Satie, Miles Davies, etc. Disco och funk: Cameo, Gap Band. Tysk rock: Can, Harmonia etc. Etc etc

jag känner likadant. det var egentligen modernism som var min grej. den extra edge som varje musikstil har i början.

[mono]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Vi har gått från rytmisk storytelling tillbaka till det afrika-inspirerade trans-tillståndet. Det blir lättast att massproducera så.

Vilken oerhört outbildad kommentar

[joule]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Vilken oerhört outbildad kommentar

Den grundar sig i analys. Det syns även i vad som generellt lärs ut till populasen: loop-baserat+fills istället för rytmkadenser. Det borde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående, tycker jag.

[mono]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Den grundar sig i analys. Det syns även i vad som generellt lärs ut till populasen: loop-baserat+fills istället för rytmkadenser. Det borde inte vara ett särskilt kontroversiellt påstående, tycker jag.

Well, reagerade mest på ditt påstående om att musiken har genomgått någon sorts regression. Det stämmer ju helt enkelt inte - den utvecklas, blandas, experimenteras med mer än någonsin. Inte minst i populärmusiken.

Din första kommentar är ju nästan identisk med vad Stockhausen sa till Aphex Twin på 90-talet. Kort sagt, så påstod stockhausen att Aphex musik var något platt och hjärndöd, när Aphex redan var i full fart med att skapa banbrytande musik som även ur ett större perspektiv absolut inte kunde ses som regressiv.

Ur ett sånt där "Stockhausen-perspektiv" så flyger saker lätt in i ena örat och rakt ut ur det andra, då man med regelbundna och strikta idéer om vad som är viktigt inte tillåter sig själv att uppleva ny musik med nyfikenhet och öra för förändring

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

På mitt nya favorit-tema "folk vet inte vad dom hör när dom lyssnar på musik". Den största subtila hemligheten när det gäller stil och preferens tror jag gäller layouten av kontrarytmik och instrumenteringen av denna. Det är det som kittlar hjärnan mest.

På 80-talet (när man visste vad man höll på med och kunde sitt hantverk!) så gjorde man t ex längre rytmkadenser med kontrarytmik. Idag (när självlärda midi-entusiaster gör musiken) så blir det väl mest tvåtakts-loopar där clave-kontrarytm och lite andra grepp får stå för studset. Vi har gått från rytmisk storytelling tillbaka till det afrika-inspirerade trans-tillståndet. Det blir lättast att massproducera så.

Men jo.. det kan vara så enkelt som att man t ex har en preferens för 4OTF som puls/ankare för att det är så man har lärt sig att förhålla sig. Själv är jag inte så kinkig vad gäller stilistiken, men är riktigt svag för när bVI i aeolisk används på ett fint sätt. Det gäller väl dom flesta

Jag kan jättelite musikteori. Har du några exempel på hur det kunde låta då på 1980-talet med längre rytmkadenser med kontrarytmik?

[DanielW]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Din första kommentar är ju nästan identisk med vad Stockhausen sa till Aphex Twin på 90-talet. Kort sagt, så påstod stockhausen att Aphex musik var något platt och hjärndöd, när Aphex redan var i full fart med att skapa banbrytande musik som även ur ett större perspektiv absolut inte kunde ses som regressiv.

Nu kan jag tyvärr bara tänka på min nyss påhittade KLF-låt ”Karlheinz Said to Aphex”.

[joule]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Well, reagerade mest på ditt påstående om att musiken har genomgått någon sorts regression. Det stämmer ju helt enkelt inte - den utvecklas, blandas, experimenteras med mer än någonsin. Inte minst i populärmusiken.

Jo, jag hävdar inte att något är bättre än det andra bara för att det ena har en äldre tradition. Men frånvaron av kontrarytmer i halftime/quartertime i modern musik är t ex slående, tycker jag.

Poängen var egentligen att påskina att man kan ha en stark och omedveten preferens för längden på rytmers minsta gemensamma nämnare i ett arr och i vilken mån de är cykliska eller t ex ABAC etc.

[mono]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jo, jag hävdar inte att något är bättre än det andra bara för att det ena har en äldre tradition. Men frånvaron av kontrarytmer i halftime/quartertime i modern musik är t ex slående, tycker jag.

haha alright, jag blev väl mest triggad för att kommentaren påminde mig om det som stockhausen sa för 30 år sen
Han skrädde inte orden, utan var sjukt ohyfsad haha. Känns så typiskt att legendariska musikfolk alltid ska hålla på å bete sig sådär

[drloop]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jo, jag hävdar inte att något är bättre än det andra bara för att det ena har en äldre tradition. Men frånvaron av kontrarytmer i halftime/quartertime i modern musik är t ex slående, tycker jag.

Poängen var egentligen att påskina att man kan ha en stark och omedveten preferens för längden på rytmers minsta gemensamma nämnare i ett arr och i vilken mån de är cykliska eller t ex ABAC etc.

kontrarytmer i halftime/quartertime

När jag googleade ovan för att jag inte förstog fick jag nollträffar på google. Kan du ge mig exempel på vad du menar gärna i en låt så jag kan lyssna.

Jag är säkert lika kass på att söka som i musikteori.

[raoul flutter]

En som gjort en del låtar med annorlunda rytmik är ju min favoritartist. Atom TM, solo och i samarbeten.

Vad är det för takt i denna?



Väldigt spännande rytmik. Från en av mycket bra skiva, Flanger - Outer Space / Inner Space.

Den här är också rolig. På tal om polyrytmik.



Takten i den här?

[mono]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Vad är det för takt i denna?



Väldigt spännande rytmik. Från en av mycket bra skiva, Flanger - Outer Space / Inner Space.

Den här är också rolig. På tal om polyrytmik.

3/4 eller 6/8 i början, sen 4/4 (i ett annat tempo dessutom) när det saktar ner, sen orkade ja inte lyssna mer haha. Blev lite stressad av den där låten asså

[bakelit]

Mina föräldrar hade en samlingsskiva med bla Oxygene, Autobahn och Magic Fly med Space. Jag får tacka för det.

[Göran]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jo, jag hävdar inte att något är bättre än det andra bara för att det ena har en äldre tradition. Men frånvaron av kontrarytmer i halftime/quartertime i modern musik är t ex slående, tycker jag.

Poängen var egentligen att påskina att man kan ha en stark och omedveten preferens för längden på rytmers minsta gemensamma nämnare i ett arr och i vilken mån de är cykliska eller t ex ABAC etc.

Det vore mycket intressantare om du kunde backa det du påstår med konkreta musikaliska exempel. Gärna länkade. Nu är det du skriver bara torr teori. Kanske sann, men lik förbannat torr.

[Göran]

Och som svar på OP:s fråga...

Min polares storebrorsa introducerade mig till Zappa, Crimson, TD, Residents, Kraftwerk... men också Reily, Cage, Subotnick med flera. Jag var 11-12 bast. Det lade grunden för ett intresse för nyskapande, experimentell musik som berör på ett sätt som pop (och ja, även syntpop) aldrig kunde göra.

[hasparigus pink]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det vore mycket intressantare om du kunde backa det du påstår med konkreta musikaliska exempel. Gärna länkade. Nu är det du skriver bara torr teori. Kanske sann, men lik förbannat torr.

det är förbjudet på musikerforum att diskutera musik som finns

[PeterM]

För egen del, utan att tjafsa och kritisera olika äldre/modernare musikstilar, så var det väl mest "den gemensamma nämnaren" jag var ute efter som gör att man gillar något som är utanför ens genre, samt varför man(jag) föredrar en viss genre och om det har med att genren brukar påverka strukturen på kompositionen.

Jag gillar elektroniska ljud. Jag gillar generellt melodiös musik med lite trevliga harmonier. Inget experimentellt, galet, argt, såsigt, droneigt, för monotont, osv... Jag tror de flesta skulle kategorisera det som syntpop, även om det finns mycket dålig syntpop och jag som sagt är kräsen.

Mycket Commodore 64 när jag var liten, men alla som satt med C64 blev ju inte syntare liksom. Kanske många/flesta dock?

Antar det är svårt att såhär snabbt bara förklara begreppet "smak", men jag tänker ändå att det borde finnas några gemensamma saker i det man gillar, även om det är olika genres, även för en så "smal" person som jag
Nåja. Blablabla... Kul att det blev lite diskussion