Nu när jag fått min nya Prophet 5 och nyligen skaffat en Odyssey igen, så märker jag hur "wow faktorn", särskilt med P5:an då förstås, stör mitt musikskapande och distraherar mig.
Jag har en ny låt som jag skall skriva klart, har första versen som nästan är en refräng och skall nu bygga intensiteten text och sångmässigt och sen landa ner på en slinga och "oneliner" refräng, är planen.
Det är tufft att lyckas skriva något som man är väldigt nöjd med och det är enda nivån jag accepterar.
Men istället började jag använda de 40 ljuden jag redan gjort på P5:an och visst låter det bra i mixen, passar superbra med reverbgitarrerna etc men jag förlorar den känslomässiga kopplingen till låtens resa och det blir en kraftansträgning att förflytta fokus från att se fram emot att leka med P5:an till att se fram emot att ha skrivit klart en bra låt.
Efter denna låten så har jag en till låt att skriva klart där jag har refräng etc, är bara rädd för att jag hamnar i "coola ljud" fällan där, har redan coola ljud i den men ett sparsamt arr. Låter apbra att fläska på med P5:an men saknar distansen att avgöra om det är fel eller rätt för låten.
Har dessutom två färdigskrivna låtar att arra klart och jag måste verkligen spela in allt ordentligt, inklusive perfektion på sången, och sedan skicka för mix. Dessa fyra skall bli vår nya EP och helst vara färdig mot sommaren och det är inte mycket tid...
Har sällan haft denna känsla faktiskt, är väl en eloge till P5:an, för hur bra den är och hur väl den passar mig.
Men, det finns inte en chans i helvete att jag kan sitta och onanera över hur bra den låter och slösa bort den tid jag har allokerad för musikskapande, som numera konkurrerar med att hänga med flickvän, gå i terapi och träffa de två vänner som behöver mig i dessa covidtider.
Någon som känner igen sig?
Strategier?