Jag brukar använda appar eller sidor som slumpar fram alternativ på ackord och bara testa runt till det låter bra, eller ibland bara sitta själv. Själva progressionen har jag ingen annan metod för än att bara leka ensam. Vad har ni för metoder för att komma fram till en inte tråkig progression?
Går mestadels på örat! Push är ett bra redskap för att testa nytt med sitt knappdragspelsliknande upplägg...
Ibland har jag använt Captain Chords för att få inspiration...
Kör bara uttjatade men man kan invertera nåt eller flera av ackorden och eller byta snabbt från vissa ackord så det inte märks att det är det gamla vanliga
Beror på genre såklart. Men ofta leder nån trallad melodi eller känsla för stunden mig in i en ackordföljd jag vill ha. Inte sällan händer det dock, när det verkligen ska bli en låt, att jag ändrar/lägger till nåt för att det inte ska bli för likt nåt annat/slätstruket/vanligt. Aktar man sig inte här så kan ackordvägen man väljer leda in i en harmonisk återvändsgränd. I vissa genrer kan sånt sitta helt rätt, och i andra kan det döda hela låten. En spännande och skör verksamhet är det
Slumpar/använder verktyg gör jag väldigt sällan. Det kan hända då att jag slår en tärning (T12).
F dur är min favorit att bygga runt, inte starta med. A dur, F dur, gillar den förändringen, och sen G#dim7, F7b5. Hur jag kom fram till den var att förstå att man måste ha minst ett bryt från mönstret för att det ska låta intressant. Så jag slumpade fram några ackord med en app och sen lät det bero någon dag. Kom tillbaka och drev det vidare det på egen hand. Var inte rädd för att be om hjälp.
Utforskande är den bästa metoden, tycker jag. Att bygga upp en repertoar av vändningar, användning av tonartsfrämmande ackord, klyschor i kyrkotonarterna osv.
Identifiera så många kunskapsluckor som möjligt och provocera sig själv på olika sätt.
Steg 1 är väl alltid att veta vilket ackord man vill börja på, och vilken kyrkotonart man kör i. Det är det mest fundamentala för en ackordsföljd i 95 fall av 100 och en viktig faktor för kontrast i låtstrukturen.
Att göra tråkiga ackordsföljder är en konst som är bra att behärska, tror jag. Annars går man miste om ett tacksamt knep för kontrast i en låtstruktur. Särskilt för versen om man sysslar med pop. T ex varannat ackord I eller vi och random däremellan (oscillerande ackordsföljd). Eller en generellt svag ackordsföljd som hålls upp av färg och struktur i melodins ursatz. Eller undvika att använda ett ackord för att spara det till refrängen. Subdominanten tycker jag är tacksam att hålla på till refrängen för att få den extra smörigUrsprungligen postat av tinybox
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Alla tråkiga ackordsföljder räddas enkelt med vocal chops och en hårt komprimerad master. (skoja bara)
Senast redigerat av joule den 2020-06-29 klockan 13:45.
Ja man måste ha grundläggande kunskap men jag menar nog samma sak som du, man behöver minst ett ackord som sticker ut. Fastän jag är ett stort fan av klassiska Am D G C progressioner
Njao.. Det är nog inget krav, men ett tacksamt knep. Allt handlar om till syvende och sist om kontrast, och det finns andra sätt att skapa det på än att använda tonartsfrämmande ackord. Det går att göra en bra låt med fåtalet ackord, även om det är svårtThis quote is hidden because you are ignoring this member.
(Förresten så är det väl lite poppis att inte framhäva det tonartsfrämmande alltför mycket, utan försöka vara lite subtil. T ex skippa eller attenuera tersen om man använder en relativmoll-dominant (III). Eller implicera sådana ackord lite flyktigt mha melodi et c.)
Jag menar inte mer främmande än att gå från A-dur till F-dur ackord egentligen. Och när melodin spelar, även bara flyktigt, toner utanför tonarten så skulle jag säga att den tonen blir som en del av progressionen, alla toner som spelas blir ackordet. Inte trummorna kanskeDet du beskriver om att skippa eller attenuera tersen låter som rockens power chords.
Att göra en bra låt kräver inte mycket i form av ackordprogressioner, min poäng här handlar mer om att försöka vara en smula intressant samtidigt. Att inte göra samma sak om och om igen som gjorts i 100 år, även om det har visat sig vara fantastiskt lukrativt inom musikbranchen
En sak som funkar ibland för mig, är att försöka spela nåt jag inte kan (och som inte är självklart), utan att slå på den analytiska delen av hjärnan. Det kan vara en låt eller bara ett stildrag jag inte behärskar.
Jag uppfann inte metoden avsiktligt, men om jag ska efterhandsanalysera den, så handlar det väl om att köra på med rytmen och att flytta ackorden i rätt riktning, oavsett om jag vet vilket ackord jag borde ta eller ej. Och att inte stoppa bara för att det blir fel. ibland gör jag då rätt, ibland fel, ofta låter det för jäkligt eller bara skittrist, men ibland hittar jag intressanta vändningar jag inte skulle valt om jag tänkt.
En annan grej som funkat ibland har varit när jag försökt planka en låt som jag inte kommer ihåg ordentligt. Det har kunnat ge användbara resultat även när det gäller melodi och arr.
Övergångar till mediantackord (F till A i det här fallet) fungerar bra eftersom man flyttar två av tonerna i ackorden ett halvtonssteg. Samtidigt är det relativt stort avstånd mellan F och A längs kvintcirkeln, så det skapar kontrast.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Nästa utmaning: Gör en låt med tråkig ackordföljd!This quote is hidden because you are ignoring this member.Att göra tråkiga ackordsföljder är en konst som är bra att behärska, tror jag. Annars går man miste om ett tacksamt knep för kontrast i en låtstruktur. Särskilt för versen om man sysslar med pop. T ex varannat ackord I eller vi och random däremellan (oscillerande ackordsföljd). Eller en generellt svag ackordsföljd som hålls upp av färg och struktur i melodins ursatz. Eller undvika att använda ett ackord för att spara det till refrängen. Subdominanten tycker jag är tacksam att hålla på till refrängen för att få den extra smörig
Glöm aldrig att kontrollera hur det funkar att rotera ackordsföljden 50%, om man sysslar med pop. Ofta när jag sitter fast i att versen blir lite fel/suboptimal i förhållande till refräng så beror det på att örat fastnat i läge efter att ha komponerat refrängen. Då är det ofta som det funkar att permutera ackordsföljden.
Det är väl inte helt ovanligt att köra vers-ackorden som en permutation av refrängen - kanske med lite variation adderad dessutom (T -> Tp osv). Eventuellt även med annan placering av ackordsbytena jämfört med refräng. Det behöver inte vara mycket svårare att få till en solid helhet.
Jag håller på och slutar aldrig att förvånas över hur mycket olika saker man kan åstadkomma med bara T, S och D - med olika arr, voicings eller lägen i melodinThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Det är inte säkert att det är ackordsföljden som är för tråkig, är kontentan.
Senast redigerat av joule den 2020-07-03 klockan 14:07.
Jag var tvungen att läsa min läxa för att hänga med där, Menar du subdominant med Sd?
S efter editering. Jag är inte van vid svensk notation.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Ett sätt att variera en ackordföljd som man gillar, men som kan tänkas bli "tråkig", är att byta tonart som refräng.
Varför inte upp ett halvt tonsteg? Om man gör det i slutet av låten så får man vara med i någon slags musiktävling har jag hört.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Om man höjer väldens mest uttjatade ackordföljd 1 helt steg i nån del av en låten så slutar den på samma ackord som den ohöjda börjar på fast i dur. Om man sedan går tillbaka så skarvar den rätt skönt tillexempel A till am
This quote is hidden because you are ignoring this member.Kör bara uttjatade men man kan invertera nåt eller flera av ackorden och eller byta snabbt från vissa ackord så det inte märks att det är det gamla vanligaJustja har ju en låt som vägrar bli färdig med båda de knepen i samma låt, nu får jag lägga på ett kol tror jagThis quote is hidden because you are ignoring this member.Om man höjer väldens mest uttjatade ackordföljd 1 helt steg i nån del av en låten så slutar den på samma ackord som den ohöjda börjar på fast i dur. Om man sedan går tillbaka så skarvar den rätt skönt tillexempel A till am
På tal om att höja tonarten en halvton: någon borde göra en låt där stämtonen ständigt sakta sjunker. Varje gång den har sjunkit ett halvt tonsteg modulerar man upp en halvton, alltså till den ursprungliga tonhöjden.
Rotera ackordens följd i tid, förstår jag (man kan tänka sig andra sorters rotationer också, längs något intervall). Det förutsätter ju en upprepad slinga istället för att man hela tiden väljer ackord. Lite som Reichs clapping music med rytmiska mönster applicerade på ackord istället.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det finns det där snygga sättet att behålla bastonen och göra det med bestämdhet så man kan ta vilket ackord som helst ovanpå och det funkar. Älskar disharmonin
Fungerar väl bäst i en progression! Startar man med en disharmoni har man mycket att bevisa för lyssnarenThis quote is hidden because you are ignoring this member.Det finns det där snygga sättet att behålla bastonen och göra det med bestämdhet så man kan ta vilket ackord som helst ovanpå och det funkar. Älskar disharmonin
Ja men när man landar igen så kan det bli så pust och stön skönt
Pedal-punktens och monotonins syfte är att göra subdominanten extra smörig när den introduceras (80-talsskadad)
jag är lite sugen på synfire... någon som kör? Kanske lite dyr för att bara addera bättre phrases stöd när man redan har harmony navigator 2.
Med ett halvt tonsteg skojades det om, men jag menar att man byter t.ex. från Cdur till Fdur eller hur kryddigt man nu vill ha det.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Man kan också byta tonart genom att ändra stämton från A=440 till A=432 och liknande. Mikrotonala modulationer i ett annars helt vanligt, harmlöst tonalt sammanhang kan fortfarande ha en viss chockverkan.
Ja sånt är ballt. Kan skapa stämningar lyssnaren inte riktigt kan sätta fingret på.
Beatles höll på som fan med sånt genom den där vari-speedbandaren de använde på ett eller annat sätt till det mesta.
Min musik förlitar sig inte så vidare mycket på ackordsproggressioner (jag är ganska långt ifrån konventionell pop) utan snarare på hur enstaka eller grupper av toner relaterar med varandra.
Men ibland vill jag skapa en tonal rörelse, och då brukar jag helt enkelt sätta mig vid pianot i biblioteket och improvisera. Alltså inte i studion. Hittar jag något som känns spännande att utveckla så skriver jag ner det och funderar på hur jag ska hantera det i studion.
Något exempel man borde lyssna på? Annars tycker jag mig ibland höra såna svävande övergångar i somligt postat i egen musik. Kanske oavsiktligt med något analoghärke som har stämt ur sig lagom till refrängen.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det finns subtilt i mycket från 65 och framåt.
Visst blir det svävande med analogisar. Två stämmor som var för sig stämmer med bakgrunden, stämmer inte nödvändigtvis "perfekt" med varandra. Samma med flöjter.
Människor lyssnar och förhåller sig till omgivningen på olika sätt! Maskiner lyssnar inte...This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag kan i stort sett aldrig skriva på en analogsynt. Bas, gitarr och piano är det som gäller. Sen kan man sätta sig ner och ratta de fantastiska syntarna. Men det är nog för att det var så jag började så jag har bara inte lärt mig behandla synten som ett instrument på samma sätt ännu. Sen stör jag mig för jämnan på att rattarna för pitch etc inte är helt analogt kopplade till min fingerrörelse, det är inte stepping men något som påminner om det. Och då menar jag både digitala och analoga maskiner. Jämför med sträng eller blås.
Nej visst, det är väl mest bara nybörjare som brukar skriva tonnamnen på tangenterna med tuschpenna. (Förlåt, kunde inte låta bli.)This quote is hidden because you are ignoring this member.
Hur menar du att rattarna inte är "analogt kopplade"?
Bara det att den analoga elektroniken inte funkar lika "smooth" som ett akustiskt instrument gör, egentligen inget att bli förvånad över där. Det skiljer sig mellan olika filter eller VCO's så ibland är det rätt okej, men oftast inte. Jag kan inte elektroniken som används bra nog så jag attributerar det till potentiometern, men det kanske har med hur kretsen fungerar, kondensatorer? Poängen är bara att när man nuddar ratten så lite man kan så händer mer med ljudet än jag önskar.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Vad menar du men tuschpenna? Kan du skriva på analogsynt så all cred till dig.
Senast redigerat av tinybox den 2020-11-15 klockan 21:43.
Jag kan nog tänka mig en del skäl till att akustiska instrument kan kännas mer responsiva och känsliga än analoga syntar. En fundamental skillnad är att de vibrerar, vilket man känner i fingrarna. De ger också fysiskt motstånd på ett sätt som nästan aldrig byggs in i elektroniska instrument. Det finns ju någon sorts motordrivna interface, kommer inte på vad de kallas, där tanken är att bygga in den mekaniska reaktionen från akustiska instrument. Men hade det varit annorlunda om ratten var mycket större?
Noter skriver jag helst vid skrivbordet. Det andra var ett dåligt skämt.
Det är inte främst mekanisk feedback tänker jag, utan att små speltekniska nyanser ger en så direkt respons på hur det låter. Mycket av övandet går ut på att få in kopplingen mellan teknik och klang, till skillnad mot t ex att öva skalor. Det gäller främst sträng- blås- och slaginstrument, men även (elektro)mekaniska klaviaturinstrumentet har viss känslighet för hur anslaget görs.This quote is hidden because you are ignoring this member.
har
Jag menade inte mekanisk feedback utan helt enkelt hur tonen ändras på ett akustiskt/elektroakustiskt (som blås, elgitarr, elbas) instrument vid minsta muskelrörelse.
------
Jag är bara sämre på att förklara än Ambulansen
Senast redigerat av tinybox den 2020-11-21 klockan 22:57.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
