Bra och dåliga karriärsbiografier...

[Ambulansen]

Kan ju vara kul att snacka om. För min del behöver jag inte vara ett fan av vare sig musiken eller personen/bandet för att uppskatta en bra musikhistoria. Men oftare än annars blir man lite mer intresserad efter läsningen.

Några av de bästa jag läst:

Really the blues av Mezz Mezrov. Jazzklarinettist, gräslangare och arrangör i tiden då jazzen växte till sig, från New Orleans till New York. Väldigt välskriven och medryckande. Jobbade åt Al Capone i Chicago, arrade och polade med Armstrong mm.

Paul mcCartneys beatlesbiografi. Helt klart bäst i ämnet (och det finns så många...)

Heroin Diaries av Nikki Sixx. Riktigt intim nedgång i seriöst oglamorös dekadens.

I was a robot av Wolfgang Fluhr. Kraftwerks rock n´rollbiografi

Några av de sämsta...

Mick Walls Zeppelin-biografi. Krystat fånig formlek helt i onödan. Dålig bok helt enkelt.

Iron Man av Tony Iommi. Han skriver inte i närheten så bra text som riff. Lämna sånt till Geezer liksom

Keep it going!

[Hjorten]

Nu var det länge sen jag läste den men jag gillade Marilyn Mansons Long hard road out of hell. Den känns ärlig och skönmålar inte hans skitiga beteende. Neil Strauss har varit med och skrivit den.

[trashkaiser]

Senaste jag läst är Bruce av Peter Ames Carlin men jag slutade runt 74. Blev förbannad. Vet dock inte om det var en dålig bok eller om det är för stt Springsteen är så vansinnigt tråkig, självgod goody 2shoes människa. Töntgubbe.

Hellfire om Jerry Lee Lewis är tung!

Different every time om Robert Wyatt tyckte jag jättemycket om. Otroligt mysig.

[RX11]

Paul Stanleys biografi "Face the Music/Under stjärnan" har jag betat av med hans syn på KISS eller "Simmons & Stanley AB" som man skulle kunna kalla dom med glimten i ögat. Berättelser om hinder under uppväxten, förebilder och relationen till struliga bandmedlemmar vilket gjort mig nyfiken på Frehleys biografi som ska insupas vid tillfälle.

P.S Det har kommit en uppföljare 2019 som heter "Backstage Pass"

[Steelberry]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Paul Stanleys biografi "Face the Music/Under stjärnan" har jag betat av med hans syn på KISS eller "Simmons & Stanley AB" som man skulle kunna kalla dom med glimten i ögat. Berättelser om hinder under uppväxten, förebilder och relationen till struliga bandmedlemmar vilket gjort mig nyfiken på Frehleys biografi som ska insupas vid tillfälle.

P.S Det har kommit en uppföljare 2019 som heter "Backstage Pass"

Frehleys No Regrets är klart läsvärd. Jag har inte läst Stanleys bio men jag tror det är ganska kontrasterande bilder.

Armando Gallos "Genesis, I know what I like", är väl sådär skriven. Tydligt skrivet av ett fan, inte en jounalist på gott och ont.

"The Real Story of ABBA" är också skrivet av ett fan men där funkar det klart bättre. En aning blodlös kanske.

Nick Masons "Inside Out Pink Floyd" och Dave Thompsons "Roger Waters" bio kompletterar varandra bra.

Mike Oldfields "Changeling" är klart läsvärd men hoppar över en del senare perioder. Känns lite stympad faktiskt.

[beem]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Paul mcCartneys beatlesbiografi. Helt klart bäst i ämnet (och det finns så många...)

Vad exakt heter den? Är det den här: https://www.bokus.com/bok/9780805052...ears-from-now/

[false messiah]

"Freak", om Freddie Wadling är läsvärd.

Även om det inte är en biografi om en enda person så var också "Rip it up and start again" väldigt bra om man är det minsta intresserad av postpunk, pop, tidig synt och elektronisk musik från runt 1980 så var den väldigt matig.

[fragster]

Life av Keith Richards. Mkt bra och synnerligen underhållande. Osminkad men inte svart.

[lasselu]

Sammy Hagar - Red och Stephen Tyler - Does the Noise in My Head Bother You? är rätt så ok...

[slirak]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Life av Keith Richards. Mkt bra och synnerligen underhållande. Osminkad men inte svart.

+1
Om man orkar, så rekommenderar jag verkligen att man läser den på engelska (den är inte svårläst). Boken är visserligen spökskriven, men spökskrivaren verkar i huvudsak varit en nedtecknare, för man känner igen den underbara gammaldags arbetarklassengelskan, från intervjuer med Keith.

[slirak]

Morrisseys självbiografi var en plåga. Minst 75% består av gnäll på en omvärld som i Moz ögon tycks vara helt inriktad på att jävlas med honom, resten är självförhärligande. Allt detta berättat på en överlastad prosa, som skriven av en gymnasist som fått fatt i ett lexikon över engelskans samtliga adjektiv och som olyckligtvis fått för sig att alla måste användas. I varje mening.

[enhalvkokt]

Läste Moondog av Robert M. Scotto nyligen. Klart läsvärd!

[slirak]

Here, There and Everywhere: My Life Recording the Music of the Beatles, av Geoff Emerick gillade jag skarpt. Bitvis väldigt nördig, men sånt gillar ju jag.

Neil Youngs Waging Heavy Peace (Fredsförklaring) verkade skriven helt utan disposition och säkert bortåt hälften handlade om modelljärnvägar och Neils bisarra försök att lansera en MP3-dödare. Då är Shakey: Neil Young's Biography av Jimmy McDonough betydligt bättre, även om det kan bli lite väl mycket nörddetaljer.

[Ambulansen]

Ja Neil Youngs modelltågsnavelskådning är seriöst tråkig

White line fever av Lemmy är helt okej också. Synnerligen underhållande.

Blir osäker exakt vilken mcCartneybok jag menade. Måste kolla på bibblan vilken jag faktiskt lånade...

Hear me talkin´ to ya´ är en bra jazzhistoria. Ingen roman alls, utan korta texter från musikerna själva arrangerade så kronologiskt som möjligt. Från de som spelade i begravningsmarscher i slutet av 1800talet till folk som Pat Metheney mfl.

[miaz]

Captain Beefheart av Mike Barnes. Gillar man Beefheart (som person, via musiken),
och vill behålla det så, bör man nog inte läsa den.