Det började 1995. Som analogvurmande yngling (? - ja, när man är 53 så känns 29 som ganska ungt.) ramlade jag på en Nord Lead på Keyboard Mania i Malmö - eller hade det redan hunnit bli Music Mania vid den tiden? "Jaha, den nya svenska synten, måste provas ... [ 2 timmars förstummelse senare ] ... hur ska man få råd med den här?!?!?".
Med 17000:- för fyra rösters digitalinteraktivitet (och ytterligare 8000:- för åtta röster till) blev det inget, och när de andra tillverkarna mer eller mindre panikartat samlade sina krafter breddades blicken.
Yamaha kom med CS1x där de totalt missade poängen tyckte jag, tydligen var det viktiga att instrumentet skulle ha en avvikande färg och konstig form.
Korg kom med MS2000 som jag av någon anledning inte fann inbjudande alls, men stiftade lite bekantskap med via Electribe EA-1 som jag hade ett tag och som tydligen använder samma (men gravt förenklad) syntmotor.
Roland lanserade JP-8000 som jag testade en hel del på sin tid och kändes väldigt rätt. Full frontpanel, display, en liten frassequencer, lät bra. Det var nära jag slog till om inte Clavia lanserat Nord Lead 2 som fixade till de tre största problemen jag hade med original-Nordleaden: 1) Priset, 2) Keyboard trackingen var antingen på eller av och 3) Ingen split trots att synten är multitimbral. Så jag slog till och köpte från Jam som hade någon slags rabattkampanj så jag fick maskinen för 13000:- istället för listpriset 17000:- men som alla normalt sålde för 14000:- (någon som minns de tiderna med 'listpriser' som alltid lågt högt över vad affärerna i praktiken sålde för?). En av de få gånger jag köpt en sprillans ny maskin.
Nordleaden och jag blev bästa vänner i många år. Anslagskänsligheten kändes dock stundom slumpmässig och jag gav Norden en behandling i form av tyngder i tangenterna vilket hjälpte - sådär, men lite coolt var det med halv- (eller kanske mer kvarts-)-vägd klaviatur i alla fall.
Ljudmässigt så är Nordleaden lite ... säregen. Låter bra, men ibland ... lite speciell. Eller så kan man säga att den har en egen karaktär. Vilket gör den till ett eget instrument och inte bara något som emulerar något annat. Men det blir lite "hata eller älska" känsla över den.
Så en tag för sådär fem år sedan så stod jag och spelade in något med i vanlig ordning alldeles för mycket ljud i och tyckte "fasen vad Norden låter gnällig. Jag behöver ha nåt annat!". Och så började en resa i VA-träsket där jag letade efter en Nordleadersättare. Här kommer en kort redogörelse (det här inlägget är långt nog redan...).
Waldorf Blofeld
Först ut. Hittade någon demo på Youtube med Jexus som lät fruktansvärt bra (men det gör å andra sidan alla hans videos så det säger egentligen inte så mycket mer än att vad som finns bakom spakarna är långt viktigare än vad som finns under dem). Hittade en desktopvariant begagnat i samma ort som jag bor och blev stormförtjust. Så pass förtjust så jag knåpade ihop en editor eftersom frontpanelen var lite väl begränsande när man började gräva.
Vad säga om Blofeld... Den är buggig. Arpeggiatorn synkar inte ordentligt, sustainpedalen fungerar sådär över Midi, ibland mutar den utgångsnivån i en bråkdels sekund men försöker återgälda sitt misstag genom att visa i displayen vad mastervolymen står på för värde. Hopplöst med rostfria rattar där man aldrig vet om man vrider eller glider på dem. Ökänd för hoppande encodrar. Ljudet har ofta en hård karaktär som är svår att massera bort, något som jag tycker drabbar hela Dan Solaris 'Analog Voltage' soundset. Multitimbralläget har frustrerande begränsningar och det klickar och pajar timing att byta ljud i någon part medan en annan spelar. Menyhanteringen stundvis irriterande som när den inte minns vilken modulationsslot man editerade sist och man får ratta rundor i modulationsmatrisen för att hitta den igen.
Men samtidigt ... alldeles underbar. Skumma, djupa padljud. Närapå modularkänsla i arkitekturen med dubbla filter, FM mellan oscillatorer och filter. Skumma, vassa digitalljud. Kamfilter som suger musten ur DSP:en med få röster som följd, men med unika ljud. Stor display som visar enveloper och vågformer.
En sak till om Blofelden: Den har väldigt mycket botten. Antar att det är medvetet för att den inte skall låta tunn, men det blir verkligen för mycket bas många gånger. I många av mina patcher kör jag det ena av de två filtrena som HPF för att reducera basen. En EQ hade suttit fint men finns verken separat eller bland effekterna, konstigt nog. Överlag är effekterna för övrigt svårbemästrade, att få till ett naturligt reverb eller ens chorus är besvärligt, av någon anledning. Och i multitimbralläge är det bara fyra parter som kan ha den ena effekten, medan den andra är global för alla parter.
Bestämde mig för att leta upp en keyboardvariant, och efter tre missar (köpte en svart, men svarta knappar på en svart panel underlättar inte precis interaktiviteten, en som blev skadad i posten, samt en B-stock från Thomann som var B än jag räknade med eftersom den hade encodertrassel) lyckades jag (ja jag var för snål för att köpa en ny). Har den fortfarande.
Oberheim OB-12
Ett litet mellanspel. Jag köpte den aldrig, utan det var ett reparationsjobb. "The road to hell is paved with good intentions"-synten. Snygg frontpanel (dock lite väl mycket tomrum), fin display. Fina features. Låter bra så länge man håller sig borta från FM och annat kul, där signalbehandlingskunskaperna hos DSP-programmerarna tar slut och det blir digitalartefakter härifrån till evigheten. Vissa älskar den på grund av det.
Och visst, det är ingen Oberheim, utan en brandad oppertunistisk Viscount.
E-Mu XL-7
Come for the sequencer - stay for the sound. Nej, XL-7:an är ingen VA, det är en rompler. Med filter. Ett "Z-plane filter". Coolt namn, men betyder egentligen rent tekniskt bara att det är tidsdiskret. Eller snarare digitalt. Så, VA. Ok, arkitekturen är väldigt enkel: varje ljud består av fyra parter med en samplad vågform och efterföljande filter. Många filterenmuleringer, alltifrån klassiska lågpassfilter till formanter. Men det låter lite ... kexigt. Många gånger användbart, men svårkontrollerat. Och tidsupplösningen hos enveloperna är dålig i de snabbare regionerna. Så lite svårt att få till snabba filtersvep. Men det är något över den här maskinen som är inbjudande för mig. Jag har gjort låtar på enbart denna som låter som världens analogsyntorkester, men det är inte alltid man hamnar där. Och tröttnar jag på ljuden så är sequencern to die for så den har sina plats i studiohörnan.
Nord Lead 3
Jamen, en Nord Lead 3 måste ju vara som en 2:a fast bättre? Trots att jag testat den när den kom och kom fram till annan slutsats. Nåväl, det dök upp en fin här på 99:an, dessutom signerad av sina skapare (inuti). Kastade mig över den med stor glädje och gjorde en 45-minuters genomgång på 'tuben. Sen ställdes den i garderoben. Efter ett år sålde jag den.
Bästa användargränssnittet! Man ser vad allt står på och kan sedan ändra parametrar utan att allt hoppar. Fyra morphkanaler. Display med ljudnamn (vilket grej, liksom!). Förtioelva oscillatormoder och dubbla filter.
Men den låter ... inte analogt. Alls. Jo visst, det är en 'advanced subtractive synthesizer' som det står på panelen. Men att få till klassiska snabba filtersvep låter bara fel. Detuneläget skall låta 'fett' men blir bara simmigt med alldeles för många röster, okonfigurerbart. Skulle nog blivit en drömmaskin. Men stupade någonstans på vägen. För de som gillar ambienta simmiga atmosfäriga ljud är den fortfarande en drömmaskin - jag vet att det finns 99:or som avgudar den. Men för mig klickade det inte alls.
Alesis Ion
Den hade man läst om. Många filtermuleringar. Dubbla filter, tre oscillatorer. Finns även i litet format i form av Micron. Köpte min med svagt renoveringsbehov (en tillkortakommande som jag har). Många av frontpanelknapparna tog inte ordentligt, så det blev till att byta, och av olika anledningar tog det ett år innan jag verkligen fixade till den, och vid det laget hade jag lite tröttnat på den.
Men ändå. Lite ovanlig som VA i och med att den innehåller fysiskt separata röstchip (8 stycken) istälet för en eller ett par DSP:er. Tror det kallas för Advanced Subtractive Synthesis (ASE).
Det fanns mycket skumma ljud i minnena. Kändes som den hade en stor ljudpalett, men lite svårkontrollerad. Och frontpanelen med sin blandning av dedikerade rattar och menyer där man hade tre parametrar åt gången i displayen men bara en kunde editeras samtidigt var frustrerande. Bra vidarutbyggnad av Clavias slot-koncept där man separat kan välja vilken part som man spelar på och vilken som frontpanelen styr.
Gillar inte formatet. Stor frontpanel med massor av outnyttjad yta, och gul, simmig display. Dansbandsporrig glittrande frontpanelsfinish. Låter väl bra, men gav aldrig riktigt den där kicken.
Nord Lead A1
Men en A1:a då! Nord Lead som bäst! Ja, ljudmässigt tycker jag den är väldigt välljudande. Bra effektenhet, och med utmärkt analogkänsla i ljudet. Men sen ... don't get me started ... användargränssnittet och arkitekturen är så stympad att jag tappar orken. Snabbt. Filtertrackingen behöver två handsfattning för att ändra. Tack vare att man har en enda envelop med separata nivåkontroler för filter och VCA så kan man inte på frontpanelen se routingen (i motsats alltså till t ex Prophet 5 eller original-Norden med sina routing-leddar). Saknar sustainparameter på envlopen (men i monofoniskt läge sätts sustainen till något värde över noll, ändå). En enda oscillator, visserligen med något slags dubblingsläge, men då får man alltid identiska vågformer på de två komponenterna.
Ja, jag vet att den är populär, och många älskar den. Men för mig var det som att kliva in i en källare mer 1.10 i tak. Aj.
Men den låter bra. Väldigt bra. Jag önskar Clavia tog A1-ljudmotorn och användargränssnittet från originalnorden och gjorde en synt. Nord Lead A2. In your dreams.
Akai Miniak
Ja, Akai ägs av samma företag som Alesis, så man släppte en variant av Micron med annat utseende och användargränssnitt. Här har någon tänkt till. Snabbval till parametergrupper med hjälp av tangentbordet, och ett i förhållande till kontrollelementens antal snabbjobbat menysystem (en enda ratt - vrid för att välja parameter, tryck på ratten för att byta till ändra-värde-läge, ändra, tryck igen för att välja parameter, zip, zap).
Låter bra (som Ion). Och jag har aldrig sett så effektivt utnyttjande av en 2x16-display. Någon som verkligen tänkt till där.
Det börjar dock gå nerför när man kommer till multitimbralt läge eller använder sequencern. Lite väl mycket för den lilla displayen (och mitt huvud). Kul liten frassequencer dock.
Ljudmässigt ... som Ion, men jag tyckte att den var roligare att ratta.
Miniaken hängde med ett tag men kom till slut på att jag inte använde den speciellt mycket så den fick gå så småningom.
Och Miniaken vinner pris för sämst synbarhet i en display. Grå tecken på ilsket blå bakgrund är inte en fröjd för ögat. Dessutom är själva displayfönstret snålt tilltaget så i många vinklar kan man inte se hela displayen ... Jag bytte displayen i min mot en mer klassisk svart-på-gul-bakgrund, som dessutom nogsamt centrerades bakom displayfönstret.
Audiothingies P6
Otippat DIY-inlägg i debatten från enmansföretaget Audiothingies. Hittade den via någon surfning, ljuddemosarna lät bra, vad sjutton, vi provar. Beställde en byggsats, lade en kväll eller två. Förväntningarna var låga, kunde en ensam snubbe göra något som faktiskt lät bra?
Ja!
Den låter fruktansvärt bra. Lättrattad också, men ett användargränssnitt som i mitt tycke är tvåa efter Nordlead 3. Ligger i toppskiktet när det gäller analogkänsla i ljudet bland de jag testat.
Låter så bra att jag köpte två till. Eller snarare, en av de två blev en labbplatform för mina egna DSP-experiment.
Glansen har väl falnat något med tiden, men den här är fortfarande definivt en keeper.
Största smolken är att trots DIY-stämpeln är inte källkoden tillgänglig. Så man kan inte modda själv utan att göra reverse engineering från grunden. Eller köra någon annan mjukvaruplatform typ Axoloti eller Midibox på den och göra en helt egen synt.
P6:an har sedemera blivit ersatt av en färdigbyggd burk med det för mig smått motbjudande namnet Micromonsta. 8 röster och wavetables. Har en sån också. Men av någon anledning föredrar jag P6:orna, trots att de ljudmässigt är identiska (Micromonstan låter t o m bättre). Den kommer nog att gå vidare till en förhoppningsvis lycklig ägare vad det lider.
preenFM2
Ja, inte VA egentligen, men den har faktiskt filter också. Xavier Hoxse (ingen aning om ur man uttalar det efternamnet) FM-synt i DIY-format. I motsats till P6:an är källkoden tillgänglig. Stort plus för det. Stort minus dock för att den i motsats till vad som allmänt sägs om den inte alls låter som en DX7. Det är en annan form av FM (DX:en använder ju egentligen inte frekvensmodulation utan fasmodulation, medan preen:en verkligen kör FM, om jag förstår det rätt), och även om man kan ladda in DX-ljud låter det inte DX. Jag tyckte allt lät 'kvack'. Lite förbryllande användargränssnitt. Man inser hur bra P6:an är när man ser hur andra instrument inte riktigt lyckas.
Yamaha AN1x
Ja, när Yamaha verkligen fattat galoppen efter sin initiala paniklansering med CS1x, så blev det en rejält genomarbetad maskin. Fem oktavers anslags- och aftertouchkänsligt tangentbord där aftertouchen fortfarande fungerar efter alla år. Modulations- och bendhjul samt touchstriip, och massor av ingångar för pedaler och annat. De hade dock inte riktigt begripit det där med att ha en full frontpanel med rattar så man får nöja sig med 8. Det hade i sig kunnat vara bra, men på något sätt har de schablat bort sig och det är ganska rörigt att ratta maskinen. Arkitketuren är också lite väl fast, jag är nu inget fan av modulationsmatriser, men ändå... Och det är bara de syntparametrarna man kommer åt via rattar, effektenheten rattas via små tryckknappar, liksom allt annat man kan vilja ställa in.
Men ljudet... Detta är maskinen som låter mest analogt skulle jag vilja säga. Mjukt och fint och ändå kraftfullt. Jag misstänker, helt overifierat, att Yamaha tagit sin 'physical modelling' -teknologi från VL-1 et al och låtit den modellera analogsyntes. Det låter bra. Men är lite begränsat när det gäller röster (10 totalt).
Hade den här ett tag. Men gränssnittet tog kål på den för mig, och av prioriteringsskäl (jag har väldigt lite plats i studion) fick den gå. Saknar den inte riktigt heller.
Access Virus kb
Sist ut i den här rapsodin. Testade den redan när den kom, men fann kombinationen av menuer och frontpanel extremt frustrerande när jag var van vid Nordleaden. Och menyledan kom tillbaka när jag sedemera köpte en för halvannat år sedan. Maskinen borde vara väldigt inbjudande med sin rattiga panel, dubbla filter, femstegsenvelop och hyfsat överskådliga LFO:er med lysdioder som visar frekvensen. Men det är något som tar emot där.
Multitimbralläget. Här har någon tänkt till. Rejält. Trots liten 2x16-teckens display är den överskådlig att använda, även om jag aldrig lyckas komma ihåg vad som finns i EDIT- resp CTRL-menyn. Man kan byta ljud i en part utan att timingen av andra parterer pajas, så den är utmärkt som liveinstrument, liksom Nordleaden, men olikt Blofelden.
Dock. Stor och rejäl som en pansarvagn. Lite för stor. Jag förstår konceptet med att ha samma frontpanel till rack- och keyboardversionerna men här blir det löjligt.
Ljudet då. Jättebra. Mycket subtila saker som bara funkar. Utom en sak. Aliasing. Går man upp i frekvens, och inte så högt heller, så kommer det spöktoner som dessutom ändras under ljudets förlopp. Man hör det ofta inte i ett sammanhang, men vill man spela solo får man vara på gott humör...
Effekterna är också bra, och de har fått till det i multitimbraliteten också trots begränsade DSP-resurser så att varje part kan ha chorus (som ofta är en integrerad del av de ljud där det används) medan delay och reverb är globalt.
Jag har kvar Virusen. Kan inte riktigt släppa den. Men den är ofta nerpackad eller på annan ort. Ljudediteringsmässigt kommer jag inte igång med den ordentligt, men den låter väldigt bra. Om det inte vore för aliasingen... Får se om jag behåller den med tiden.
Bonus: Novation Circuit
Ja, just det, den här saken var en 50-årspresent från företaget jag jobbar på. Jag testade Novations Supernova när den kom och tyckte den lät tunt och var svårrattad med sin frontpanelfilosofi att ha en gemensam uppsättning rattar gemensam för alla oscillatorer, t ex. Så jag har aldrig sneglat på Novationmaskinerna sedan dess. Men Circuiten hade något inbjudande över sig. Och med två parter med 6 röster vardera (plus fyra samplade trumparter) så är det en ganska kapabel VA. Och den låter väldigt bra, faktiskt. Dock väldigt svårediterad om man skall gå djupt eftersom man måste köra med extern editor. Men gör man ett par patcher där man använder de inbyggda rattarna finurligt kan man få ljud som man kan ratta lagom mycket. Lite som att konstruera sin egen groovboxsyntarkitektur. Utmärkt för sequencerblippande. Och utmärkt om man snabbt vill dra igång ett beat och någon melodislinga. Även om man alltd känner sig som 'den som inte hade råd med en Push 2' när man jobbar med den...
Slutkläm
So, what's the final verdict. Well, jag sålde min Nord Lead 2 för några år sedan när jag var på 'den låter bara gnällig'-humöret. Men för något år sedan köpte jag en Nord Lead 2X, som, i motsats till vad experisen säger, tycker jag har bättre anslagskänslighet och också bättre botten än 2:an. (För övrigt tycker jag de låter identiskt. Det är ju samma syntmotor, även om D/A-omvandlarna är uppdaterade på 2X:en jämfört med föregångaren. Jag är dock lite svag för färgsättningen på 2:ans frontpanelgrafik.) Och man slipper byta batteri i minneskortet som den inte har. Plockar fram den ibland. Vissa ljud är väldigt bra, och frontpanelen och arkitekturen har en fin harmoni.
Blofelden är också kvar. Vissa ljud kan jag inte släppa. Men jag har mestadels släppt multitimbralläget. För krångligt och hämmande.
P6:orna kvar, liksom Circuiten. Och XL-7 förstås, för sequencern om inget annat, de dagar man är trött på ljuden. Men de andra har fått gå undan för undan, dock har inte Virusen lyckats vandra ut än.
En konstig följd av de senaste årens botaniserande är att jag känner mig mätt på nya instrument att undersöka. Får ingen GAS av att surfa bland syntnyheterna eller Vintagesynth utan det känns rätt så bra med det jag har. Lite småunderligt.
Happy 606-day!
Svara med citat
Ursprungligen postat av Frengus
Men FC har/hade och Waldorf Har/hade minst två... nån mer som jag glömt. 
