Småfilosofiska hörnet;
Det där dumma leendet som sprider sig i ansiktet utan att man kan kontrollera det, det har nog många upplevt vid ett instrument som där och just då är svaret på alla ens drömmar. Normalt är det väl ett instrument man behärskar någorlunda, men ibland händer det även med annat.
Jag kan känna så vid en synt som verkar leva upp till vart jag vill nå ljudmässigt och som på ett sätt hänger ihop med mitt sätt att arbeta när det gäller layout och känsla i rattar och tangenter etc. Det är kanske inte så konstigt, för jag rattar ju syntar mer eller mindre bra och mer eller mindre ofta.
Men ibland har jag varit med om det när jag testat andra instrument, som jag egentligen inte alls kan spela. Är det nåt med klangen, tyngden, byggkvalitén, utseendet eller vad gör att man klickar med ett musikinstrument? Speciellt ett man normalt inte spelar.