C heter väl Sa i den indiska skalan?
Jag vill inte säga något om hur svårt det är att spela i B eller H, det är alldeles för kontroversiellt!
C heter väl Sa i den indiska skalan?
Jag vill inte säga något om hur svårt det är att spela i B eller H, det är alldeles för kontroversiellt!
Nja, den första tonen oavsett "tonart" heter Sa. De större stränginstrumenten är med få undantag stämda i C (alltså C#), och det är allmänt standardtonarten. Men flöjtmusik är ofta i E (bekvämast storlek av de stora flöjterna och mest använd). Mindre stråkinstrument stäms ofta i A. Men starttonen i den valda skalan heter alltid Sa. Och innan väst klampade in med pianosystemet så var det den mest allmänt respekterade gurun/maestron som bestämde pitchen för Sa när det skulle spelas.
Sen ett drygt halvsekel har de även ett skrivet system som kan vara intressant att kolla in. Grundskalan (vanlig dur) noteras:
S R G M P D N S (och benämns Sa Re Ga Ma Pa Da Ni Sa)
Prick under bokstav betyder oktaven under grundtonen, prick över det motsatta. Streck under betyder sänkt ton. Streck över betyder höjd, används dock bara på M. Sen skriver man varje taktslag (tex. i mycket vanliga långsam 12/4 eller 16/4) som en grupp av bokstäver/toner som ska in på det slaget. Står det ex. SSG som en grupp betyder det triolunderdelning. Eller så står det GMPM eller rentav SR_G_RRN Osv.
Jag använder det ibland för att skriva ner melodier jag är rädd för att glömma. Tycker det är lättare än noter eftersom det är tonartsneutralt, och så kräver det inte speciellt notpapper
Senast redigerat av Ambulansen den 2016-11-16 klockan 20:59.
Madonna brukade spela i BH.Ursprungligen postat av oberdada
This quote is hidden because you are ignoring this member.
eqFiXdThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Nop. Då kör man 1-2-3-4-1-2-3 och vänder på en svart tangent åtminstone en gång.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Mitt piano är stämt i ungefär 437 Hz. Det är från 30-talet. Slulle man försöka stämma det i 440 skulle det troligen explodera. Det är fiolisternas fel att normal-A skruvats upp i frekvens under de sista hundra åren.This quote is hidden because you are ignoring this member.Tycker F är värre också. Farsan kör allt i F, men trots att det var han som lärde mig nån pyttegrund, så körde jag konsekvent i C. Men det är initialt, som sagt. Tänker mycket på det faktuM att i Indien är C faktiskt C#. De opponerade sig när 440 blev standard, men klaviaturinstrument gjordes efter väst-mått. Så det som kallas C i Indien är vad vi skulle kalla C#. Och DET är faktiskt en ruskigt smidig och flexibel tonart att klava i (åtminstone modalt, vilket är det enda de har i indisk klassisk. SNacka om att vara fast i C-träsket
För övrigt heter det B, inte H. Eller har forumet pratat om det förr?
Gällande H/B-debatten så funkar B lika bra för min del. Skulle säga att det till stor del är genreberoende. Klassiskt skolade musiker säger oftast H medan jazzmusiker säger B. I klassisk musik får man stundtals problem om man väljer att säga B, inte minst med Bachs metahumor där han flera gånger använt tonerna B-A-C-H som tema…😎😎😎
Förresten så är även tonarter genreberoende. Punk i Gb känns imte bra alls, t ex.
För att återgå till grundfrågan så tycker jag personligen att C-dur är lite smått oinspirerande att spela i. Känns platt på något vis.
Kommunala musikskolan lär ut B nu för tiden. Barnen såg helt oförstående ut när jag pratade om H häromdagen..."på min fiol finns inget H"... slagen är förlorat... skulle vara intressant att veta hur läget är i Tyskland.This quote is hidden because you are ignoring this member.För övrigt heter det B, inte H. Eller har forumet pratat om det förr?
Senast redigerat av Steelberry den 2016-11-17 klockan 09:16.
Mycket intressant. Det märks att jag inte hållit på med musik de senaste 15-16 åren. Runt millenieskiftet var fortfarande H dominerande, skulle jag säga.This quote is hidden because you are ignoring this member.
OK, det är ingen vetenskaplig studie men två barn, tre olika instrument (piano, flöjt och fiol), tre olika lärare... och vi pratar inte några autodidakter.
Jag såg till min förskräckelse på en wikipediasida att det verkar vara B som gäller. Som språkkonservativ har jag svårt för det.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Som med solfège alltså. Bra system, men jag har aldrig helt lyckats lära mig vare sig den indiska eller europeiska varianten. Det hade varit intressant att kolla in teorin lite mer, speciellt för den karnatiska musiken. Den här till exempel som håller sig kring någon sorts durtonalitet. En svindlande uppfinningsrik musiker:This quote is hidden because you are ignoring this member.
https://youtu.be/7cRm7RZ7GyY
Nä men jag tror absolut det är en trend att B blir vanligare. Det är ju mer logiskt, minst sagt. Och med globaliseringen följer säkert även inflytande från t ex USA där alla säger B och inte H.This quote is hidden because you are ignoring this member.
En extremt bra introduktion finns i den här boken:This quote is hidden because you are ignoring this member.
https://www.amazon.com/Harmonic-Expe.../dp/0892815604
Jag kan inte tänka mig att det är möjligt att gå in djupare på ämnet.
VIlka säger H? Alltså vilka förutom Sverige? Jag är ärligt nyfiken på det. Jag fick ju lära mig H som liten, och tyckte det lät idiotiskt att slänga in en slumpmässig bokstav i ett linjärt system... Sen nån gång fick jag veta att det heter B, och då kändes världen hel och logisk igen
Antar att solfege är Do Re Mi-grejen. Väldigt liknande system ja.
Den där boken verkar mycket intressant. Ska kollas upp på bibblan. I indisk musik finns dock ingen harmonik på det sätt som vi har, med ackord och tonarter och sånt.
I kapitel "19. Leaping from paradise" slutar han prata om Sargam. :-)This quote is hidden because you are ignoring this member.
Ser ut som en gedigen bok. Ren stämning är verkligen en utmärkt utgångspunkt för musikteori.
Va inte bekymrad för att du är fast i "C träsket".
Själv så hamnar jag till 90% på G.
För min del så tror jag att det beror på att jag har lirat mycket bas.
Kul!!This quote is hidden because you are ignoring this member.för det blir väl C!
Mvh
- - - Uppdaterad - - -
Här kommer lite "enkel" musik-teori dessutom.
https://www.youtube.com/watch?v=Gt2zubHcER4
Mvh
Enligt Wikipedia (https://sv.wikipedia.org/wiki/Ton_%28ljud%29#I_Sverige) har man successivt under 1990-talet gått från H/B till B/Bb i Sverige (men däremot inte i andra länder).
http://youtu.be/gZ4CqVWLqzE?t=41m52sThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Men VILKA länder? Den engelska världen säger mig veterligen alltid B. Hur är det i Italien? Tyskland? Polen? Peru?
Spanien, Italien och Frankrike kör solfege-systemet med Do, Re, Mi osv.
Tyska och skandinaviska använder H enligt Lilypond, men de är inte Språkrådet. Holländska och engelska använder B istället.
Tycker att det teoretiska är klurigt och fattar trögt gör jag också. För att underlätta försöker jag hålla mig till amerikansk terminologi. Engelsmännen kallar en 64-dels not för hemidemisemiquaver t.ex. Vi lever ju inte på 1600-talet och jänkarna verkar inte sämre än andra när det gäller musikskapande, även inom den sk. seriösa musiken.
Men de som använder solfegesystemet använder ju också noter, som heter saker. Inte säger de väl H då i Italien? Eller?
De fixerade tonhöjderna heter alltså Ut (för C), Re (D), Mi, Fa osv på franska, med ändelserna bémol eller dièse för b och # och becarré för återställningstecken. Liknande namn på de andra latinska språken.
MStrikt uttryckt - nej. På en klaviatur - ja. ��This quote is hidden because you are ignoring this member.Kul!!
Mvh
- - - Uppdaterad - - -
Mvh
En violinst intonerar ett H# annorlunda än ett C t ex. Det handlar om vilken funktion tonen har i ackordet och hur tonen förhåller sig till tonarten.
Wow. Så Re är alltså alltid D. Då funkar det alltså inte som ett relativt system där, vilket det väl gör här?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jo, Do Re Mi osv är relativa tonnamn, men de använder samma till fixerade tonhöjder med undantag av att C heter Ut.
Jag tänkte att samma sak gällde det indiska systemet, men det är kanske enbart relativt.
Jag gillar att nynna, så komponerar jag med gitarr eller klaviatur anpassar jag tonart till var melodin ligger bäst i mina stämband. Sen kan man alltid transponera om det uppstår någon anledning.
Annars ligger även jag ofta på C/Cm, för att det är där det brukar funka bäst i trackers på C64 och andra plattformar. Men även där finns det gott utrymme för undantag.
Fan, då har man lärt sig nåt igen!
(Japp. Det indiska systemet är fullständigt relativt.)
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det tycker jag är en bra metod - att utgå ifrån rösten eller det man hör för sig i huvudet.
Det som känns bäst helt enkelt. Man kan ju också t.ex helt enkelt tune:a in en oscillator till den grundton som "känns rätt" när man är i första fasen av en produktion.
Jag har vissa låtar som hamnat "mellan halvtonerna" så att säga och varit typ 20 cent "felstämda" i relation till 440hz-modellen, detta pga att jag helt enkelt ritat vågformer som varit udda längd på. Men när jag testar att stämma så att det blir "korrekt" i de fallen, så har låten förlorat något av sin ursprungliga känsla. För låg pitch = slappt och oengagerat. För hög pitch = hyperenergiskt och ettrigt! Så de fick vara kvar mitt emellan.
Senast redigerat av zubox5 den 2017-03-24 klockan 22:06. Anledning: glömde citera
Här finns ungefär lika mycket information som att gå fem år på Berklee: https://www.youtube.com/user/pegzch/videos
Som i tidig musik alltså. Stämtonen har ju bara höjts genom historien. Det är väl därför barockmusik låter slappt och oengagerat! (Men jo, jag förstår vad du menar.)This quote is hidden because you are ignoring this member.Jag har vissa låtar som hamnat "mellan halvtonerna" så att säga och varit typ 20 cent "felstämda" i relation till 440hz-modellen, detta pga att jag helt enkelt ritat vågformer som varit udda längd på. Men när jag testar att stämma så att det blir "korrekt" i de fallen, så har låten förlorat något av sin ursprungliga känsla. För låg pitch = slappt och oengagerat. För hög pitch = hyperenergiskt och ettrigt! Så de fick vara kvar mitt emellan.
Egentligen spelar det ingen roll om man inte lider av absolut gehör, men övergångarna mellan två låtar med olika stämton kan låta mysko. Detsamma om man spelar två låtar i olik stämning samtidigt.
friday i'm in love love ligger mellan två tonarter va? robert smith sa iaf att han glömde ställa tillbaka pitchen på analogbandern efter chorusiga gitarrdubbeltrackandet.
kul med tonarter:
paul mccartney tyckte e var rätt tonart för ebony and ivory pga att orden ebony och ivory hamnade på svarta resp vita tangenter. och bach skrev som sagt b-a-c-h ibland. jag tror experimental audio research har en låt med c-a-g-e (som i john) som en variant på det
blacknuss-låten när han pratar i början går väl i ebm pga svarta pentatoniska skalan
Så länge man jobbar med liksvävande instrument så tycker jag att ackordvariationer/progressioner är mycket intressantare än tonarten bortom dur och moll. Börjar man pyssla med orkestration så är det en annan sak.
Jag och mina projekt har haft ett par (uteblivna) hittar i den stilen:This quote is hidden because you are ignoring this member.
GADDAD HAGGA
HE HAD A (DEAD) DAD
HAHA HEHE
Alban Berg har väl använt sina kollegers namn i någon komposition, minns inte vilken. Schönberg blir till Eb C H Bb E G.
Sjostakovitj använde D(imitri)Ess(S)CH(ostakowitsch). Kom på för en massa år efter att jag läste om Bach att jag kan använda F(fredrik) EssEGE(rfalk)This quote is hidden because you are ignoring this member.
10 CC gjorde en rätt kul låt som heter I Bought a Flat, där orden i texten blir ackord i kompet.
I bought a flat
Diminished responsibility
You're de ninth person to see
To be suspended in a seventh
Major catastrophe
It's a minor point but gee
Augmented by the sharpness of your
See what I'm going through
Ay to be with you
In a flat by the sea
Om man har tillräckligt maffig orkestrering så tycker jag nästan att det kan kvitta om man håller sig till samma tonart två ackord i följd - harmonin som flödar mot en i ett ackord som hålls några sekunder blir nästan ännu vackrare om den bryts tvärt till en ny fin harmoni utan jättekoppling till den förra. Det blir liksom klangfärgerna som blir den sammanhållande faktorn. Men sen gillar jag också allmänt tvära kast i låtar.
Jag kan bara spela i D (primärt Dm) pga kan egentligen inte spela. Och jag fick lite panik när jag satt med 6-7 låtar klara till ett album back in the day och insåg att hela skiten skulle gå i Dm. (På med skämskuddarna nu.) Så jag använde transpose-funktionen på midi-klaviaturen för att göra de resterande 4 låtarna. Bara bytte lite random till något och fortsatte spela på tangenterna jag alltid spelar på pga tänkte det skulle vara pinsamt om allt gick i samma. Det fick jag ångra sen när jag spelade live och vissa låtar satt som en smäck att harmoniera in i varandra medan andra inte alls passade pga var G# eller nån annan fantasitonart som jag aldrig närmat mig annars. Aja. Nu tar jag ett glas vin och går och lägger mig och gråter på soffan över min otillräcklighet.
Pröva att spela samma grejer fast börja på t.ex C, eller A, eller E. Så får du nya melodiska verktyg automatiskt!
Det här med att bara spela i en viss tonart är väl inget problem i sig. >90% av all populärmusik använder väl en kyrkotonart, och främst jonisk eller möjligen aeolisk. Anledningen till det, antar jag, är att det ofta blir ackordsföljder med mer eller mindre implicita kvint-intervall (både i ackord och ackordsföljder), vilket låter behagligt för örat/hjärnan på grund av deras matematiska enkelhet.
Det intressanta blir att lära sig att få fram en mängd olika stilar och känslor, trots att tonarten är densamma. Att inte fastna i exakt samma känsla hela tiden - eller iaf att det inte blir alltför ointressant. Tre faktorer som jag tycker är viktiga att utveckla för egen del, och som gör att dur-tonarten blir mer än summan av delarna, så att säga. Detta kanske är lite genreberoende, dock..
1) Lär dig så många tonartsfrämmande ackord (funktioner) som möjligt, och experimentera med olika sätt att använda dessa på. Vanligast: II, III, VI, iv, bvii (?). Men man kan även hitta på lite egna grepp med slash-ackord och kromatiska rörelser. Användbart om allt inte bara ska bli en dur-smet.
2) Utveckla en repertoar av slash-ackord och övergångsackord. Pynt och smör. Att slänga in I/iii innan IV t ex. Även färgning av ackord är naturligtvis viktigt/användbart, add9, sus, m7, M7 et c.
3) Melodi.. Rätt melodi kan till och med göra en simpel ackordsföljd intressant - även om den bara har triader med grundton i basen.
Förutom detta så handlar det (det = "att låta intressant") mest om låtstruktur och arrangemang. Enligt min åsikt och stil då.
Japp byt ut em mot E för lite flamencofeeling
En till grej som är enkel att experimentera med är alternativa bastoner. Ta vilket ackord du vill, låt sen högerhanden ligga kvar medans den vänstra testar alla möjliga bastoner.
Nästa steg kunde vara att ta alla möjliga meloditoner samtidigt med alla möjliga bastoner. Lägg till en mellanstämma. Ta bort ackordet helt, för nu behövs det inte längre. Med andra ord, man måste inte utgå från ackord, utan kan börja med melodiska linjer.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Sant! Ett grepp som funkat oväntat bra för mig som är låst till några få grundharmonier pga kan inte spela är... Jag tar min Doepfer MAQ16 som jag inte ser vilka noter det är jag väljer på, och så sequencar jag en slinga bara efter öra, vad som låter bra. En lugn liten melodislinga (inte nån hysterisk på varje sextondel utan, ja.. mer som en framåtrörelse). Och sen, med slingan igång, så sätter jag mig och börjar testa lite ackord och bastoner. För då måste jag ju anpassa mig till det som redan finns. Senare kan jag med fördel stänga av sequencern och jobba vidare utifrån det andra jag har. Det är ett knäppt men fungerande trick för att få variation.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Haha, kom just på ett annat sätt som jag använde mig av för typ 10 år sen när jag var ännu mer begränsad: Jag satte på nån låt jag gillar och så satte jag mig och spelade till den och försökte ta ut ackorden. Sen efter att tag stängde jag av den och fortsatte spela mina ackord. Eftersom jag aldrig lyckades ta ut ackorden så som de var i låten så satt jag alltid där med en egen låt istället när låten var avstängd. Man fick laborera lite med nya bastoner bara. Men det funkade, haha.
Exakt! Full cirkelThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Är det bara jag som hela tiden tänker; "vad är det för fel på programmeringsspråket C nu då?" när jag läser titeln på denna tråd? Och jag har ändå gått 5 år på musikhögskolan. Hmm.. fast jag har alltid varit ganska ointresserad av harmonilära och traditionell musikteori.
Hehe, nejdå. Det är visst en viss Bjarne som har hittat på något nytt som kallas objektorientering. Men inget fel på ren C.This quote is hidden because you are ignoring this member.Är det bara jag som hela tiden tänker; "vad är det för fel på programmeringsspråket C nu då?" när jag läser titeln på denna tråd? Och jag har ändå gått 5 år på musikhögskolan. Hmm.. fast jag har alltid varit ganska ointresserad av harmonilära och traditionell musikteori.
Nej precis. Det är fint.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Och sen kom Buffalo Bill Gates företag och hittade på C#
Hallå där! Det var en norrman som hittade på Simula som var första med objektorientering, som sedan Göran Fries försvarade ridderligt från de dammiga skrymslena i E-husets i Lund andra våning!
"Deklarationer, satser, kommentarer"This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det är inte svårt att lära sig 2-3 tonarter. Sen kan man vandra mellan dem för att skapa det där intressanta. Akta dig bara för att lära dig två tonarter en halvton isär, för då låter det lätt Lasse Holm.
Jag har lärt mig mycket, det mesta som jag har nytta av, genom att titta på andra spela. Som t.e.x den här Youtubekanalen, många av hans videos är givande:
https://www.youtube.com/channel/UCu1...etsoZ-OSeOMmzg
Behörigheter för att posta
Svara med citat
