Jag tycker skivorna Look Sharp och Joyride är fulländade popskivor med nästan bara hits. Sjukt bra skivor. Poprecept, otroligt välproducerade, inte helt daterade, riktigt sköna att lyssna på.
Vad tycker ni?
Jag tycker skivorna Look Sharp och Joyride är fulländade popskivor med nästan bara hits. Sjukt bra skivor. Poprecept, otroligt välproducerade, inte helt daterade, riktigt sköna att lyssna på.
Vad tycker ni?
Minns hur MTV spelade sönder dessa samt hur bra deras konsert var för ett par år sen.
Ska nog ta och lyssna igenom dem ikväll med för det var ett tag sen
80-talet bjöd på många fulländade popskivor fulla av hits. Alphaville, Depeche, PSB osv.
Jag förstår inte varför det idag inte produceras något sådant längre. Alla har tillgång till teknik billigt men allt handlar om trista samplade synthslingor och att någon som Lady Gaga kan påstås vara ett pop-under får en att skruva sig i magen.
Vart tog alla melodier och riktiga artister vägen? Att det är för kommersiellt idag håller inte för det var det då också..
Vet inte, men då Roxette för mig är så förknippat med Gessles "power ballader" så stannar tyvärr mina klockor allt som oftast. "Listen to your hart", "Spending my time", "Fading like a flower", "It must have been love" är ju faktiskt inte så roliga ?? Ungefär som som ..."Will always love you, med Withney"... urk !!
Säkert jättegott hantverk. Men för mig är de urtråkiga/uttjatatde...
Tror att det har något med harmisarna att göra. Något vämjeligt över det på något sätt.
Nog mer åt Alphaville hållet för mig vad gäller 1980 talet... Appropå ballader så tycker jag dessutom att "Forever young" är bra mycket trevligare än Gessles diton. Mer klass på något sätt...
Senast redigerat av Jeppe K den 2012-12-17 klockan 16:41.
Ok... Var nog allt för negativ där... Måste säga att jag alltid har haft en liten fallenhet för "The Look" !! När den kom lät den faktiskt ganska osvenskt, "frächt".
Lyssnade just igenom "The look" skivan, haha hyfsat daterat sound, och nostalgi.
Men bra låtar! Tänk hur balladerna hade låtit utan det där hemska elpianot!
Alphaville känns inte lika daterat, på ng bisarrt sätt, för det är det ju egentligen
Nostalgi är ordet. Kommer mig ofta för att larva mig på guran med listen to your heart-introt. Dressed for success var den första singeln jag köpte. Många låtar sitter etsade i huvet liksom. Svårt att ta bort en sån känsla. Men har egentligen inget, som vuxen medveten musikkonsument, till övers för Gessle. Och om man tar en ordentlig titt på texterna så är de ju så gott som alltid bara ordstaplar som klingar fint. Fast sånt stör ju inte alla...
Nostalgi. Ljusdals Folkpark 1989. 9000 personer i publiken och ett spelglatt band som precis fått sin första stora USA-hit.
Den här tråden gjorde mig lite nyfiken, ett av mina tidigaste musikminnen är att ha trasslat med päronens grammofon för att få höra The Look. 1989 eller när det nu kan ha varit. Så jag lyssnade på några av spåren från Look Sharp!
Fina popsånger, Dangerous gillade jag mycket. Men det är nästan NS10-varning på mixen tycker jag, sticker ut lite vassa saker i diskanten. Hade de redan slagit genom och börjat fördärva redan då?
Ser ut som den här CD-utgåvan förskonats från limiter i mastringsledet åtminstone, rak och fin allpassgraf. Låter luftigt och lätt.
Var tvungen att ha något att provspela återinkopplad vinylsvarv. Roxettes första skiva låg överst i högen. Jäkligt mysigt!
Kl 3:09
Har för mig att någon eller några av deras skivor har så himla markant virveltrumma att man knappt kan lyssna alls när man väl lagt märke till det.
Det var ju inne ett tag att ha en virvel "in your face" rakt igenom hela låten om det så var en ballad.
Nya plattan med Roxette känns som en nostalgitripp med modernt ljud. Jag tror jag gillar den!
Joyride släpps på vinyl igen nu. PO Tidholm är inte imponerad.
https://www.dn.se/kultur/po-tidholm-...-alltid-varit/
” 90-talet var verkligen decenniet då man trodde på att väga och mäta allt.
Det känns lite deppigt på något sätt, men ändå kongenialt, att ”Joyride” kontextualiseras så här. I boxen, som förutom häftet med den långa texten, Per Gessles generande usla poplyrik och info om alla inspelningsdagar, finns fyra vinyler med tolv outgivna låtar och fler demoversioner av intetsägande och bortvalda albumspår än någon kunnat drömma om. Men innehållet känns sekundärt, det är ju de forna framgångarna som ska firas med denna produkt; de många miljoner som den ursprungliga skivan sålt, de många miljoner som såg konserterna, de många miljonerna radiospelningarna och de många Ferraribilar som Gessle köpte för de många miljonerna albumet drog in.”
Tycker tyvärr att även tjugotalet är en tid då allt mäts. Mer än någonsin t o m. Alla artiklar om musik som skrivs återger hur många spelningar artisten har på Spotify varje månad. Och varför ska jag som lyssnare bry mig om hur många gånger den och den låten spelats totalt? Mätbarhet och meningslöst.
Det hade inte behövts. Den finns i VARJE vinylbutiks 10kronorslåda i hela Sverige
Håller med om att det är NU det mätbara alltid trumfar det rimliga eftertänksamma. Fuck that shit...
Älskar Roxette i alla format!
Dance Away är min favvolåt!
https://youtu.be/DiVr1N0vifc
Håller med om att när allt ska mätas tappar man känslan och mystiken.Ursprungligen postat av outshape
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag har stängt av alla ”fitnessfunktioner” i de mobila saker jag har och tar inte med telefoner och annat ut i skogen när jag ska jogga. Då vill jag sporta och njuta av naturen.
"de många Ferraribilar som Gessle köpte..."
Behörigheter för att posta
Svara med citat
