...kan vara lika fruktansvärt med Bach och Gnesta-Kalle på syntUrsprungligen postat av hasparigus pink
This quote is hidden because you are ignoring this member.
...kan vara lika fruktansvärt med Bach och Gnesta-Kalle på syntThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Om jag gör musik som har någon form av tonart brukar jag välja denna baserat på en enkel analys av förutsättningarna. Ofta utgår jag från ett ljud som jag gillar som kanske har någon form av grundton i sig. Det kanske också finns några andra starka övertoner i ljudet. Då kan man få fram ett tonmaterial som s a s hör ihop med just det ljudet. Jag gillar ofta när saker och ting hör ihop.
Det hör till saken att jag är en sån där typ med tämligen omfattande sk klassisk skolning så jag kan oftast sätta traditionellt musikteoretiska namn på saker jag hör. Detta underlättar min förmåga att strukturera och analysera förutsättningarna som nämndes ovan. Min skolning har definitivt gjort mig väsentligt mycket bättre på att göra min egen musik och att hitta min egen "musikaliska röst". Jag tror dock inte att det beror på kunskaperna i sig. De kan säkert lika gärna bli hämmande (som några har varit inne på). Det handlar om hur man förhåller sig till teorin och vad man gör med den. Precis på samma sätt som det handlar om hur man förhåller sig till sin icke-kunskap om man inte har pluggat en massa musikteori. Man måste helt enkelt bli världsmästare på att utgå ifrån sig själv i varje given situation. Då kan det, ibland och med lite tur, bli bra musik oavsett teoretisk kunskapsnivå. Lätt som en plätt alltså!
Mycket intressant kamrater! Att Cmoll var så populärt hade jag aldrig gissat faktiskt.
Snöade iväg i en sån där "skolad/oskolad"-diskussion gjorde det också. Oundvikligt kanske. Min skolning är främst min egen. Har lite pianolektioner och en halv rytmus i bagaget. Men långt innan det så hade jag knäckt det där systemet själv (alltså tonika, subdominant osv). Eftersom systemet är just en ANALYS av musik, och inte ett facit, är det rätt tillgängligt för den som vill. När jag förstått att den traditionella-moderna popstrukturen är väldigt begränsad i sina ackordföljder blev det väldigt lätt att tex ta ut låtar man hör. Det har jag gjort typ utan latency sen jag var jätteliten, och inte för att jag pluggat till mig en teori, utan för att musiken är så. Sen att det finns en lätt sjuklig akademisk nerv hos människor som gör det man finner till praxis, och sen lär ut det till andra som vore det THE WAY, är ju bara sorgligt och i mångt och mycket det som hållt tillbaka den allmäna utvecklingen i samhället. Muisk ja... Så mycket musik är VÄLDIGT förutsägbar, inget dåligt i sig kanske men tråkigt i längden. Tur att det finns RIKTIGA musikanter som inte bryr sig ett skvatt om att nån skulle kalla nåt "fel". Vi har liksom inget akademikervälde i musiken idag, fältet är fritt, ingen klagar på oss som etablissemanget klagade på Beatles konstiga kadenser. Däremot har vi en uppväxande generation som tror att idoljuryn är den största auktoriteten på musik, och DET, mina vänner, är skadligt för utvecklingen på ett sätt som inget varit hittills.
blablabla...
Ambulansen: Jag tycker att du gör det lite väl enkelt. Du skriver "för att musiken är så".. vilken musik då? Popen? Technon? Xenakis? Ragan? Gamelan? Nä, det resonemanget funkar inte.
Dessutom: Det finns nog ganska exakt lika mycket ointressant musik inom den akademiska och den ickeakademiska världen. Men troligen är den ointressant på olika sätt. Den skolade musikerns teknik kan t ex vara bländande samtidigt om denne inte har något att säga rent konstnärligt. Vilket räcker för vissa. Den oskolade musikerns teknik kan vara helt värdelös samtidigt som denne inte har något att säga rent konstnärligt. Vilket också räcker för vissa.
Och tvärtom..
En av de få saker som fortfarande faktiskt kan provocera mig lite då och då är det kunskapsförakt som lever och frodas i musikvärlden. Gör gärna tankeexperimentet att applicera samma attityd på läkarvetenskapen. Vem vill gå till en autodidakt hjärnkirurg?
+10010111
Fast det finns ju en skillnad i det. Hjärnkirugi är knappast en konstnärlig uttrycksform? Musik behöver inte heller vara "konstnärligt". Jag förstår din poäng. Föraktar inte kunskap på något vis. Det är ändå som du säger. Man lagar kanske inte bilen hos bagarn, men man kan ju köpa hans bröd i alla fall?
Vi kan oxå fråga oss hur många som skulle vilja äta ett, av en skolad kemist, kemiskt/biologiskt framlabbat stycke kött? Eller vem som skulle kunna tänka sig att göra kreativa hjärnkirurgiska experiment på sina barn av en skolad vetenskapsman.
Man kan alltid vända och vrida.. okunskaps/kunskapsföraktet bottnar i ett försvarsläge då man inte vill erkänna att man kanske har lika fel som man har rätt. Är det egentligen fråga om ett förakt från någon sida, när de bara hävdar sin rätt att kalla det de gör för "musik" eller "konst". Jag kan inte se det på annat sätt. Med respekt och ödmjukhet så får man kred för det man kan.
Vill inte dra igång detta igen. Och menar verkligen inte att provocera. För jag har respekt för kunskap. Det är arrogansen jag har problem med. Menar verkligen inte att peka ut er nu. För ni har min förståelse och respekt för det ni säger. Så ta inte åt er!
Senast redigerat av Sillen den 2011-11-28 klockan 12:44.
Sillen: Visst, det är så där jag ser det också. Arrogans åt ena eller andra hållet är aldrig bra. Jag låter väl inte arrogant eller? För det är jag tammefan inte, det ska ni ha klart för er.
Det finns däremot alltid en risk när man pratar om sånt här och det kommer fram att man har en viss utbildningsbakgrund, att folk utgår ifrån att man har en elitistisk attityd och är allmänt Dr. von Oben.
Men för att återgå till huvudfrågan: Min tes är att man gör bäst i att välja tonart (om man nu måste det) utifrån sina egna förutsättningar. Och för varje gång man gör valet så blir man lite bättre på att utgå ifrån sig själv. Man förtydligar sitt konstnärliga uttryck och förvärvar kunskap i ämnet "min egen musik".
Musiken som utgör 90% av "popflödet" är så. Tråkigt men sant. Jag diggade kanske mest av allt Kinks, men även andra rock/popgrupper från 60-talet när jag var "liten". Det lärde mig funktionsanalys liksom, inget mer med det. Inte kunde jag ha INTE lärt mig det, inte kan jag bortse ifrån det, inte är jag bunden av det, inte skäms jag över det. Vilken musik? Popen ja, technon ibland ja, ragan har ingen funktionsanalys som sådan eftersom den ingår i ett helt annat system där ackord inte existerar (har studerat indiskt betydligt djupare än västklassiskt), gamelan i princip ja. Xenakis är jag obekant med. Resonemanget funkar dock. Jag har aldrig gett mig in i den musikakademiska världen för att den är mig totalt ointressant. Däremot är ALL kunskap om musik man kan tillskansa sig roligt tycker jag. Stor skillnad.
En klassisk gitarrvirtuos kan ju vara hur jävla tråkig som helst. Och så lyssnar man på Syd Barrets soloplattor och bara dör för att han är så överjävligt bra på att få till låtar och att spela HELT i synk med sig själv. Helt otroligt. Kan knappt lyssna på det i bilen för han får till vändningar som man vill svänga till lksom. Och han glömde nog bort att välja tonart då och då...
Vi är ganska lika, min brist på bildning till trotts..
Du är totalt ödmjuk. Jag menar oxå att man gör rätt i att lyssna inåt istället för utåt. Att välja utifrån sina egna syften/idéer/kunskaper. Hur man nu gör det är ganska onödigt att bråka om. Men inte ointressant att tala om..
Word up!This quote is hidden because you are ignoring this member.
ha ha det känner jag igen mig i.This quote is hidden because you are ignoring this member.när jag började spela tyckte jag att det var fuskigt att spela på de svarta tangenterna(jättekonstigt, jag vet) och pga det så är jag fortfarande inte så bra på att använda dem på ett bra sätt.
Ja det där är ju en av de störiga grejerna med det "pianobaserade" systemet... Man kan tänka sig att det skulle bli för långt mellan tangenterna annars kanske... Men det är ju intressant att man valde att lättillgängligt representera dels 7-tonsskalorna (vita) och dels pentaskalorna (svarta). Den där pentan är en av de globala grunderna för musiksystem. De finns överallt. Samma toner på ett ungefär. Faschinerande! Men för mig tog det VÄLDIGT många år att ens komma på tanken att spela piano i nåt annat än C/Am. De svarta var liksom som en "nivå två" man drog sig för att beträda.
Tja, om de skolade läkarna använde instrument där de nyaste kom från 1800-talet, där repertoaren dominerades av sådant som skapats på 1700-1800-talet, allt nyare än 1920 betraktades med viss skepsis och elektricitet bara användes för belysning så är jag inte så säker på att en autodidakt är det värre alternativet.This quote is hidden because you are ignoring this member.
(Men ja, jag håller med om att många är onödigt föraktfulla till skolning i teknik och teori, men jag tycker inte att teori och teknik är tillräckligt i sig.)
Haha. Jovisst, sådär ser det ju tragiskt nog fortfarande ut i mångt och mycket på den klassiska instrumentalsidan. Inom ämnet komposition har det dock hänt en del på musikhögskolorna. Inte nog snabbt naturligtvis. Men i ämnet musikteori för kompositionsstudenter inkluderas t ex numera Max/MSP och SuperCollider-programmering, studioteknik, modularsyntar och syntes. I alla fall i Stockholm där jag undervisar är det så.This quote is hidden because you are ignoring this member.Tja, om de skolade läkarna använde instrument där de nyaste kom från 1800-talet, där repertoaren dominerades av sådant som skapats på 1700-1800-talet, allt nyare än 1920 betraktades med viss skepsis och elektricitet bara användes för belysning så är jag inte så säker på att en autodidakt är det värre alternativet.
Precis. Min personliga åsikt är att det är fullständigt meningslöst om man inte på ett meningsfullt sätt kan koppla det till sin konstnärliga praktik. Däremot kan farbrorn tycka att kidsen nuförtiden är lite väl otåliga, och om de inte får omedelbar utdelning av teoretiska studier och kan skapa den där kopplingen så skippar de det. Vilket åtminstone min egen erfarenhet visat är lite.. hmm... dumt.(Men ja, jag håller med om att många är onödigt föraktfulla till skolning i teknik och teori, men jag tycker inte att teori och teknik är tillräckligt i sig.)
Har lite svårt att se att kunskap skulle på nått sätt stå ivägen för kreativitet,att ha många verktyg i lådan kan väl inte vara fel.Hur man fått den kunskapen och hur mkt man tillägnat sej e väl av underordnad betydelse.Modern harmonilära e väldigt "tillåtande" så
om inte annat,så kan man väl kalla det experimentell musik. Jag tillät mej att skoja om kunskapsnivån när nån pratade om att man undvek att spela på svarta tangenter,det kanske var allt för magstarkt för nån. Men jag blev ju kallad för "dryg dansbandsmusiker"
så det kan väl gå på ett ut.
Träffade en gång en lirare som hade musikutbildning från ett antal institutioner ink. Musikaliska akademin i Oslo. Han spelade ett stycke på piano..och det va väl som jag förstår helt perfekt. Men när han blev ombedd att spela nått,ev. "jamma" med nån annan
blev svaret att han kunde inte spela nått,inte ens Gubben Noa utan noter. Det tycker jag är svagheten med den typen av musiker.
Jämför ex. Siljabo (rättstavat??) Nilsson. Han va en gudabenådad musiker..hade antagligen ingen aning vad han gjorde i teorin, men
rätt blev det. Jag tror att det viktigaste redskapet för musiker av alla slag handlar om örat. Det är där det börjar och slutar.
Jamen det är ju bara en helt vanlig notslav. Vet aldrig vad jag ska prata om med en musiker som inte kan improvisera. Det blir mest meta-prat och väder...This quote is hidden because you are ignoring this member.
Ja, noter är ju bra för människor som är lagda åt "pluggskalle"-hållet. Kan man plugga så kan man lära sig noter och spela dem på ett instrument. Som jag ser det har detta fenomen inget att göra med musikalitet överhuvudtaget. Jag får också en olustig känsla när nån inte kan improvisera alls. Det finns till och med de som inte förstår VARFÖR man skulle jamma ens. "Vadå spela två ackord och lek runt lite bara?" liksom. Inget kreativt intresse där inte...
Sen kan man såklart vara supermusikalisk OCH lära sig noter. Och då är de ju liksom inte i vägen...
Jag väljer inte tonart... jag bara börjar spela.. :-)
Angående sillen och EMPs diskussion ovan så snubblade jag öfer ett fantastiskt bra citat igår.
"art should always be created with no regaurd to whether it's good or bad. just make it the way you enjoy it."
Det står numera skrivet ovanför min skärm i studiohörnan.
Fan vad bra. Jag postar det igen! "art should always be created with no regard to whether it's good or bad. just make it the way you enjoy it."
Så sant som det är sagt!
Fast det är ju en lurig sanning. Konst kan vara så mycket. Skapande kan vara anspråkslöst, respektlöst, tanklöst, krävande...This quote is hidden because you are ignoring this member.Angående sillen och EMPs diskussion ovan så snubblade jag öfer ett fantastiskt bra citat igår.
"art should always be created with no regaurd to whether it's good or bad. just make it the way you enjoy it."
Det står numera skrivet ovanför min skärm i studiohörnan.
Å andra sidan så kräver nästan konsten att man har något att ge. Så den kan inte skapas med en klackspark. Men helt klart ska den skapas rutan hänsyn till vad någon kan tycka, inte i syfte att vara varken bra eller dålig.
Men det får inte vara en ursäkt för att inte anstränga sig, tycker jag. Man måste få ha en ambition...
Senast redigerat av Sillen den 2011-11-29 klockan 17:12.
Det viktiga är väl variationen, att inte alla låtar går i samma tonart, på t.ex ett album. Då känns det fräschare för öronen, så tänker jag. Flimmerhåren behöver lite ombyte. Hörselnerverna vill ha omväxling. Hjärnan vill ha roligt. För mig känns det oviktigt i vilken tonart en enskild låt går i, däremot kan det bli intressant med ett tonartsbyte eller två. Eller att köra i två tonarter samtidigt. Eller helt atonalt.
Mycket bra saker har sagts här sedan tråden startade tycker jag.
Tänkte lite på det här med kunskapsförakt inom musikvärlden, har inte riktigt sett det så men det stämmer säkert. Har förmodligen själv uttryckt saker som kan tolkas så men då bottnar det egentligen i andra saker. Tror precis som andra här att kunskap aldrig kan vara i vägen, däremot får jag ibland för mig att vissa är lite väl hårt inskolade i vad som är bra/dåligt, rätt/fel men om jag nu tycker att någon har dålig fantasi eller vad det är så behöver jag ju inte skylla på utbildningen och göra såna kopplingar i onödan.
Problemet ä ju just polariseringen, det blir "vi och dom" och jag undrar om inte båda lägrena är lika skyldiga här, alla typer av fnysningar oavsett riktning bidrar ju bara till att det blir ännu mer uppdelat och på bekostnad av det fria skapandet, och en och annan fnysning har man ju åkt på genom åren.
Om jag tar mig själv som exempel så efter att ha börjat jobba redan parallellt med gymnasiet och sedan fortsatt i sex år hade jag tröttnat lite och kände att det är på tiden att jag lär mig vad jag håller på med, jobbade med musik och ljuddesign så jag letade och ringde runt och försökte klura ut vad man kunde studera. Det kanske är bättre nu men då fanns det ingenting, inte ens folkhögskolor som kunde tänkas ta sig an en just för att jag saknade rätt musikbakgrund. Å andra sidan var det inga problem att läsa ljudteknik på bra nivå, trots att jag hade betydligt bättre koll på musik än ljudteknik vid den tiden.
Ett annat exempel är att söka bidrag för konstnärliga projekt utan att vara etablerad eller utbildad, det går men känns lite som att spela på lotto, verkar vara en helt annan grej när man är inne i svängen. I det här avseendet är nästan den kommersiella världen mer rättvis höll jag på att säga, men det bygger såklart också på kontakter och att vara etablerad.
Givetvis haglar det inte pengar över konstvärlden så det blir självklart en hård konkurrens, och jag förstår Mikael Wiehe när han redan på 70-talet stack ut hakan och sa typ "alla kan faktiskt inte spela" vilket genast fick honom stämplad som elitistisk. Jag har full respekt för ett gott hantverk som som sagts tidigare om kreativitet, utbildning ger ingen garanti och är inget krav för ett lyckat resultat, men det underlättar.
Senast redigerat av kotten den 2011-11-29 klockan 17:43.
Men hörru..This quote is hidden because you are ignoring this member.
Noter är aldrig i vägen ety musikalitet behövs hur mycket man än pluggat noter, för att det som spelas ska låta bra. Testa att stoppa en klassiskt eller en jazz "note-perfect" midi-fil i en sequencer och spela uppThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Für Elise 1
Für Elise 2
Hasse wins.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag dissar ingen, tycker bara det är djupt tragiskt som fenomen att en musiker inte kan döspela liksom, men vidhåller min ståndpunkt. Har man lärt sig vad fortissimo är så spelar man efter det. Bara den musikaliske musikern TOLKAR, den omusikaliske läser tydliga tecken och symboler. Sen kan det låta fantastiskt ändå, men jag anser den typen av musicerande vara helt värdelös faktiskt. Den som spenderat 20 år med att plugga och sen inte ens kan groova kan jag liksom inte med. Med eller utan für Elise.This quote is hidden because you are ignoring this member.Men hörru..
(fast visst, värdelöst är ju starkt sagt. Många har ju enorm behållning av sånt, och då finns det väl nåt värde. Precis som med T´pain, Lady Gaga, eller så. Inte heller värdelöst. Men men...)
Senast redigerat av Ambulansen den 2011-12-01 klockan 17:09.
Vi pratar lite förbi varandra, men jag tycker ändå du generaliserar för hårt. Det låter inte alls fantastiskt om omusikaliska teckentydare, men med måttligt musikalitet och hård träning fungerar det i orkestersammanhang. Samma måttligt musikaliska kan ha noll koll på improvisation och andra stilar, precis som en annan måttligt musikalisk kan ha bra koll på pop eller folkmusikstuket men inte kan begripa det klassiska (by ear, notkunnighet är liksom skriv/läskunnighet inte nödvändigtvis kopplat till att förstå och berätta "historier"... En god recitatör är inte nödvändigtvis en god poet ... Eller?
Edit - jävla iphone - rättat
Senast redigerat av hasse_fx den 2011-12-01 klockan 20:13.
Här håller jag helt med. När jag låter dissig i detta ämne så talar jag lite i affekt. Har vart med om rent obehagliga musikaliska situationer som innefattat skickliga men totalt musik-socialt inkapabla instrumentalister. Jag tycker sånt är tragiskt bara.This quote is hidden because you are ignoring this member.Vi pratar lite förbi varandra,en iag tycker ändå du generaliserar för hårt. Det låter inte alls fantastiskt om omusikaliska teckentydare, men med måttligt musiklärare och hård träning fungerar det i orkestersammanhang. Samma måttligt musikaliska kan ha noll koll på improvisation och andra stilar, precis som den måttligt musikaliske kan ha bra koll på pop eller folkmusikstuket men inte kan begripa det klassiska (by ear, notkunnighet är liksom skriv/läskunnighet inte nödvändigtvis kopplat till att förstå och berätta "historier"... En god recitatör är inte nödvändigtvis en god poet ... Eller?
Problemet är att du får det att låta som om majoriteten av alla professionella musiker som är notkunniga är omusikaliska, när det i själva verket faktiskt handlar om en ytterst liten minoritet. Men jag förstår att du nog inte menar så. Eller det hoppas jag.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Sedan kan det faktiskt vara olika musikaliska ideal som spökar med. Just saying.
Nix, det menar jag inte. Inte för att hade det varit ett problem direkt väl, men jag menar det alltså inte. Men vi hade en rätt lång och lite sådär 99artad mys-hätsk tråd om vad musikalitet är för ett tag sen. Orkar inte titta där nu, men frågan är ju högst intressant.This quote is hidden because you are ignoring this member.Problemet är att du får det att låta som om majoriteten av alla professionella musiker som är notkunniga är omusikaliska, när det i själva verket faktiskt handlar om en ytterst liten minoritet. Men jag förstår att du nog inte menar så. Eller det hoppas jag.
Senast redigerat av Ambulansen den 2011-12-02 klockan 13:29.
I den "förkättrade genre" som jag håller till i, finns en "norm" baserad på erfarenhet som lyder: Ta aldrig in en musiklärare i orkestern.
Det första han kräver är noter på alla låtar.Det andra är att han inte slutar undervisa. Han spelar allt rätt,men saknar oftast känsla. Oftast en rätt knepig person att ha att göra med.Sett några..sk messersmittar genom åren.
Sen finns ju dom där ödmjuka,utbildade,begåvade,som har en otrolig känsla,tyvärr så e dom oftast upptagna.
Det blir ett ganska roligt statement det där.....
Med tanke på mässandet om kunskapsnivåer osv....
Fm bara för att jävlas med basisten.
H eller B beroende på vilken sequencer jag jobbar i???
Vet inte om H låter bättre än B???
jag väljer den som passar!Hur väljer du tonart eller inte?
Jag kan inte musikteori, bara "gör" musik liksom.. Men det känns som jag alltid hamnar i samma skala. Med risk för att låta dum i huvudet, en svart och resten vita tangenter. Men jag gillar det. Är det så min hjärna låter så får den väl göra det dårå.
Jag brukar välja en skala att gnissla i och sedan harmonsera fyrklanger (om möjligt)till progressionen,ackordsföljden, utifrån den.
Försöker undvika jonisk och aeolisk dock..
mvh
Ja, det är den stora frågan. Lol!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag försöker välja en tonart som passar mitt röstläge bra. Det blir dock ofta en fråga om transponering på slutet.
D, då jag oftast har har mina gitarrer stämda till DADEAD eller DADEAC# och alltid lyckas tappa bort min capo.
Spelar du nån speciell musik med din stämning, eller är det bara ett annat utgångsläge?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag gör det mest för att bryta mig ur de gamla mönster man lätt hamnar i när man kör standardstämning. Jag är usel på teori, så jag har oftast ingen aning om vilka ackord jag spelar, alltså blir jag tvungen att faktiskt använda öronen. Plus att öppna stämningar och den typ av ambient/drone jag för tillfället gör funkar så fint ihop.
Kollade ett par tre låtar och spelade med - alla tre var i olika skalor vad jag kunde höra, och fler än en svart tangent i alla! Lät najs i vilket fall.This quote is hidden because you are ignoring this member.Jag kan inte musikteori, bara "gör" musik liksom.. Men det känns som jag alltid hamnar i samma skala. Med risk för att låta dum i huvudet, en svart och resten vita tangenter. Men jag gillar det. Är det så min hjärna låter så får den väl göra det dårå.
Jag brukar försöka tvinga mig att spela i lite olika skalor. En cool grej med att inte kunna skalan så bra, är att jag ibland snubblar utanför och får till lite melodier som använder mer än 7 toner.
Ibland spelar jag på svart, ibland på vitt. Mer kunskaper än så har jag inte. Vet knappt vart C finns på ett keyboard.
På gitarr kan jag ungefär 5 ackord "till namnet" trots att jag lirat gura i 22 år. Har aldrig sett behovet? Jag bara lirar på... :-)
Jag har en fallenhet för Cm, Em och Gm när det gäller tonarter, men tycker egentligen när det gäller komposition om att (försöka) spela i tonarter som jag inte är så hemma i, t ex F#m, Bbm eller C#m. Då blir jag inte så fjättrad vid invanda tongångar utan bara frenetiskt försöker hitta toner inom rätt tonart utan att tänka på harmonier, vilket ofta ger mer intressanta och varierade melodier.
Ska faktiskt gå en kurs i ljudteori i sommar, mest för att ha något att göra men även för att få hjärnkoll på notation, kvintcirkeln, trioler och allt vad det heter som jag kört på känsla så här långt. Tror att det kan vara bra att kunna i jobbet och få lite mer förståelde för vad man håller på med.
Ska faktiskt gå en kurs i ljudteori i sommar, mest för att ha något att göra men även för att få koll på notation, kvintcirkeln, trioler och allt vad det heter som jag kört på känsla så här långt. Tror att det kan vara bra att kunna i jobbet och få lite mer förståelse för vad man håller på med.
Jag väljer oftast tonart när jag hittat det första ljudet, t.ex. baslinjen eller något skönt ackord som jag vill bygga vidare runt. Jag tänker nog inte så mycket utan börjar mest trycka på tangenterna för att hitta snygga harmonier. Sen ibland när jag känner att jag fastnar mycket i samma grejer så brukar jag sätta mig och spela gitarr eller bas för att se om jag kommer upp med något där, med tanke på att jag oftast spelar i helt andra tonarter naturligt på de instrumenten än vad jag gör på ett keyboard. Det kan också bli intressant rytmiskt när man skrivit en basgång på en bas och sen programmerar det på datorn, just för att i alla fall jag tänker så olika när jag har olika instrument i händerna.
+1 på den! Även kombinera gitarr + synt med samma slinga och sen brodera ut.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Mina tre senaste projekt var Cm, Am och Gm. Egentligen relativt enkla skalor. Det svåraste är att få till en snygg progression med 7,9,11,13. Jag måste ha med färgningar i all min musik annars är det inge kul.
Intressant! Menar du att du alltid måste ha en progression av 7 följt av 9 följt av 11 följt av 13? Kul signalement, men blir det inte likformat tillslut? Eller menar du att alla ackord i dina kreationer måste vara färgade med någon av dessa fyra varianter?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Menade det sistnämndaThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Hur kul är ett tex C major utan stora sjuan? och roligare blir det när nian är med.
Ett jazzmaj7 med bärsen i basen! Det är grejer det.
Tonarten beror helt på vilket instrument jag skriver på.
Men med klaviatur var det väldigt mkt C-moll tills jag skaffade ostämda analoga saker, nu rattar jag en frekvens jag vill jobba efter och sen så kör jag på det. Folk med absolut gehör får klart problem.
Har du relativt gehör så överlever du
Antar att du med C major menar C-dur? Klart egen stil alltså, att aldrig använda neutrala dur/molltreklanger! Jag skulle nog kalla det begränsande i uttrycket, men som tur är är musiken fri för alla att bara skapa liksom. Kör på!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Alltså aldrig sa jag inteThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Tänkte nästan det! Färgningarna säger ju så olika saker liksom. De är verkligen ett kreativt verktyg.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
