På uppmaning av HeLe lägger jag in min Blofeldrecension för MM här.
Del 1:
Waldorf Blofeld
Det låter kanske för vissa som en ganska konstig sallad eller pappan till 70-talets läskiga kåldockor, men i mitt synthnördiga huvud ploppar Peter Stormares Volkswagen-slogan ”German engineering in da house, ya!” upp. Det behövs inget pimpande om din maskin är rätt konstruerad från början, vilket tyskarna hos Waldorf definitivt sett till. För att ta till en drastisk men ganska rättvisande analogi: Waldorf Blofeld är ungefär som en Folkvagnsbubbla försedd med warpdrift och holodeck. Eller för att göra mer uppenbara referenser, den skulle mycket väl kunna ha uppfunnits i Qs laboratorium som en spin-off från deras mer sinistra miniatyrskapelser.
Min första kontakt med Waldorfs synthar var annonserna för deras ”The Wave”, en monstruöst stor wavetable-maskin med rötterna i den legendariska PPG Wave, som fick mig att fundera på att sälja en njure eller två. När jag väl bestämt mig för att njurar är bra att ha släppte de en mindre armé av prisvärda supersynthar som genast införskaffades. Jag räknar dem fortfarande som några av mina bästa vänner.
Tyvärr verkar det som om inte många nog insåg Waldorfs storhet och de lade ner verksamheten 2004. Nu har de återuppstått, envist inställda på världsherradöme precis som de Bondskurkar de nya syntharna är döpta efter: Stromberg och Blofeld. Först ut i skidbacken är Blofeld.
DESIGN & GRÄNSSNITT
Waldorfs maskiner har alltid varit väldesignade. Framför mig har jag en ilsket gul Q, en vilseledande varmt orange Microwave XT och två koboltblå/grå Pulse. Blofeld passar väl in i sammanhanget bortsett från dess litenhet. Den är kritvit, liten nog att gå ner i innerfickan på en östtysk officersrock men tung nog att stå stadigt, med en förhållandevis stor grafisk display och 8 rattar av redigt snyggt rostfritt stål. På den vita ytan finns en matris som visar oss vägen genom de viktigaste parametrarna. Tryck på knappen, vrid på ratten och se vad som händer i LCD-fönstret.
Enkelt? Nja…
Blofeld är i princip en Q och en XT som krympts ihop till c:a en tiondel av deras sammanlagda storlek. Som tur är har Waldorf klurat ut ett fiffigt gränssnitt och displayen är stor nog att ge ordentligt med översikt. Faktum är att Blofeld på vissa sätt är lättare att programmera än Q och XT, trots att de har en himla massa rattar och knappar. Det råder dock ingen tvekan om att en dedikerad editor på datorn skulle göra livet mindre invecklat för oss ljuddesigners. Det går också att mappa ut de flesta viktiga parametrar till MIDI Continuous Controllers, vilket helt klart gör programmering och realtidsstyrning avsevärt festligare om man har en controller med många rattar och knappar på.
Att göra grundinställningar (MIDI-kanal, displaykontrast etc) är föredömligt enkelt och att navigera omkring i preset-delen är nog så smidigt det kan bli. Smart konstruerat och lättbegripligt.
Det finns tyvärr några ganska irriterande brister i gränssnittet. Som nämns längre ned efterlyser jag ett enkelt sätt att stänga av modulering och effekter. En annan miss är att det krävs en hel del rattande för att komma åt tempo, vilket tyvärr gör arpeggiatorn lite knökigare att använda än den borde ha varit. En enkel lösning kunde ha varit 3-4 användardefinierade funktionsknappar. Rattarna är också ganska odistinkta och det känns som om de reagerar långsamt när man vrider på dem. Det tar ett litet tag att vänja sig vid dem.
PARAMETER OVERKILL
Den här lilla ulven i fårakläder har en helt galen massa möjligheter innanför skalet, så mycket att det faktiskt är enklare att läsa användarmanualen på http://www.waldorfmusic.de/assets/fi...eld_manual.pdf än att räkna upp alltihop här, men vi tar en titt på grunderna.
Oscillatorer:
Det finns 3 oscillatorer, varav de första 2 kan fungera antingen som virtuellt analoga eller wavetables medan den 3:e är begränsad till virtuellt analog. De analoga modellerna är samma som i Q, inklusive pulsviddmodulation och FM. Wavetable-läget innehåller alla wavetables från både Microwave-serien och Q. Oscillator 2 kan synkas till Oscillator 3 och alla oscillatorer kan frekvensmodulera varandra. Dessutom bjuds det på ringmodulator till Osc 1&2. En separat brusgenerator med inställbar brusfärg ger ytterligare möjligheter.
Allt detta samlas ihop i Oscillator Common, där man också väljer mono, poly eller unison. I unison ”staplas” röster på varandra, vilket minskar antalet röster men ökar antalet oscillatorer per röst (upp till 6 röster kan staplas) och gör ljudet ”fetare”. En tillhörande detune är grädden på smördegen under späcklagret på moset. Det blir alldeles galet, faktiskt, men det finns säkert tokar i t.ex. Rotterdam som tycker att en gabber-bas alltid måste vara fetare än fetast.
Filter:
Blofeld har 2 separata multimodefilter (lågpass, högpass, bandpass och notch med 12 eller 24 dB branthet, kamfilter med positiv eller negativ feedback samt en modell av det klassiska PPG-filtret) som kan ställas parallellt eller seriellt. Resonansen går upp till självsvängning och bägge filtren har ett drive-steg med 13 olika overdrivemodeller. Givetvis kan filtren moduleras med envelope, lfo och/eller en uppsjö andra modulationskällor. De kan också frekvensmoduleras, vilket påverkar både cut-off och resonans.
Liksom oscillatorerna samlas filtren i en Filter Common där man ställer filterkonfiguration, panorering och modulation.
Enveloper:
Förutom standard volym- och filterenveloper finns ytterligare 2 fritt allokerbara enveloper. Inte nog med det, de har dessutom 5 olika typer: vanlig ADSR, multisteg (typ Yamaha DX7), One Shot som à la Minimoog i monofoniskt läge inte triggas om när man spelar legato, Loop S1S2 som funkar lite som en sustainloop i en sampler samt Loop All där envelopen triggas om när releasen når noll. Allt det där låter kanske lite väl tekniskt men man kan ha väldigt kul med enveloper och det är en av många trevliga bonusar som Blofeld bjussar på. Loop S1S2 kan förslagsvis användas för att skapa ett ljud med distinkt attack och sedan loopar genom en wavetable för att skapa en levande sustain men med förutsägbart resultat. Bara en bland många möjligheter…
LFO & Modulatorer:
Oj, jösses. Har du lust att göra långa, ständigt rörliga drones eller filmbakgrunder? Galna FM-patchar? Oscillatorsynk eller wavetablekaruseller? Då är det hit du ska titta. 3 LFO:er plus ytterligare 25 modulationskällor kan fritt allokeras till en eller flera av de 54(!) destinationerna. Man kan använda 16 modulatorer samtidigt plus 4 ”modifiers” som utövar logiska funktioner (alla som jobbat med en modulär synthesizer vet vad som menas, ni som inte gjort det får läsa på lite) på 2 modulatorer för att skapa nya effekter.
LFO:erna är inte till att leka med. Precis som nästan allting annat med Blofeld har de i princip allt man kan önska sig. 6 vågformer som går från låååångsamt upp till 2.5 kHz, vilket innebär att man kan använda dem som ytterligare 3 oscillatorer, om än något begränsade. De kan synkas till MIDI-tempo från 1280 bars(!) till 1/48, köra fritt eller nollställas vid varje tangentnedslag och de kan modulera varandra.
Modulationsmatrisen sopar mattan med det allra mesta på marknaden, bortsett från sina äldre Waldorfkusiner Q och Microwave XT som är bestyckade med samma (eller en väldigt snarlik) arsenal. Utan att gå in på alla detaljer kan man sammanfatta den med att här kan man skaka och röra sin ljud-Martini tills man blir alldeles vimmelkantig och mer därtill. Skulle någon få för sig att bygga en modulsynth med alla dessa möjligheter krävs garanterat en utpressningsplan värdig Ernst Stavro Blofelds eget SPECTRE och ett högkvarter i motsvarande skala.
Återigen, det här låter som nördig teknolingo för de flesta, men man behöver inte ge sig på modulationsmatrisen om man inte vill. Att den över huvud taget finns här ger Blofeld massiva möjligheter att tillfredställa alla oss som gillar att göra riktigt invecklade ljud som inte nödvändigtvis måste vara spelbara, vilket inte på något sätt hindrar att man kan köra elorglar eller synkleads om det är det man vill. Det hade faktiskt varit trevligt om det fanns en ”global off” som stängde av alla modulationer med en knapp och en ”global reset” som nollställde dem, men tyvärr måste man gå in och stänga av dem en och en om man inte vill ha dem vilket är lättare sagt än gjort.
Effekter:
Det finns 2 effektgeneratorer. Effect 1 har chorus, flanger, phaser, overdrive och en hybrid som kallas TripleFX. Effect 2 har dessutom 2 olika delayer och ett reverb. Det är naturligtvis trevligt med sådant här ombord, men för det mesta är inbyggda effekter ganska trista och tyvärr är Blofelds riktigt dåliga. Reverbet är faktiskt så plågsamt att höra på att jag kastar mig över volymratten så fort jag kan. Här hade också en ”global off” suttit fint. Effekterna i övrigt duger när man sitter och leker men vid inspelning gör man bäst i att stänga av dem och använda riktiga grejer.
Arpeggiator:
Hohoho! Den fenomenala arpeggiatorn från Q har fått följa med, om än i något bantad form. Upp till 16 steg med individuell accent, mute, glide, swing, random och möjligheten att ta ackord. På varje enskilt steg. Så vitt jag vet är det här en av de allra mest avancerade arpeggiatorer som någonsin funnits i en hårdvarusynth. Den påminner egentligen mer om en klassisk stepsequencer än en arpeggiator. Oavsett vilket är den riktigt rolig och smart.
Random:
Sist men inte minst glädjer det mig att Waldorf inte övergett sin gamla tradition att inkludera en slumpgenerator. När inspirationen tryter trycker man på den och upp ploppar ett slumpgenererat ljud. De går nästan aldrig att spela på men oftast hittar man ett intressant grundljud som man aldrig själv skulle ha kommit på och sedan är det oftast enkelt att stämma oscillatorerna och fila bort de tokigaste värdena. Jag använder den knappen flitigt på alla mina Waldorfar.
Svara med citat
Ursprungligen postat av Dr Dront
