Börjar bli varm i kläderna
Någon har fixerat sig vid peakar på -24 dbfs, det verkar ha blivit en besatthet. Argumentet handlade om att man i 24 bitar inte förlorar dynamik på låga inspelningsnivåer på samma sätt som man gjorde 1996.
Nåväl, till mitt eget inlägg. Jag tror att det handlar, förutom det högst lättförståeliga argumentet att analoga komponenter kan låta bäst (uppvisa minst distorsion) på vissa nivåer, om vad mastringsstudios får för mixar. det är masterbussen man ska hålla ett öga på. Överallt klagar mastringsstudios på att de får för starka mixar. Finns det för lite headroom i en färdig mix, finns inget headroom kvar att använda i mastringsfasen. Popmusik vi hör när vi går på köpcentrum låter skit för att den är sönderkomprimerad, maxad, odynamisk och lider av all möjlig distorsion, som man eventuellt som tretonåring vant sig vid att man tycker låter bra, eller "normal".
I förlängningen tror jag detta beror på att folk ofta komprimerar vid inspelning, tex sång, men även akustiska instrument, elgitarrer, allt möjligt. Kör man in en väldigt odynamisk signal från första början, och anstränger sig för att göra ett chickenrace millimeter från 0 dbfs, får man en odynamisk, onödigt stark mix, som man ger till en mastringsstudio som kör ännu ett chickenrace mot nollan, och man får en slutprodukt som ser ut som en kolsvart rektangel. Öron blir trötta av dessa metoder, och man har därför kommit på att loudnesshysterin bör lugnas och dynamiken är trevlig och kul, och kan låta "högre" eller "kraftfullare" på helt andra sätt. Envishet är ovetenskapligt. tack för mig.