Jag tröttnat så fasligt på den kommersiella musiken a la Britney, N.E.R.D. osv. Jag tycker att musiken tunnas ut något ofantligt. När jag lyssnar på äldre dåvarande kommersiell musik så tycker jag mig finna många fler harmonier. Jag tror detta kan vara en av orsakerna varför jag dissar den nuvarande mtv-musiken. Är det någon som håller med mig om det här?
Nä.det någon som håller med mig om det här?
Hur skulle mängden harmonier kunna vara ett mått på kvalitet? Less is more (ibland iaf). Britney vill vara lite vuxen, mer r'n'b, mer hip hop, musik som aldrig byggt på harmonier. Men ingen klagar på att James Brown hade för få harmonier. Om man tycker att Britney är en plastprodukt med sopiga låtar är det en sak, men det känns otroligt långsökt att börja leta musikteoretiska orsaker att dissa henne...
P.S Ghostrider med Suicide är en av dom grymmaste låtar jag vet, ett ackord och tre toner i basgången. Thats it.
Jag vet inte riktigt vem av er jag ska hålla med. Lite på Pijons linje är jag nog, men det kan nog bero på att det funnits en del pojkband/tjejband på hitlistorna på det senaste. Pojk & tjejband har förvisso funnits i många decennier, men kanske inte så exploaterad form som nu. Och fokuset har ibland varit mer på artisten/gruppen än på musiken i sig. Sedan är det kanske en trist generation som skriver dagens musik?Jag vet inte, det finns inga direkta svar, men det är kul att spåna.
Sen får jag säga att det faktiskt kommer en hel del bra musik nu, även om jag personligen hittar mindre av den på just topplistorna än vad jag gjorde förr. Kanske min smak som har ändrats, vad vet jag?
För mig finns varken bra eller dålig musik. Vem äger rätten att dömma vad som är bra, bättre, bäst eller rent ut sagt pissdåligt? Nä, för mig finns bara musik som jag gillar och musik som jag inte gillar. Jag tror fast och fullt på att det egentligen bara finns bra musik. Varför? Jo, för att för varje låt som skrivits så finns det åtminstone en som tycker att den är bra och då är den inte dålig, mao det finns bara bra musik. Ok, jag argumenterar emot mig själv, men det är inte det som är poängen. Antingen gillar man en låt eller så gör man det inte. Punkt.
Själv hade jag jag en hel 45 minuters sida med Fancys "Slice Me Nice" på kassett 1984 när den låg på listorna. Men Modern Talking stod jag inte ut med, trots att det i grund och botten var samma typ av "tuggummipop".
Fast nu pratar du om något helt annat. Jag är också less produkt-pop, speciellt nu när hantverket har klart lägre prioritet än under Cheirons glansdagar... Jag spyr snart på MTV, dom spelar väldigt lite musik som intresserar mej, när dom nu spelar musik oh inte visar infantila dating-program. Det var argumentationen att det skulle bero på "för få harmonier" som var ursprunget till tråden...Lite på Pijons linje är jag nog, men det kan nog bero på att det funnits en del pojkband/tjejband på hitlistorna på det senaste.
Jag kör lite tvärt om vad Lappalainen säger, och menar att skönheten ligger i lyssnarens öra. Alla kan döma vad som är bra och dåligt (enligt dem själv, givetvis)...
Jag håller med om att 80-talet tilltalar mig mer, men med det vill jag inte säga att dagens musik är sämre... Bara annorlunda.
Då och då kommer det guldkorn även i dagens musik, men inte så ofta som tidigare. (Hmmm... Bara jag inte blir som mina föräldrar som fortfarande köper 60-tals pop
ps. Jag ska kanske tillägga att för drygt 10 år sedan lyssnade jag flitigt på obskyr industrisynth á la "bzaaooo-poff-kzrrrr" och tyckte det var grymt bra... Något jag idag tröttnar på efter 2 minuter; Smaken ändrar sig
-Niklas
instämmer. amerika dödar sin ungdom.Ursprungligen postat av Peter H
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Instämmer lite med Peter H också. Jag formulerade mig lite fel.. det var bara en känsla som jag har fått och jag undrade ifall fler kände likadant. Men det är väl som du säger, svårt att finna musikaliskatermer varför man inte tycker om en viss låt eller inte.
Om ni inte redan vet det så snackar ni estetik
Har alla rätt till en åsikt oavsett hur obildad i ämnet?
JA säger ni nu! "alla har rätt till sin åsikt"
Räknas grannens 3åriga sons åsikt lika mycket som din/Mozarts? Och killen som gillar en cowbell som slår i 4takt i 5min bättre än Depeche Modes "Black Celebration" -platta då, gör du fel i att hävda att din musiksmak är bättre?
NEJ säger ni nu "det verkar som om man kanske endå kan gradera musik på en bra-skala åtminstonne ibland!
Och hur går nu detta ihop? Ni läser tio böcker om värdeobjektivism/expressivism/nihilism/realism och gräver ner er i metafysiska bekymmer om estetiska och moraliska värdens plats i den materiella världen, upptäcker att fysiken inte förklarar alls så mycket som ni trodde och hela eran värdsbild rubbas och ni överväger att bli troende!
Sen kommer ni på att om ni skitit i det hela o kickat lite boll i gräset i närheten av en bandare och lite folköl så hade ni haft mycket roligare? Eller varför inte starta ett källarband?
//Emil - "adding trams to the web since 1998"
Tja, det var ju hela min poäng. Att man inte kan/bör bedöma musik på teoretiska grunder...Om ni inte redan vet det så snackar ni estetik
min åsikt är att musik kan baseras på olika saker:
själva tonernas sammanhang med harmonier och så.. det "vanliga".
själva soundet och själva känslan i låten.
finns väl fler saker men de två är de jag stöter på mest.
till exempel det finns många technolåtar som består av trummor bas och nån synth och som går i samma ackord i 7 minuter. visst vissa kan vara tjatiga men jag gillar en del. då är det soundet och känslan i låten som är skönheten.
men så finns det (en jäkla massa) låtar som bygger på det musikaliska innehållet. låtar som man kan spela med olika instrument och sound och som ändå har skönhet.
N.E.R.D skulle med lätthet kunna göra en "bra" låt som skiftade mellan Em7 och Fm7 (normalt sett skumma ackord jämtemot varandra). den låten hade ju enbart byggt på den där känslan mellan Em7 och Fm7. låtens musikaliska del alltså. Medans min musik-teorilärare hade fått fnatt om jag hade kommit med den till han, eller ännu värre en monoton technolåt som jag påstår är bra.
detta inlägget verkar nog jäkligt flummigt.. det är svårt att förklara... sen om någor är bra eller dåligt beror ju helt på vad man själv tycker.
jämför pop för 50 år sen med pop idag.
Om man "kan" göra det rent teoretiskt kan ingen svara på (dvs bevisa) men man kan ju tro olika saker om hur det ligger till. Att det sen kan vara praktiskt komplicerat (omöjligt!?) att göra en korrekt bedömning av musik är en annan sak!This quote is hidden because you are ignoring this member.
Att man inte bör göra det är din åsikt/värdering isåfall (och kanske min oxå, har inte bestämt mig ännu)
Menar bara att du kan ha rätt, men du kan oxå ha fel. Och om du har fel så kan man faktiskt bedömma musik på teoretiska grunder och därmed kanske även dizza britney!?
Personligen lyssnar ja inte på britney men ska man döma ut sån musik på musikaliska grunder får man nog även döma ut den mesta pop/rock/elektroniska musiken samtidigt i konsekvensens namn! Dvs jag håller med dig om att anledningen till att Britney är en skitartist inte ligger i att musiken innehåller brister rent musikteoretiskt.
Givetvis.Att man inte bör göra det är din åsikt/värdering isåfall
Men föreställ dej killen som sitter och analyserar MTV utifrån 1700-tals kadenser och allt vad det heter, och hävdar att det är "fel" ackord... Han är ganska lost in space, vilket jag tror dom flesta håller med mej om. Har nog blivit rätt allmän konsensus att europeisk konstmusik inte är mallen allting ska jämföras med.
Bra- och dåligtdiskussionen är faktiskt väldigt intressant och en diskussion som ofta brukar komma upp i min bekantskapskrets i samband med exempelvis Grammisgalan, som ofta domineras av musiker som rosas av kritiker, men som inte nödvändigtvis har sålt mycket och hyllats av massorna. Samma diskussion som varför recencenterna ofta sågar toplistemusik (Markoolio, E-type etc.) och hyllar smalare musik.
Naturligtvis handlar det ju om musikaliskt kunnande. De som är skolade och har erfarenhet av mycket musik kan uppskatta ytterligare komplexitet och arbete som har lagts ned i musiken (om det är välgjort). Gemene man, som har en skiva på i bakgrunden när han diskar, eller vill ha lite partymusik kanske mest tycker att komplex musik är svårtillgänglig och jobbig, eller aldeles för diskret för att ge "instant gratification". Många som inte är musikälskare avskyr ju exemplevis Jazz och den mesta klassiska musiken, kanske för att dynamik och mer avancerade arrangemang är mer krävande av lyssnaren.
Men frågan är ju om någons åsikt är mer värd? Att ta till sig något estetsikt är en uteslutande subjektiv upplevelse. Därför kan inte bra eller dålig definieras absolut utan måste alltid utgå från lyssnaren. Och bra eller dålig är oftast inte absoluta värden ens för den enskiljde lyssnaren, utan utgår ju naturligtvis från "bruksområde". Man kan tänka sig analogin till en Bil. Vad är en bra bil? De dagar jag ska åka och storhandla eller gå på Ikea är en bra bil en rymmlig bil. De dagar jag ska bila via Autoban är en bra bil en snabb, bekväm och kanske bränslesnål och säker bil. Vid andra tillfällen är det andra kriterier.
Skvalmusiken som spelas på MTV är "bra" på många sätt. Skaparna lyckas skapa musik som är lättlyssnad, som tilltalar många etc. Och många gånger så är det ju faktiskt inte för att de gör något direkt nyskapande. Istället så används nästan alltid väldigt naturliga harmonier som tilltalar de flesta. Det är ju därför man alltid vet vad nästa ackord kommer att vara när man lyssnar på den musiken.
Hmm, flummigt det börjar bli då. Men i korthet. Om man definierar bra musik som harmoniskt komplex musik absolut så är den mesta MTV-musiken dålig. Om man istället definierar bra ungefär som man för inom design, dvs ändamålsenlig så är den mesta MTV-musiken väldigt bra.
Jag tror man känner att det är löjligt. "Här har du ett pris för att du hittat en bra företagsidé, du har verkligen lyckats hitta en optimal formel för att tjäna pengar på musik"This quote is hidden because you are ignoring this member.
En bra analogi! Fast man kan ju fråga sig om inte musik även kan värderas i sig själv, dvs ha ett egenvärde som är någorlunda objektivt. Alltså inte värderas endast instrumentellt i hur stor grad glädje den får för en viss person, eller hur stort "bruksvärde" musiken har för en viss person. Det handlar ju inte om hur bra låten är i sig själv utan om hur bra låten kan vara för att ge nytta/glädje/tillfredställelse till en viss person. På det planet kan ju ingen ha mer rätt än du själv om vad som är "bra" musik. (för dig)This quote is hidden because you are ignoring this member.
Man kan kanske hävda att musik kan ha ett objektivt estetiskt egenvärde och därmed kan graderas. Ett värde som man kan uppskatta om man är musikaliskt tränad/kunnig och som bestäms av musikens själva struktur harmoniskt/arrangemangmässigt/dess dynamik o.s.v och inte bara hävda att "ja det är ju bara bra musik för snobbar som gillar att gilla klassiskt o jazz"..... observera att jag själv bara lyssnar på synt o popmusik och inte alls anser mig vara kunnig musiker
jag håller med.... inte för att jag gillar mastodont överproducerad musik direkt heller, men det börjar bli lite väl minimalt nu tycker jag. det kan funka ibland dock, som exempelvis "milkshake" med kelis som i stort sett består av en bassynth och en samplad bongotrum-slinga, men för det mesta brukar det mest bara vara skräp, ja.....This quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag vill inte lägga mig i huruvida ”objektivt bra” finns eller inte, min åsikt har ändrats så många gånger att jag inte riktigt vet hur jag står längre.
Däremot vill jag ha sagt att om vi väljer den relativistiska vägen och förkastar idén om objektiva värden känns det viktigt att ändå hålla fast vid erfarenhetsaspekten för att alls kunna diskutera konceptet bra/dåligt. För visst får folk en mer stabil syn på företeelser när de upplevt varianter av dem ett stort framför ett litet antal gånger? Och visst bör en nybörjares vingliga reflektioner generellt tas lätt på framför motsvarande etablerade hos någon som är luttrad?
Radioskval uppskattas främst av de som inte bryr sig om musik eller som just upptäckt detsamma (antar jag) och följaktligen är deras åsikt mindre intressant än en recensents, överlag. Även för en relativist. Visst?
Jag skulle vilja jämföra populärmusik med mat: ingen skulle komma på tanken att säga att McDonald's gör bättre mat än Operakällaren för att de säljer 1000x mer. Ofta är modern pop väldigt funktionell - den funkar på dansgolvet, som bakgrundsskval i radio, och sticker inte ut så mycket att den inte funkar på samlingsplattor.
Popmusik är helt enkelt som McDonald's eller den lokala pizzerian; man vet vad man får, men man blir sällan förvånad. Ofta är det helt okej, men inget man längtar efter att äta/lyssna till. Kritikerrosad musik är mer som surströmming eller sushi - vissa tycker det är fantastiskt, medan andra inte alls förstår grejen. Och är man inställd på flottig snabbmat så blir man besviken om man istället får kall, rå fisk framför sig.
(själv lyssnar jag just nu på Albatross av Public Image Ltd, 10 minuter spretig gitarr, monoton bas och trummor, och ovanpå allt John Lydon/Johnny Rotten som ylar om albatrosser.
Bra liknelse!
Behörigheter för att posta
Svara med citat
