Erasure. Other People´s Songs.



Klickbar bild

Här på mitt bord ligger den rykande färska skivan från världens kanske främsta band inom den bortglömda genre vi här i Sverige refererar till som "syntpop". Säkerligen ingenting för kritikerkåren i svensk [skittråkig] press att rosa, men då kan ni glädjas åt 99musik där den introverte & otidsenlige PF bara älskar. Världen började ju inte att snurra bara för att The Hives kom fram från garaget. Sådärja, nu har jag nämnt dem också. Det här går ju riktigt bra. Ingen vågar ju prata om musik i Sverige idag utan att nämna The Hives. Inget ont om dem, tycker bara att fenomenet är... något av ett fenomen.

Nåväl, vad är det man hör här nu då? Ett Erasure som lever och bubblar och skapar en skön atmosfär helt i klass med de bästa utgåvorna från tidigare år. Personligen plockar jag lätt ut fem-sex älsklingsplattor från denna digra katalog av fullängdare. Soundet är återigen mer "syntigt"; mer "Cowboy" än "Loveboat" (som jag personligen tycker var rätt medioker, även om den hade ett gäng starka låtar). Vince har med hjälp av Gareth Jones tillåtits leva ut likt en blomma då våren tittar fram. Ständigt med äss i ärmen (märk väl, jag skriver inte rockärmen) - han vet vilka patchkablar han ska dra i för att skapa brittisk popkonst. Trots att han fyller 23 år i branschen i år. Stilfullt.

Har i skrivande stund inte bekantat mig helt med plattan, men lyssnar igenom ännu en gång "as we speak". Kan bara säga att jag råder alla som någon gång gillat Erasure att ta en seriös lyssning. Albumet är precis så snyggt och syntigt som man vill våga förvänta sig. Fin stereobild och gott om nya sounds signerade Clarke & Jones. Andy Bells alltid lika Moyet-lika stämma passar som handen i handsken. De är runt 40 allihop men produktionen luktar inte alls "stofil". Styrkan med syntar när de hamnar i rätt händer; man använder dem för att skapa nya sounds. Vissa talar om att det ska vara akustik och livekänsla på plattor, men jag är motvallskärring. Jag gillar studioteknik. Hi-tech. Erasure levererar.

Underbara covers på underbara original. Lyssna t ex på "Can´t Help Falling In Love". En Elvisfavorit här i ny tappning. Andy Bell som en diskret gentleman i en ljudomgivning som närmast får liknas vid futuristisk version av The Sound Of Music. Bubbel och pys till höger, vänster, marsch. Eller de snygga vocoder- och vocal writermattorna här och där - i full frihet på "Video Killed The Star". Snyggt var ordet. Trevor Horns & The Buggles´ underbara harmonier i lekfull & högteknologisk omgivning. Man ser den där orkestern ur Star Wars framför sig, ni vet, när de underhåller Jabba De Hut.

Visst kunde man tänkt sig andra sounds, andra vinklingar. Men Erasure har ett arv att förvalta (annars kunde de lika gärna ha kallat sig något annat) - och de gör det med grace. De håller stilen.

Betyg: 4 / 5