När och hur börjar intresset att spela musik i barn och ungdomar?

Grundponeringen är från en tråd där inkomstsutvecklingen inom konst inte gått någonvart presenterades:
[I] Hur är musikundervisning i grundskolan numer? Finns den kvar? Vi hade sång i lågstadiet, pianotant och sång mellanstadiet, sedan en vettig dedikerad musiklokal med fullt utbud i högstadiet (friskola) där alla fick pröva på allt även trummor och elbas. Börjar "jag vill bli musiker" där, eller börjar det hemma när barnet finner en musikidol och bestämmer sig göra annat än att bara idoliserea, och börja spela själv?[/I]

När börjas det? Jag genomgick Klapp&Klang när jag var en väldigt liten palt och minns det väldigt väl, har fenomenal rytm och timing, gåva eller inlärd. Matades pudelrock och MTV under uppväxten, bad på egen hand om lättare instrument till presenter barndom och tonår, min tanke var "det ser kul ut" (att spela musik) och jag vill göra det själv. Det dröjde till högstadiet för att det skulle bli annat än sång här i storstaden Västerås, men var det skillnaden mellan friskolan och den kommunala, eller hålls det normalt undan tills högstadiet trots vad vi vet om när tex pianolära bäst inleds?

Vad minns ni från era skolgång, hur såg musikläran ut? Blev något av era barn insnöade som precis er på det musikaliska? Vet ni evt hur det ser ut för den pedagogiska planeringen nu, om neddragningar och budget stjälper, och skolor skiljer sig vilt i kultur & konst-lektioner så att det blir en klass/områdes/skolfråga?

[SIZE=1][I]Detta är en nyfikenhet som reste sig, starkare är nyfikenheten om skillnader mellan skolor och vad dom kan erbjuda. Spanar musikalisk utveckling hos de yngsta två i släkten och skulle inte tveka en sekund att köpa dom något instrument eller simpel DAW och klav. Erfarenheter från fjärran östern indikerar att blockflöjt/melodica för alla gör bra för utvecklingen, något jag glatt budgeterat åt som ett expriment.[/I][/SIZE]

Jag har ingen sådan bakgrund. Jag höll inte på med något musikaliskt som barn. Morsan hade en elorgel som hon och syrran spelade på. I skolan betraktades jag som rätt omusikalisk och fick ett "tack, det räcker" efter några verser när vi sjöng upp på högstadiet. Jag och ett par till var de enda inklassen som aldrig spelade något instrument. De flesta andra, flickor som pojkar, höll på med fiol, klarinett, flöjt eller liknande i några terminer innan de kroknade på det. Den där elorgeln förresten, den pillade jag på i smyg men tyckte mest om att kombinera olika ljud. Varken morsan eller syrran gjorde något sv sitt spelande mer än satt och spelade efter några nothäften då och då.

Det var först när jag började få upp öronen för synthmusik på högstadiet som jag började tänka tanken att det skulle vara kul att själv kunna spela synthesizer. Jag kan väl inte direkt påstå att mina tankar uppmuntrades men efter mycket om och men så lyckades jag övertyga morsan, farsan sa ju aldrig något, att jag fick köpa ett keyboard. De betalade faktiskt hälften så att jag kunde köpa ett som lätt riktigt bra.

Jag satt och spelade för mig själv med hörlurar. Ingen fick höra något. Det där var min egen värld, inte minst för att morsan i någon form av missriktad välvilja kunde fälla kommentarer som fick en att känna sig dum. Hur som helst, det där keyboardet uppgraderades till en tvättäkta synthesizer och resten är historia.

Åter till elorgeln. Morsan led av reumatism (nåja, inte fan njuter man av det) eller någon motsvarande krämpa och använde den allt mer sällan. När hon kolade kolade vippen fick mormor ta över den och hon spelade som fanken på den. Faktum är att min mormor var riktigt musikalisk och kunde sitta och improvisera och spela på gehör. Det sägs att musikalitet går i arv i varannan generation så den musikalitet jag har kommer väl i så fall från mormor. Hon kunde för övrigt inte heller noter.

Det ska börjas i tid - helst före grundskolan. Börjar man tidigt med sång och musik, så fortsätter troligen det intresset hela livet - så länge det aldrig blir påtvingat, utan alltid frivilligt, men gärna starkt uppmuntrat från föräldrarna. Tvingas man spela piano eller fiol när man egentligen vill spela gitarr eller munspel, så sparkar man däremot troligen bakut och riskerar att tappa intresset helt, så det gäller som förälder att vara lyhörd för vad som är roligast.

Själv kommer jag från en musikfamilj, där mina föräldrar sjöng i körer, brorsan och syrran spelade piano och sjöng i kör. Uppvuxen med Gullan Bornemarks underbara barnlåtar, som spelades ständigt och jämt - och blev tidigt fascinerad av Beach Boys' stämsång.
På lågstadiet sjöng hela klassen medan läraren spelade tramporgel, som fanns i varje klassrum på den tiden - men vad jag kommer ihåg så fanns det inga dedikerade musiklektioner, utan det lades in då och då i alla fall. Så småningom (tror det var i trean) fick man möjlighet i kommunala musikskolan att spela blockflöjt, så det hakade jag på - men det blev lite trist i längden så efter något år gick det sedan bara utför, till altflöjt, klarinett och så småningom elbas (autodidakt på basen). Första bandet blev till under mellanstadiet, med standard rock-sättning.
På mellanstadiet var det nog lite stillestånd på musikfronten i skolan, men då sjöng jag i kör och spelade som sagt i band med klasskompisarna - och sedan kom musik in på schemat på högstadiet.

När jag lärde mig spela, så fick jag förstås lära mig spela efter noter - och det är ju bra att kunna, men jag tycker inte att man ska ta teoribiten längre än så, förrän ett intresse för just musikteori eventuellt vaknar - utan jag tycker det är mycket viktigare med gehörsspel, experimenterande och leklystnad under ganska många år. Jag kan själv fortfarande inte så jättemycket musikteori, utan spelar alltid på gehör - och ser teorin mest som en metod att analysera och förstå hur det fungerar efter att man har hört något, men mindre som något man har nytta av i skapandeprocessen. Det finns säkert andra uppfattningar om det, men så tycker jag.

[QUOTE=Claes;3032886]Det ska börjas i tid - helst före grundskolan. Börjar man tidigt med sång och musik, så fortsätter troligen det intresset hela livet ...[/QUOTE]

Källa på det? Hemma spelades sällan musik. Ett piano jag aldrig rörde som liten och inga skivor som snurrade. Bara radion. Ändå högg det till i högstadiet och 25 år senare spelar jag idag varje dag. Olika instrument och i olika sammanhang.

Min poäng är att det här nog är högst individuellt.

[QUOTE=Real Parakeet;3032884]... och resten är historia.
[/QUOTE]

:D

Jag gick på blockflöjt, sen gitarr fram till högstadiet. Inte för att jag tyckte det var så kul, utan mer för att det aldrig riktigt slog mig att jag kunde sluta :)
Men det gjorde jag. Noter och tråkiga låtar, bye bye. Det var nyttigt, och jag hade nog egentligen ett grundintresse. Men det togs kanske inte tillvara på ett optimalt sätt..

Sen i gymnasiet fick jag för mig att jag skulle köpa och bygga en synt (paia proteus 1) och sen köpte jag en akai ax60. Kunde knappt spela nåt, men lärde känna en kille som hade band och så. Vi började jobba ihop och fortsatte med det fram till 2005 ungefär när vi var 35. Sen blev det pluggutveckling istället!

jag hoppas att min ettåriga dotter blir musikintresserad, hon verkar pepp.. gör feta beats i Figure på ipad :)

Jag har ingen aning. Har hållit på för alltid. Spelat in radioteater och låtar på kassett. Haft leksakstrummor osv.

Tycker en intressantare fråga är vad är det som hindrar musikutövande hos de som vill? Vet många som uttrycker att de önskar att de spelade något men de vågar inte eller så testar de snabbt men får panik för att det inte låter bra och lägger ned i skam, känns som att det kan börja tidigt.

Men alltså sånger och klapplekar kör jag tillsammans med barn i min närhet från att de är mkt mkt små. Där finns det ju definitivt ett intresse/nyfikenhet/uppspelthet

Tror man måste vilja.
Själv.
Då funkar det.

Jag skickades som liten till pianolektioner och hatade det. :(
I flera år.
Lärde mig inget.
Lekte hellre med bandspelare.

(Min svågers två barn, 11 år, har tillgång till studio hemma, men vill inte spela.
Min son har fått en Tele med rörstärkare som han inte spelar på utan bara imponerar på brudar med.
Min dotter har fått en Ovation och mitt gamla svenska piano.
Men det blir inga demos på YouTube för det ...)

Nu leker jag med Logic. :kaaka:<3<3<3
Och lånar gymnasiets Bösenflygel av vaktis på kidsens lunch ...

Åker på en veckas jazzläger varje sommar och jammar och dricker öl med gamla polare. :p

/Mikke
obildbar :">

[QUOTE=Marlowes;3032953]Tror man måste vilja.
Själv.
Då funkar det.[/QUOTE]

Detta! ^^^^

Morfar var domkyrkoorganist med abolut gehör. Mamma var/är musiklärare/kantor med absolut gehör. Själv har jag iaf hyfsat hum och skyller de skeva generna på min tondöve far. ;)

Hemma var det alltid musik. Mamma övade på flygel och gitarr. Vi sjöng och fick prova allt. Fyra års tvärflöjtsspel i musikskolan gjorde mig snarast till notallergiker.

Mötet med synthen (musikstilen) och synten (instrumentet) förändrade allt. Det var ljuden som kickade igång mitt intresse. Då ville jag testa, lära sig, skapa. Inget av det andra bidrog till det.

Morsan spelade gitarr och sjöng ibland, och jag lekte lite med gitarren då och då, testade att slå an strängarna och se hur det lät.
Men sen när skolan började och man blev erbjuden att spela instrument i musikskolan - på den tiden behövde man inte börja med blockflöjt, utan kunde gå direkt på ett instrument man valde - ville jag spela piano av någon anledning. Mina föräldrar köpte ett stort svart gammalt begagnat piano och släpade hem det bara för min skull.
Jag hade en trevlig man med psoriasis som musiklärare, och jag var väl rätt dålig på att öva på läxorna, men jag lärde mig iallafall noter och att spela på tangenterna.
Sedan erbjöd han mig att prova på klarinett så jag spelade det ett tag i skolorkestern och så, sedan erbjöd han mig trumpet, så då körde jag det ett tag.
Sen i högstadiet flyttade vi och på den nya orten behövdes en bastuba i skolorkestern och eftersom det var liknande grepp som på trumpet så hoppade jag på det.
Jag blev rätt bra på bastuba, men sen i övre tonåren kom elektronikintresset och synthar gick att köpa, och var coolare än bastuba, så det tog över allt.

En rolig grej angående ens barn är att min äldsta dotter, som också gick i musikskolan, började spela eufonium som är som en liten bastuba, trots att hon inte var med de åren jag spelade, och att jag inte styrde henne åt det hållet.


[ATTACH=CONFIG]72196[/ATTACH]

[QUOTE=Epilepsimon;3032950]Jag har ingen aning. Har hållit på för alltid. Spelat in radioteater och låtar på kassett. Haft leksakstrummor osv.

Tycker en intressantare fråga är vad är det som hindrar musikutövande hos de som vill? Vet många som uttrycker att de önskar att de spelade något men de vågar inte eller så testar de snabbt men får panik för att det inte låter bra och lägger ned i skam, känns som att det kan börja tidigt.
[/QUOTE]

Enda leksaksinstrumentet jag minns var plasttrumpet vi hade ute på landet och som det blåstes i för att signalera att middagen var klar. Det som hindrade mig från att utöva musik var dels att det aldrig ens kom på tal och dels att jag aldrig upp uppmuntrades att göra så där värst mycket mer än att leka med Lego eller springa omkring med kompisarna ute på gården. Kom jag med nya idéer så bemöttes dom mest med anledningar till varför jag inte skulle göra så, inte mist för att jag snart skulle tröttna och bli intresserad av något annat. Saken var väl den att redan på den tiden var rätt många aktiviteter kostsamma och vi hade inga pengar. Jag fick relativt hög veckopeng av farmor och farfar som väl var så det var med dessa pengar jag kunde testa några få saker som modelltåg och R/C-bil och det är intressen jag har kvar än idag även om jag inte utövat det aktivt under många år. Och just det att jag lade ned sånt togs ju som skäl för att jag tappade intresset och skulle göra det med musik också. Att det hade med ålder och utveckling att göra och att man som tonåring på högstadiet inte gärna utövade "nördsaker" begrep nog aldrig morsan. Det var ju hon som styrde.

En annan anledning till att jag låg lågt med musiken var att morsan i missriktad välvilja kunde säga saker som gjorde mig ledsen, jag minns en gång när hon avslöjade att hon minsann hört mig sjunga när jag trott att jag vart ensam och att jag sjöng såååå fint. Jag upplevde det som att hon smög på mig och har inte tagit en ton sedan dess. Hade min sång kommenterats under andra omständigheter så hade jag säkert reagerat annorlunda. Jag upplevde ofta att morsan smög på mig eller hade väninnor som skvallrade om jag gjort något dumt.

Så... det finns många anledningar till att barn inte uppmuntras att musicera eller utöva det de är intresserade av.

Jag gick någon slags "Musiklekskola" en dag i veckan, där man fick prova på olika instrument, spela kyrkorgel, gå på konserter & liknande. De borde varit i 6års-åldern. Sedan harvade jag lite fläktorgel i en källare på lågstadiet, skittradigt.

Men lusten att själv börja spela i "band" föddes någonstans i mellanstadiet när de två snyggaste tjejerna i klassen började uttrycka intresse för att sjunga i ett band. Så då fick man ju fejka att man kunde spela & sen hem & öva utav bara fan. :)

Min flummiga känsla är att barn sällan kommer att vilja spela instrument om det inte redan finns något hemmet eller familjen som uppmuntrar. Sen kanske de ändå blir intresserade i pubertetsåldern eller senare.

Själv blev jag skickad på kommunala musik skolan, tyckte det var heltrisst. När jag blev ertappad med att hitta på egna melodier när jag skulle göra läxorna insåg mina föräldrar att jag borde kanske ha en synt, men de köpte en keybba. ganska snart uppdraperades det med en ST och MT32 och låtskapar lyckan var total.

Mina barn har fått en TB-3 i juljudklapp, tyvärr har nog jag själv använt den mer än dom gillar den...

Musiklektionerna i skolan hjälpte till. Säkert psalmerna i bänkraderna vid advent och sommarlovsvisorna med. Musikskolan gjorde sitt, och trumlektionerna. Mest tror jag det är som med läsning, växer man upp i ett hem där människor läser böcker regelbundet kommer det automatiskt. Pappa var/är gammal popstjärna i Växjö och har alltid spelat gitarr, och i band och sjungit i kör osv. Det blev oundvikligt liksom. Min far köpte också mitt första trumset till mig - OCH min första synt i de tidiga tonåren.

Jag tror gener är huvudsaken. Sen har betydligt fler musikaliska anlag än vad de vill tro. Kanske de flesta rentav. Jag har träffat vuxna som inte haft nåt musikaliskt sammanhang överhuvudtaget, och som efter väldigt lite instruktioner plötsligt behärskar nån liten flöjt eller så.

Min tvååring här lär sig låtar, text och melodi, snabbt. Det finns mängder med instrument som spelas ofta, så han kommer nog sätta igång tidigt. Jag var likadan som liten, och hade en del instrument hemma att växa upp rakt in i så att säga.

SÅ jag tror huvudsaken är att alla dörrar hålls uppe, för alla, i så många sammanhang som möjligt. Tillgänglighet till musikaliskt sammanhang är nog nyckeln. Gärna flera olika sammanhang.

[QUOTE=Ambulansen;3034647]Jag tror gener är huvudsaken. Sen har betydligt fler musikaliska anlag än vad de vill tro. Kanske de flesta rentav. Jag har träffat vuxna som inte haft nåt musikaliskt sammanhang överhuvudtaget, och som efter väldigt lite instruktioner plötsligt behärskar nån liten flöjt eller så.

Min tvååring här lär sig låtar, text och melodi, snabbt. Det finns mängder med instrument som spelas ofta, så han kommer nog sätta igång tidigt. Jag var likadan som liten, och hade en del instrument hemma att växa upp rakt in i så att säga.

SÅ jag tror huvudsaken är att alla dörrar hålls uppe, för alla, i så många sammanhang som möjligt. Tillgänglighet till musikaliskt sammanhang är nog nyckeln. Gärna flera olika sammanhang.[/QUOTE]

Spelade lite trummor i tonåren och tog mig igenom, gamla hederliga, Trumvägen 1,2 och 3. Sen blev det inget förrän jag började närma mig 50. Hoppas du har rätt angående generna, min morfar spelade i symfoniorkester innan han gick över till folkmusik och instrumentbygge. Hoppet om att kunna lära sig spela lever!:D

För mig var det först när jag hört house på radio (Tack Thomas Gylling!) och fått en Amiga 500 så runt 15 kanske, blockflöjten i skolan hade ingen större påverkan! :)

Åh. Det där är en fråga jag har grunnat på. Jag har mycket tidiga minnen av att jag ville skriva musik. Jag är uppväxt i ett hem med enbart klassisk musik (allt skrivet efter 1900 avfärdades, lite förenklat nu, som underhållning (med en negativ klang) och dunka-dunka (min industritechnohämnd är våldsam :)) eller som olyssningsbara konstexperiment.). Jag lyssnade på klassisk musik tills någonstans i början av mellanstadiet när jag upptäckte pop och rock. Så länge jag minns har jag gått och hummat på egna melodier. Problemet var att jag verkligen under inga omständigheter ville gå i pianoskola e dyl (jag ville för allt i världen inte ha fler läxor :D) och min mor menade att innan man fått den grunden kan man inte spela något annat. Jag ville gärna ha en synt men skulle inte få det förrän jag hade gått det där pliktåret i musikskola. Eftersom jag och min mor är lika envisa blev det ingen synt förrän nästan trettio år senare...
Nå, vad kommer intresset ifrån då? Jo men att man ändå hela tiden matas med musik och för all del uppmuntras att lyssna är nog så viktigt, men jag tror också att genetiken spelar in. Min mor må vara helt ointresserad av att skapa musik själv men hon var duktig på violin och piano innan artrosen satte in och hon sjöng i kör innan jag föddes. Min morbror (som bor kvar i min mors hemland) har en egen studio, inte olik min, men håller på med sin generations musik och min morfar livnärde sig en kortare tid som musiker.
Det fåniga är idag att jag nog ändå önskar att jag hade gått den där jävla musikskolan, om inte annat för att ha fått en annan tuillgång till instrument som barn, men också för sjlävförtroendet och hantverkets skull. jag är verkligen värdelös på att rent tekniskt spela än idag...

Förebilder brukar funka för allt som man vill att barn skall lära sig. Spelar man musik/läser böcker/lagar mat/syr/snickrar etc etc med glädje hemma, eller så, så vill nog de flesta barn vara med och testa själv. Sedan är ju utmaningen att hitta ett rimligt sätt för barnen att lyckas i början och inte göra det för svårt. Och som sagt, glädje är nyckelordet. Om pappa blir irriterad varje gång gitarren kommer fram har man inget vunnet.

Kommunala musikskolan börjar man väl oftast i 3:an och jag tror det är en rimlig ålder för de flesta instrument. Börjar man för tidigt så har dom inte koordination, mental utveckling och uthållighet för att "lyckas" - det blir bara oljud och så känns det hopplöst. För sent blir det aldrig. Många stora artister på 60-70-talet började som 12-15 åringar.

Själv tjatade jag mig till en gitarr som 6 åring, men det blev inte mycket spelande förrän jag började kommunala musikskolan i 4:an då ingen i familjen kunde visa mig och det var för svårt för en 7 åring att komma igång.... Men drivet kom från mig själv. Jag hade ingen förebild i min omgivning. Och pop artister fanns det ju gott om i media, det räckte.

Pianolektioner
Det fanns en upright i varje klassrum på min tid, har dom gått badkarens väg? Pianolektioner verkar alltid vara en historia om pekpinnesmällar över fingrar, tårfyllda ögon och självhat med disciplin som bryter på tyska.

Förebilder
Trummisen en av systrarna dateade sedan gifte var en cool tuff härlig långhårig typ, det närmaste jag hade en storebror. Han hjälpte till vid en flytt över stan, med tjock-TV i famnen hoppade han jämfota upp på lastbilen, svårt att inte bli impad som 10/11åring.

Genetiskt arv
Förklarar min kärlek för alkohol. Bra hand för snickrande.

Jag tror vi går igenom mycket "a sign of the times". Lägenhetsleverne är inte bra för akustiska, mellan mig och närmaste ICA finns det en ung trummis som ibland hörs veva på kitet och det hörs tre av de fem minuter promenaden tar. De yngsta två i släkten får ingen daglig musik via de sönderstressade föräldrarna som inte bara bor lyhört utan även gillar tystnad för att coola ned sig, musik blir för dom något som andra gör, dom blir heller youtubare. Sedan har vi hur inkomster-utgifter balansen utvecklats sedan det glada 90talet.

Jag borde luncha med musikaliska psykologer och pedagoger för att brainstorma "[B]hur/kan en ny musikalisk generation födas[/B]". Mänskliga expriment är kul.

De hade en orgel på fritids man satte trumtempot på max och max volym och stängde av, jätte roligt när nån skulle spela sen :D gjorde min första låt på den, en melodi med två toner. Har bara blivit marginellt bättre kompositör sedan dess.

Idag var jag på min 4årings dagis med alla handtrummor jag har (typ 6?ellenått) och två m´bira. Så jävla roligt alltså :) Och extremt intressant. De var nio ungar, och fick komma in hälften i taget. Sen körde vi alla på en gång fullt jam :) Alla hade roligt, och de flesta hade inte provat att banka på nåt instrument förut. Två tröttnade rätt fort, en av dem blev inte "hooked" alls. Resten hade definitivt rytmkänsla, och fattade nästan direkt vad ett groove är liksom. De droppade av en och en, men till slut var det tre som verkligen inte fick nog. De hade kunnat köra en timme till liksom :) .

"Ska alla önska sig trummor i julklapp nu då?" frågade jag. Gissa vad de sa :D (Nu blir man väl thomann-agent för föräldraskaran då :> )

Du blir snarare mordhotat av de andra föräldrarna. :> "Kommer du med trummor till dagis igen så kommer du hittas i ett dike någonstans". Det är ju en klassiker att ge trummor till andras barn för att jävlas med dem!

Med min 5 månaders brukar vi sitta och banka piano det tycker han är kul i ca 10 min. Sen blir han uttråkad. Men han brukar ha olika vokala långa ljud för sig när man spelar ett instrument och det låter som att han försöker härma/matcha det han hör (för han brukar inte låta så annars). Han ska få lira det han vill i framtiden, men ska nog försöka avråda honom från att satsa på musiken. haha

[QUOTE=Ambulansen;3288402]Idag var jag på min 4årings dagis med alla handtrummor jag har (typ 6?ellenått) och två m´bira. Så jävla roligt alltså :) Och extremt intressant. De var nio ungar, och fick komma in hälften i taget. Sen körde vi alla på en gång fullt jam :) Alla hade roligt, och de flesta hade inte provat att banka på nåt instrument förut. Två tröttnade rätt fort, en av dem blev inte "hooked" alls. Resten hade definitivt rytmkänsla, och fattade nästan direkt vad ett groove är liksom. De droppade av en och en, men till slut var det tre som verkligen inte fick nog. De hade kunnat köra en timme till liksom :) .

"Ska alla önska sig trummor i julklapp nu då?" frågade jag. Gissa vad de sa :D (Nu blir man väl thomann-agent för föräldraskaran då :> )[/QUOTE]

Kul!