Skivklubben 2024, vecka 14: Weather Report - Black Market (1976)

[särkvark]

Artist: Weather Report
Album: Black Market (1976)

Vald av hasse_fx!
"Både Joe Zawinul (keyboards) och Wayne Shorter (saxofon) var med att "uppfinna" den klassiska fusionmusiken när Miles Davis sökte att bredda jazzmusiken genom att influeras av funk och till viss del rock, runt 1969-70 (albumen "In a Silent Way" och "Bitches Brew"). De startade tillsammans Weather Report 1970, som bättre tog tillvara Zawinuls experimentlusta och Shorters melodiska stil. Övriga musiker byttes ut under de 15-tal år gruppen existerade och albumet "Black Market" är ungefär mitt i "karriären". Detta är mitt personliga favoritalbum av Weather Report, ända sedan jag hörde den första gången i slutet av 70-talet.

Förutom jazz och funk finns på albumet också starka influenser från afrikansk musik, så titeln är en ordlek på det viset. Samtidigt är de i en brytning mellan den stökigare funkigare stilen, representerad av basisten Alphonso Johnson och trummisen Chester Thompson (senare of Genesis fame) och intåget av en mer artsy slick stil som fick sitt genombrott med nästa album "Heavy Weather" (och megahiten "Birdland"). Legendariska basisten Jaco Pastorius var central i denna omvandling och medverkar på två spår på "Black Market".

Nu är ju detta 99musik och Zawinul är en av de mest kända av "syntharna" inom Jazz. Det förekommer i och för sig mycket Rhodes, som var Zawinuls stora bidrag till både Miles Davis och tidiga Weather Report. Men på Black Market tar han för första gången rejält för sig när det gäller syntar - vid tiden två Arp 2600 och en Oberheim 4-voice. Ibland härmar han ett storband bakom Shorter, ibland skruvar/drar han vilt... Det låter ofta ganska rått, men det är samtidigt också en del av charmen, jämfört med den mer slicka stilen som följde..."


Youtube
Spotify
Apple Music

Lyssna och diskutera!

[TigerMM]

Oj jävlar nu snackar vi folkbildning. Kul!

[thetonequest]

Klassiker!!

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Klassiker!!

Alphonso eller Jaco?

[jgb]

Ska bli intressant att lyssna på!

[thetonequest]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Alphonso eller Jaco?

Varför välja?

Denna är min favorit platta med Jaco, gillar det råa soundet på den!

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Alphonso eller Jaco?

Alex Acuña!

[särkvark]

Jag är ett mycket stort fan av in a silent way och bitches brew, samt även Wayne Shorter överlag. Och Alex Acuña tycker jag väldigt mycket om, så det borgar ju för bra slagverk.
Har inte dykt ned i weather report på grund av fördomar. Ska bli väldigt kul att dyka in i den här skivan, blev peppad av introduktionen.

[jgb]

Hittade en version på tuben också, verkar vara vinylripp: https://www.youtube.com/watch?v=IxISohLjMqY

[Cberga]

Spännande !

[slirak]

Kul! Knappt hört mer med Weather Report än Birdland, så det är hög tid att få sig en dos!

[thetonequest]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag är ett mycket stort fan av in a silent way och bitches brew, samt även Wayne Shorter överlag. Och Alex Acuña tycker jag väldigt mycket om, så det borgar ju för bra slagverk.
Har inte dykt ned i weather report på grund av fördomar. Ska bli väldigt kul att dyka in i den här skivan, blev peppad av introduktionen.

Kan rekommendera de tidigare Weather report skivorna också, om man gillar det du nämnde!

Ps. Live evil…

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Alex Acuña!

[Albin]

Vad kul! Lyssnade jättemycket på denna i tonåren. Vinylen finns kvar

[Cberga]

Här fann jag mig på någon karibisk festival och fick ta del av ett virtuost kärleksmeddelande framhamrat av jammande geniala jazznördar. Det här är lite utanför parken för min del och jag tyckte det hände lite för mycket i början. De är som kamrater som är för exalterade och som bubblar över av berättelser från Det Stora Äventyret: jag skulle vilja säga ”ta det lugnt min vän, vi kommer till poängen i sinom tid”. Med flinka fingrar kan dessa gurus utforska vilka harmonier och skalor som helst, de stackar ackorden och melodierna på varandra till en oerhörd jazzsmörgås. De får min syntkraut-treackordspersona att verka stel, hämmad och omusikalisk i jämförelse och jag får luta mig tillbaka och lära mig flyta omkring i deras sanslöst melodiösa esprit (och här finns ännu en reflektion, de tycks mer intresserade av melodier och rytm än av klangfärg). Det osar bensin och svett av livsbejakelsen de vill förmedla, och i vissa låtar vill dom bygga en bro in i extasen. Jag finner att jag dras mer till de lugnare styckena, som den lite hemlighetsfulla ”Three Clowns”.
Överlag så tycker jag trummandet är fantastiskt, liksom hektiskt och ambulerande. Samtliga musiker är säkert fenomenala, en naggande tanke som återkommer är att jag imponeras precis som av den tekniska briljansen hos en cirkusartist eller elitgymnast. Gott så.

[tonefloat]

Jag har väldigt svårt för musiker musik där alla ska briljera och visa upp sig. När jag spelade bas i coverband var det väldigt svårt att inte spela "för mycket" eller att inte utmana sig själv så jag förstår tänket. Ibland på Fashing så har jag haft hemska upplevelser av "cirkusbasister" som spelar melodi, basgång och lite till på en och samma gång, tekniskt briljant och skitsvårt, men är det kul att lyssna på?

När det gäller synt och jazz är jag kluven, ett jazzsolo på minimoog kan låta som en grillad katt. Med andra ord så kan jag gilla de lugnare låtarna som"Elegant People" och "Cannon Ball" men när det blir 10 jazzskägg som kör komplexa partier samtidigt så blir det för mycket ryggdunk och elitism för mig. Jag tror det är det exkluderande i jazz som får mig att dra öronen åt mig, med andra ord ställ dig inte på scen om du inte har minst 10 000 timmars spelande i ryggen och kan jamma i 24 timmar.

Men jag gillar Jaco, han är en grym basist och han sätter det musikaliska framför det tekniska. Alla vet att han är enormt tekniskt skicklig men han behöver inte visa det hela tiden. Kanske rollen som basist också lägger band på honom.

[TigerMM]

Jag är kluven. 1976 känns plötsligt länge, länge sedan, och jag vet inte om jag tycker att den här plattan har åldrats med behag. Mina öron hör liksom TV-studioband (förlåt). Jag famlar efter i vilken kontext jag skulle vilja lyssna på det här. Jag landar i live, dock med risk för att jag skulle bli uttråkad och gå hem före extranumren. Jag saknar märkligt nog en känsla av... spelglädje? Allt är så bra och välavpassat, komplext utan att det blir stökigt, mycket av allt utan att detaljerna försvinner. Men samtidigt, åh vilka fina detaljer här och var!

Jag kanske bara är besviken för jag trodde jag skulle tycka bättre om det här än vad jag faktiskt gör än så länge. Det finns dock tillräckligt med ljuspunkter för att jag vill lyssna någon mer gång, kanske jag ändrar uppfattning då.

Cberga förresten, dina recensioner är nog halva behållningen med skivklubben haha.

[slirak]

Jag måste dessvärre säga ungefär som TigerMM. Jag blev förvånad över hur tamt det var, jag fick koncentrera mig för att inte tappa fokus. Men lyssnat har jag, ett antal gånger. Även med fokus.

Eftersom det här albumet inte riktigt motsvarade min bild av Weather Report, så jobbade jag mig faktiskt igenom hela diskografin, från första albumet fram till och med albumet efter detta, Heavy Weather. Jag gillar de första två albumen betydligt bättre, när de är mer experimentella, men också mer "lyriska". Även den funkiga perioden därefter funkar bitvis för mig. (Ursäkta! ) Undantaget bland de tidiga skivorna är Live in Tokyo, där blir det för mycket tokfusion för mig.

Och det är nog det som är mitt problem med fusion överlag, en del låter som en fusionversion av Killinggänget-parodin Absolut Kroumata. Annat låter mer som ett duktigt men tråkigt tv-studioband, för att citera TigerMM. Men det finns saker däremellan och jag kommer nog faktiskt att fortsätta lyssna en del på Weather Report.

[Cberga]

@Slirak, jag är imponerad av att du gick igenom hela katalogen, trägen finner?
@TigerMM , tack för kommentaren

[Hugo Hasslo]

Första lyssningen för mig nu. Ska försöka få tid att skriva mer detaljerat sen. Men skiftar mellan riktigt mysigt via intetsägande till rätt jobbigt. Och "wow portishead!" nånstans i mitten.

[särkvark]

Har lyssnat många varv på denna under veckan, och som Slirak så började jag gå igenom fler delar av katalogen också.
Jag hade missuppfattat weather report något innan, jag trodde det skulle vara mer stelt och beräknat än vad jag upplever att det är.
Flera här tycker att det låter för duktigt, jag upplever det inte så alls faktiskt. Förstår precis vad som menas med det men jag tycker att det här oftast håller sig på rätt sida om det. Tycker det är massa vibb och känsla i det här. Jag tycker inte det låter för genomtänkt eller för tillrättalagt alls. Tycker nog i ärlighetens namn vissa låtar hade mått bra av lite editering

Jag har något svårt med melodierna. Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt, men det är samma typ av melodier som jag hör bland andra senare fusionband och som dök upp på genesisplattan vi lyssnade på för ett tag sedan.
Det finns några undantag, jag uppskattar exempelvis öppnings/titelspårets melodi. Överlag är det nog min favoritlåt.

Min största kritik är att det är lite för mycket vamp-partier för mig, typ slutet på titelspåret. Generellt tycker jag att nästan varje låt har några riktigt goa bitar men också några bitar jag helst hade hoppat.

Det är ju ljuvligt med wayne shorter, jaco och acuña på slagverk tycker jag
Slagverket överlag är väldigt bra och kreativt. Det är tydligt att det finns latin-rötter men det rör sig bort från de annars ofta väldigt traditionellt konservativa rytmerna.

Barbary Coast känns väldigt Herbie Hancock, på ett bra sätt.

Jag hade väldigt kul när jag lyssnade på den här skivan och fram för allt så fick jag upp ögonen för de två första skivorna de släppt, de tyckte jag var riktigt fina och jag kommer lyssna mycket mer på dem.

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

[...]med andra ord ställ dig inte på scen om du inte har minst 10 000 timmars spelande i ryggen och kan jamma i 24 timmar.

Förstår vad du menar med att det kan vara ryggdunkigt och exkluderande, men alltså det är väl ändå ingen som säger att personer som spelat mindre än så inte får stå på scenen?

Det är inte så kul att lyssna på supertekniska musiker som bara ska visa upp sina skills, men det är inte så kul att lyssna på någon musiker som inte är musikalisk oavsett om det är en punkspelning, en experimentell elektrodrönkonsert, ett fusionband eller en opera.

Och jag tycker nog att Jaco flexar rätt mycket på den här skivan

[slirak]

Det ska väl påpekas att Jaco bara spelar på två låtar, Canon Ball och Barbary Coast. I övrigt är det Alphonso Johnson som basar. (Som jag personligen föredrar, men det har mest att göra med att jag har svårt för bandlös elbas.)

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

jag har svårt för bandlös elbas.)

Jag med, jag tycker det låter obehagligt på något sätt. Överskattat!

[xyltburk]

Gillar när det är som funkigast, Barbary Coast kanske? Kan uppskatta i små mängder, men ibland känns det kusligt nära något svängigt husband i Bingolotto. Vet inte riktigt vad det är med soundet som skrämmer bort mig

Fusion är lite svårt. Gillar 50- och 60-talsjazz mycket och en del modernt. Men det där tvärsnittet av jazz och rock är läskigt. Det är nog mina öron det är fel på, inte era!

[särkvark]

Fusion är svårt. Det miles davis gjorde på bitches brew, live evil, dark magus etc. och fram för allt det herbie hancock gjorde på sextant och crossings är bland det bästa jag vet. Men det finns väldigt lite av den typen av fusion. I alla fall som jag hittat.

[tonefloat]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det ska väl påpekas att Jaco bara spelar på två låtar, Canon Ball och Barbary Coast. I övrigt är det Alphonso Johnson som basar. (Som jag personligen föredrar, men det har mest att göra med att jag har svårt för bandlös elbas.)

+1, bandlöst är ett varningstecken för mig i vanliga fall men funkar här.

[xyltburk]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Fusion är svårt. Det miles davis gjorde på bitches brew, live evil, dark magus etc. och fram för allt det herbie hancock gjorde på sextant och crossings är bland det bästa jag vet. Men det finns väldigt lite av den typen av fusion. I alla fall som jag hittat.

Sextant hade jag glömt, den gillar jag! <3

[jgb]

Ju funkigare desto bättre. Spår två är totalt olyssningsbart för min del, det är något med de (i mina öron) gnälliga harmonierna och en allmän saggighet som gör att jag snabbt hoppar vidare. Spår sju blir wankophonic i överdos för min del, så det ryker också.

Resten då? Jomen, det är inte så illa! Hade dock förväntat mig mer utifrån den väldigt lockande beskrivningen i första inlägget, men nu lyssnar jag ju med mina fördomar och förväntningar, så det är ändå riktigt bra. Ljudmässigt känns det lyxigt måste jag säga!

[Analog]

Ofattbart bra band. Jag tycker att liveplattan 8:30 (och den senare "Live and unreleased") känns mycket mer representativa för deras sound. De var ett liveband, inte ett sessionband, men på "Black Market" spelade de in som ett popband med pålägg och ändringar - något som senare upphörde. Live var det inte alls lika polerat!

[hasse_fx]

Jag har ju bara introducerat albumet och inte "tyckt" om det mer än att det är en favorit! Tack också för många intressanta inlägg av er andra. Alltid spännande vad andra "hör!"

Som sagt, det har varit med mig länge, då jag hittade det i samband med att "Heavy Weather" med Birdland kom ut och det hypades mycket kring Jaco. Jag backade i katalogen (som en del av er gjort) och fastnade för "Black Market" mest. De tidigare är helt klart ok men påminner mer om vad andra gjorde samtidigt efter Miles. BM ville lite mer tyckte jag!

Titelspåret är nog favoriten på albumet, med basriffen och den underfundiga melodin och "trycket" i B-delen. Det hör till att jag börjar snöa in på polysynt-klanger och brasset där låter läckert. Thomson/Accuna fegar inte så det skramlar och smäller friskt! Jag har alltid varit en fan av trumbaserad musik i nästan alla genres och dessa två är exceptionella.

"Cannonball" är en vacker melodisk hyllning till Zawinuls gamla bandledare, även om mixen är galet för mycket Zs keyboards... Han är ju inget under av ödmjukhet heller direkt, men Jaco bidrar fint...

"Gibraltar" är mer eller mindre ett jam - försöker "uppleva" dem live där i studion och en video från tillfället hade varit guld! Jag gillar det i och för sig men förstår andra som tycker det är navelskåderi. Men kul har de!

"Elegant People" pekar framåt mot den nya mer hårt arrangerade stilen som genomsyrar kommande album - vilket kan låta "duktigt" och precist jfr den annars jammande stilen och antagligen tänkt att vara precis så... Däremot verkar Thomson/Acuna fortsätta att ha mest kul

"Three Clowns" är trevande och melodisk, lätt "ambient" och klangorienterad - men igen nästan olyssningasbar mix av keyboards...

"Barbary Coast" är skriven av Jaco och hans "stora" markering. En intressant vattendelare - de som gillar Jaco hyllar ofta spåret som bästa på albumet emedan andra recensenter tycker att det är det stelaste "duktigaste" show-off-spåret - kul kontrast tycker jag själv, så som "lagom" Jaco-fan.

Efter en vacker inledning går sista spåret "Herandnu" går det över i ett modalt jam där Z brer ut sig ordentligt! Iofs ganska snyggt - hans speciella "maner" när han spelar på den "bakvända" klaviaturen gör en del intressant harmoniskt. Men man bör nog vara en varm fan av fusion i sig för att ta till sig spåret.

Lite funderingar om funderingarna från er andra ovan... Spelglädje kan tolkas olika men Z lär ha varit en despot likt sin läromästare Miles Davis så kanske inte så "kul" då. Att nå det resultat man siktar på är väl glädje i sig, men Z var också perfektionist. Då kanske det landar i "arrangerad jazz", även om det jammas friskt här och var. Jag skrattade gott med uttrycket "TV-studio-band" . Jag använder det själv ibland om allvarliga duktiga session-musiker som spelar tight utan att förta sig - samt om det speciella torra sound en TV-studio har när det spelas live och med en generisk mix utan riktig "produktion". Nu låter mycket av produktionerna på 70-talet åt det hållet, men kan nog bidra till att det dels låter platt och oengagerat som så mycket på den tiden samtidigt som detaljerna blir tydliga - ingen plats för "slarv" som på 60-talet eller återigen från 90-talet och framåt.

Begreppet musiker-musik tror jag att jag förstår vad som menas - men kan inte riktigt applicera det på den här plattan. Det är klart att man måste vara väl bekant med sitt instrument och förväntningarna från de övriga musikerna, men knappast för avsikt ála Show-Off utan för att förmedla ett komplext budskap med en komplex interaktion. Finns betydligt "värre" exempel på "uppvisning" inom denna och andra genrer - men givetvis kan man befinna sig i olika kontext. För egen del betecknar jag mycket av sk avantgarde och "avancerad" syntbaserad musik som mer eller mindre show-off (eller ibland - show off av anti-show-off) Men återigen, väldigt beroende av vilket kontext man väljer att tillhöra.

[hasse_fx]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ofattbart bra band. Jag tycker att liveplattan 8:30 (och den senare "Live and unreleased") känns mycket mer representativa för deras sound. De var ett liveband, inte ett sessionband, men på "Black Market" spelade de in som ett popband med pålägg och ändringar - något som senare upphörde. Live var det inte alls lika polerat!

+1 och än mer gällande "Heavy Weather"

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Sextant hade jag glömt, den gillar jag! <3

Så sjukt bra skiva

[TigerMM]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Jag skrattade gott med uttrycket "TV-studio-band" . Jag använder det själv ibland om allvarliga duktiga session-musiker som spelar tight utan att förta sig - samt om det speciella torra sound en TV-studio har när det spelas live och med en generisk mix utan riktig "produktion". Nu låter mycket av produktionerna på 70-talet åt det hållet, men kan nog bidra till att det dels låter platt och oengagerat som så mycket på den tiden samtidigt som detaljerna blir tydliga - ingen plats för "slarv" som på 60-talet eller återigen från 90-talet och framåt.

Intressant - kanske just därför jag upplever att skivan inte åldrats med behag. Jag kommer nog lyssna på fler album precis som andra gjort, jag kan ju inte säga att det är dåligt, men det får mig inte direkt att gunga med. Jag störs däremot inte alls av uppvisning/show off, även om jag också kan ha svårt för om musikerna har roligare än publiken. På scen är fel plats för att vara ödmjuk.

[johey]

Försöker lyssna med har svårt att få det att fastna. Ska försöka mig på ett tredje barn imorgon så får vi se om det bär.

[xyltburk]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Försöker lyssna med har svårt att få det att fastna. Ska försöka mig på ett tredje barn imorgon så får vi se om det bär.

Huruvida Weather Report är baby making music eller ej?

[särkvark]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Huruvida Weather Report är baby making music eller ej?

[rwq]

Svenska Hotsynthkvintetten med större budget!

Bra variation, bra sväng, välspelat. Gillar låtarna jättemycket och tappar intresset direkt när det är livejam.

[xyltburk]

Snabb genomlyssning av I sing the body electric och Sweetnighter på gymmet. Det här gillar jag mer. Funkigare men samtidigt lite mer abstrakt och suggestivt. Mindre cheese.

[Albin]

Skön debatt!

Jag lyssnade mycket på detta album i tonåren som för mig blev en av inkörsportarna till jazz från prog och rock. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle uppskatta albumet lika mycket idag, då jag sällan lyssnar på (orkar med) denna typ av musik, men måste erkänna att jag sväljer allt med hull och hår. Då liksom nu är första låten favoriten, den är så svängig och go - och jag älskar syntharna. Sett utifrån sin tid känns musiken verkligen ”fusion” - Jazz möter relativt nya stilar som funk / rock / synth tillsammans med slagverk och folkmusik från här och var. Jag tycker Weather Report skapade en väldigt egen touch i detta och förmedlar en känsla av genuin spelglädje och experimentlusta. För mig blir det en bra balans mellan fritt och arrade partier / svåra och enkla melodier / duktigt och loose. Får inte alls känslan av show-off eller musikermusik, något jag annars är ganska känslig för i musik. Men jag lyssnar också på albumet med jazzglasögonen på från början. Syntharna har riktigt fina sounds och hela albumet en fin ljudbild. Och samplingen Portishead använde värmer alltid.

En annan grej jag blev påmind om nu är hur dynamiska skivor kunde vara på 70-talet. Har varit på resa i dagarna och endast lyssnat i lurar - höjer och sänker volymen hela tiden

Jag lyssnade på fler Weather Report album när det begav sig men fastnade aldrig för de andra såsom Black Market. Men blev sugen att kolla in dem igen nu.

[Shike]

Trevlig lyssning denna vecka! Har lyssnat en del på denna i lite olika sammanhang, i lurarna under pendlingen, som bakgrundsmusik hemma, som mer aktiv lyssning. Lyssnar med både jazz- och prog-hatten på och tycker jag får en god dos av bägge. Duktiga musiker givetvis, hög verkshöjd.
Har inga problem med att det låter lite mjukt och fint ibland, men de driviga partierna är bäst. Avslutande Herandu landar i ett fint groove som påminner om en del nordiska jazzgrejer idag när de ökar farten lite.
Hade önskat färre hårdpanorerade grejer men det var väl the style at the time. Störigt i lurar.

Det är kanske lite för bra och för svalt för att jag ska ha konstant intresse, jag tappar gärna fokus till denna skivan
Inte enbart ett dåligt omdöme iofs, sån musik behövs också. Men kanske är det duktiga musiker som inte öppnar upp de stora känslorna här utan bjuder på lite gött spelande och jammande med oklanderlig förmåga. Gott så!

[DanielW]

Detta är helt underbart, i synnerhet basspelet. Det BANDLÖSA basspelet.

Bandlös bas är som alla vet chefsinstrumentet framför andra, och Jaco är chefen. Eller den galne despoten oftast iofs, men OK.

Ja, fusion KAN låta odrägligt duktigt, tv-orkester osv, men måste inte. Och det här albumet är väl ett av de bästa exemplen på när det verkligen funkar. Tillsammans med bland annat de som nämnts ovan, som Herbie Hancocks Sextant. Eller Chick Coreas Return to Forever. Bandet Return to Forevers album har jag däremot inte riktigt hittat fram till. Däremot såg jag Stanley Clarke live förra året med en del av den reportoaren, och det var helt sinnessjukt bra.

Jag gillar verkligen Black Market. Framför allt för att den har så mycket känsla trots all funk på elitnivå.