Boy Harsher är min mest spelade artist 2023, deras senaste album är ett soundtrack som också är på min spellista. Dock valde jag ett album från 2019 som är en bra intro till deras ljudsnickeri. Jag inser att jag är väldigt traditionell i min musiksmak, techno och ambient är kanske det enda undantagen, så 80s syntpop är min referens.
Norbergfestivalen och att matas med nya tongångar på 99an har dock breddat mig lite.
Så varför Boy Harsher, de låter väldigt bekant i mina öron samtidigt som de låter dystopiskt mörkt och kallt. Det är synt helt enkelt utan att låta som en blek kopia av 80-talets syntpop. Som melodivrängare är de grymma, ganska minimalistiskt stundtals men låtarna håller länge och kan lyssnas på många gånger.
Klarat mig igenom ett varv nu, utan att lyssnalyssna men mer ha den på när jag jobbar. Inget för mig är första intrycket, men inte dåligt på något vis. Intetsägande. Men jag ska låta den snurra igen. Kanske hittar jag något i den jag missade nu.
Även detta band (eller duo dårå) okänt för mig, så alltid kul med nytt. Lyssnade igenom under förmiddagen och tänker att det kanske inte är den bästa tiden på dagen för att den sortens musik ska komma till sin rätta, men men.
Spontant tycker jag det lät rätt trevligt även om det blev lite för mycket med ett helt album, tror jag hade gillat att höra enskilda låtar insprängda här och var bättre. Sångstilen är t.ex. rätt monoton och det är mycket som går igen. Inget som är dåligt i sig, men som sagt mår det här materialet kanske bättre av att splittas upp på olika spellistor (likt French 79/Smile som vi hade tidigare). Om jag ska fortsätta vara kritisk så är det ibland också lite för detuneat för min smak på sina håll, på gränsen för att jag ska tycka att det låter omusikaliskt (och då har jag ändå inga problem med skevhet). Det påminner mig om när jag håller på med en låt och det fortfarande är lite stökigt bland ackorden innan jag hunnit fixa. Så jag vet inte om det är ett konstnärligt val från deras sida, eller om de bara inte riktigt bryr sig. Hm.
Jag håller med om 80-talsreferenser och håller också med om att det inte är en kopia (för såhär lät det trots allt inte på 80-talet). Det cinematiska anslaget får mig att tänka att det kanske i första hand är tänkt som just film/seriemusik, och inte som album. Men den står sig fint såhär också. Kommer lyssna igen, kanske också på något annat av Boy Harsher för att fatta vad de gör.
Bra val.
För det cinematiska kan jag rekommendera deras senast soundtrack https://open.spotify.com/album/00ascaJUZ2aaXQiivvSxdv
https://youtu.be/13zBeWHNXDU
ahh äntligen lite oktavbas och linndrum, det var såhär jag trodde hela skivklubben skulle låta
Trevlig melankolisk synthpop i mina öron, liiite slätstruket och snällt men det är ju det som är stilen.
tack för tips!
Jag börjar tänka på Sisters of Mercy vid några tillfällen
Dystopisk och filmisk syntpop. Detta borde vara hemmaplan för min del. Jag snöar in på spotify-biografin och under evenemangs-fliken ser jag att bandet på kort tid har två spelningar på the Empire polo club i Indio kalifornien. Detta väckte min första nyfikenhet, är bandmedlemmarna hästpolofantaster måntro? Jag släpper det spåret när jag upptäcker att klubben ifråga är platsen för den stora Coachella festivalen.
*
Hypotes: En undersökning kan för undersökaren inte bara generera nya fynd av fakta eller samband, det kan också alstra ett skifte, eller en slags förändring, av värderingar hos själva undersökaren. Denna hypotes stämmer nog mer på estetiska undersökningar. Jag känner mig dock låst i ett värderingsläge där jag diggar musiken och “syntnissandet” men jag korresponderar inte särskilt hjärtligt med sången. Sångerskan tycks i sin tur också ganska låst: i låt efter låt hör man detta dunkla stönande ältande som över ett sår, en oförrätt, ett sexuellt svek, någon demon eller en olycklig kärlek som man aldrig kan komma tillrätta med. Det är köttsligt och sensuellt framfört men jag finner att jag längtar efter en bräsch i monotonin där ett annat ljus kan sippra in, en gnutta hopp eller blott ett ackordbyte. Detta är sagt av en som annars brukar hålla tillgodo med Krautrock och dylikt entonigt.
*
Om man bygger ut handlingen i Blade Runner till att inkludera ägare av en bordell/nattklubb - i cyberpunkig stil - så kan jag se hur denna ägare varje kväll äntrar scenen med sitt dystra syntpopband och hur hon sjunger snudd på mumlande över samma oklara tema varje kväll – det är inte otydlighet i texten som t ex i de tidiga, kvicka, R.E.M skivorna där man kunde projicera in lite vad man ville i de underbart märkliga formuleringarna (“Up to par and Katie bars .The kitchen signs but not me in” någon?), utan här är det mer beslöjad och dov sång - som om den både prosodiskt och textuellt förmedlade en serie dunkla David Lynch gåtor. Och det kan ju vara intressant!
Jag gillar att de tar hela 80-90 tals syntkatalogen och gör något som låter eget. De atonala inslagen kräver lite tillvänjning ibland.
Men visst är det mörkt, dystopiskt och kallt. Om jag ska introducera någon till Boy Harsher väljer jag de mer klassiska syntpoplika spåren innan missbruket går över till ren och skär undergångsmusik.
Jag får många Chris & Cosey-associationer av det här. Inte att det låter likadant, men det är konstruerat på ett likartat sätt. Minimalismen med i princip bara bas + blipp + trummis + enkla pads, det filmiska, visksången, effekterna på sången, de skeva och lätt ostämda inslagen.
Jag är ett stort Chris & Cosey-fan och jag tycker det här också har sina poänger, men jag tycker tyvärr det blir rätt enahanda i längden. Det är väldigt mycket four on the floor, sångmelodierna är väldigt likartade, liksom stämningarna. Nån låt kan nog leta sig in i nån playlist här hemma (antagligen Face the Fire), men jag kommer nog inte att lyssna på albumet i sin helhet igen, när klubbveckan är slut.
Är man på humör för kylig och stramt arrangerad syntpop så är detta rätt. Inte så varierat kanske men bra musik medan man pysslar med annat. Åkte tåg och slumrade till med denna skiva i lurarna och det var riktigt nice!
Jag tycker det är sympatisk musik. Det är som bäst när det finns nåt lite skevt med. Fin melankoli i låtarna.
Face the fire, Tears, Lost är mina favoritspår tror jag. Outrot är lite läskigt, det är kul.
Jag gillar synthmusik men detta känns lite tråkigt och strömlinjeformat. Sången blir enformig och det hela blir liksom för typiskt för sitt eget bästa. För mig saknas personlighet och substans. Alltså - det låter helt ok, men lyssnar mycket hellre på andra artister i genren.
Snyggt och välproducerat! Gillar potentialen i rösten som har mer spännande timbre än det mesta i genren. Men förutom de intressantare "filmiska" styckena/passagerna så halkar musiken ofta ned i en enformig passiv monotoni - minimalism om man är snäll, men utan någon som helst hypnotisk effekt - mer som en upphakad vinyl med generisk syntslingepop.
Har lyssnat två varv nu och konstaterar att det får räcka. Finns inget här för mig. Ljud som inte passar med varandra och toner som skär sig. Inget katastrofalt, men inte heller bra.
Nu har jag lyssnat en andra gång med lite bättre förutsättningar. Men min initiala upplevelse kvarstår. Helt okej, men inte jätteintressant. Gillar vissa saker, annat har jag svårare för.
Första låten/introt tycker jag nog bäst om. Just den är väl mer en slags ambienthistoria än en klassisk låt, och pekar väl kanske nånstans mot att duon inte är så jättestarka som just låtskrivare, men absolut kan göra sjysst musik. Så fort andra låten tar vid så får jag känslan av att mycket är lite ofärdigt, och hade mått bra av lite mer filande och kanske ett par extra utomstående öron med rödpenna i beredskap. Det är inget fel på ljuddesignen och den tekniska delen av prodden, men det känns rent estetiskt/musikaliskt ibland som saker är lite random inslängda och inte riktigt hänger ihop.
Tredje låten, det var någon som skrev Sisters of Mercy tidigare och jag kan hålla med - den här låter precis som det hade kunnat vara en låt av dem (är dessvärre inget fan, men men). Fjärde låten blir jag galen på. Någon var snäll och skrev atonala inslag tidigare, men jag tycker bara det låter ofärdigt och ...falskt på sina håll. Det är synd, för det här hade ju kunnat bli en riktig banger med lite uppstädning och inte minst kill your darlings-tänk när det gäller den där ennerverande orchestral hit:en som går på repeat. För mycket ketchup, liksom.
Fjärde låten låter typiskt som något som spelas på klubb innan något syntband skall gå upp på scen - vevar upp energin men snor samtidigt inte uppmärksamhet. Det är en konst faktiskt. Sedan får jag dock svårt att hålla koncentrationen, och tänker att det mesta därefter låter rätt lika. Lite tempoväxlingar och så, men mycket samma ackordföljder etc. Det blir lite jämntjockt, inte minst på grund av den monotona sångstilen. Albumformatet känns lite orättvist mot bandet. Tänker att en lite mer genomarbetad EP hade funkat bättre, ja till och med riktigt, riktigt bra.
Nu lät jag extremt kritisk och det är inte meningen. Flera låtar har sina förtjänster och soundet är nice på sina håll, men det blir lite för mycket av samma vara för mig. Plus att jag tycker det kanske känns lite platt och ofärdigt som sagt. Antingen är det enformigt, eller så slänger man in en massa grejer på ett sätt som inte känns så jättemusikaliskt.
Någon låt i taget funkar fint, alldeles särskilt som syntig bakgrundsmusik på förfest eller så tänker jag. Det finns onekligen något coolt över detta. Och tror absolut att de kan vara riktigt bra på film/seriemusik. Kommer nog hålla utkik om de släpper nya grejer i alla fall, lär säkert dyka upp någon pärla här och var.
Jag tycker att TigerMM sammanfattar det väldigt bra på slutet. En enskild låt är en trevlig upplevelse, men i albumformat så blir det för mycket av av samma sak. Mer variation, framförallt på sången och arrangemangen, då hade det kunnat lyftas.
Så jag lyssnar gärna på en låt då och då, men inte i albumformatet.
Ja, nä jag försökte lite med det var som när jag såg dom live för några år sen, jag blir mest lite smått provocerad men inte säker på varför. Har inget emot det skeva, men det känns lite... oengagerat på nåt sätt.
Håller med om det mesta. Jag blir inte engagerad, utan det blir lite av ett "meh". Helt okej någon låt hit eller dit, men inte mer än så.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
