Artist: The Smile
Album: Wall of Eyes (2024)
Vald av Albin!
Denna skiva släpptes för en knapp månad sedan. Något jag sett fram emot då jag tyckte mycket om debuten från 2022. The Smile är Thom Yorke och Johnny Greenwood från Radiohead tillsammans med trummisen Tom Skinner.
Youtube
Spotify
Tidal
Lyssna och diskutera!
Kul med ytterligare en ny skiva, härligt med blandning av nytt och gammalt i skivklubben tycker jag.
Jag lyssnade väldigt mycket på ok computer, kid a och amnesiac i gymnasiet men jag slutade följa radiohead efter hail to the thief. Efter dess har jag inte haft någon koll alls.
Just denna skiva har jag faktiskt lyssnat på redan, jag och en kompis brukar turas om att välja en skiva per vecka att lyssna på och den här dök upp för ett par veckor sedan. Jag kommer dock rensa sinnet helt och gå in i den med en beginners mind inför denna vecka
Roligt val! Är absolut nyfiken på vad dessa herrar kokat ihop. Spontant låter det på pappret som något jag borde gilla.
Jag ska också försöka hitta tid att engagera mig i denna. Jag är ett väldigt stort fan av Thom Yorkes soloskivor (ännu bättre än Radiohead till och med) och tycker om Smile också. Har lyssnat ett par gånger på denna redan men ska försöka få ned någonting.
Låg och lyssnade igenom de två första spåren i sängen imorse det första jag gjorde när jag vaknade. Är glad att jag ger skivan ytterligare försök, jag gillar det jag hör mycket mer nu än vad jag gjorde i början.
Men jag har svårt för thom yorkes röst alltså. Jag får någon slags affektsmitta av den, hela mitt liv känns huvudvärksgrått och apatiskt.
Har lyssnat på den tidigare plattan ganska mycket och vid en första genomlyssning av denna så bet den sig inte fast lika direkt. Somnade till den igår kväll
Ska låta den snurra i bilen några gånger.
Försöker ge mig in i den här, men hittills har det varit lite motigt. Kanske är Thoms röst som spökar för mig också? Ett par låtar i taget, men tappar orken av att lyssna på allt. Låter ändå väldigt fint, gillar det skarpt.
Jag är inne på andra lyssningen nu och passar på att skriva av mig lite.
Första låten tappade jag intresset på fem röda sekunder pga. den akustiska gitarren till reverbtung sång ("orka inte pretto"). Blev lite gladare av tomsen. Efter någon minut lossnade det hela och allt var förlåtet. Men sedan kom andra låten och förstörde allt igen. Den är ett riktigt hatobjekt som jag fortfarande har svårt för. Den där jävla flöjten t.ex.
Men ska jag säga, jag tycker plattan (förutom spår 2) är underbar och det finns mycket roligt att lyssna på. Med tanke på förra veckans skiva får man definitivt konstatera att 70-talets albumform är tillbaka. Det här är lite Last Dinner Party i melankoliska medelålders män-versionen. Ni som har svårt för Yorkes röst, jag fattar precis vad ni menar även om jag själv inte störs av den. Jag tycker det är okej för jag gillar personliga röster, men tänker att Thom Yorke låter som en rätt grinig och pessimistisk person som kanske inte är så kul att hänga med (jag känner likadant med Beth Gibbons/Portishead, ett jävla gnäll - kan de inte ha lite DISTANS någon gång och inte ta sig själva på så stort allvar???).
Jag har inte bestämt mig än vilka spår jag gillar bäst eller varför. Det är en skön musikalisk resa. Det som stör mig mer än rösten är att jag tycker det kan låta lite anemiskt ibland - inte minst trummorna, vilket förvånar mig. Lite väl mycket bara slappt vispande ibland. Över lag tycker jag användningen av akustiska instrument (t.ex. pianokompet) inte riktigt tar tillvara på instrumentens möjligheter, utan mer blir en grej som låter halvtaskigt utfört.
Nu lät det som jag dissar och det är verkligen inte meningen. Jag gillar plattan och kommer garanterat lyssna på den en hel del. Mitt yngre jag hade nog tyckt ännu bättre om den, när man led lite mer och inte var lika tillfreds med livet. Det får mig att tänka att plattan på ett sätt låter 00-tal, även om 70-talsreferenserna är så starka.
Än en gång en skiva som inte alls tilltalar mig, men som jag inte heller har svårt för. Lagom lättlyssnad, lagom likgiltig. Rädd att det dom säger att man slutar acceptera ny musik efter 30 faktiskt stämmer, fastän jag vägrar tro på det.
Jag kommer att ha lite svårt med tid till klubben ett par veckor nu, men den här hade jag lyssnat ett par varv på redan innan och har hunnit med ett par till.
Det här albumet är mycket mindre spretigt och stökigt än första, i relation till det så upplever jag det här som extremt sammanhållet. Jag gillar det här och kommer att lyssna flera gånger på det, men jag föredrog det första albumets vilja att testa alla möjliga nya vägar. Det här känns mer som det nya Radiohead-albumet och jag gillar ju Radiohead, så jag får väl vara nöjd med det.
Jag gillar hur det i långa stycken kan kännas som en varm kram, för att sen slänga in lite skräckfilmsstråkar eller nåt annat dissonant. Samtidigt får jag på nåt ställe lite Beatles-vibbar av just stråkarna (tänk A Day in The Life). Jag tycker mig överlag höra små Beatles-influenser på några andra ställen, inget som sticker ut så mycket, men inget jag tidigare noterat hos Radiohead eller the Smile. Annars är det här albumet på många sätt som ett sena Radiohead 101, det är inte så mycket nytt. Jag tycker ändå det håller en hög kvalitet, så det får nog fyra 99-klistermärken av mig, även om det fjärde sitter lite på trekvart.
Friend Of A Friend, 100% check på A Day In The Life-stråkarna. Och You Know Me! har tydliga vibbar av Tomorrow Never Knows. So jo, en hel del Beatles men det är ju inte det sämsta i sammanhanget. Slår mig att Yorke sjunger lite Lennon-aktigt också.Ursprungligen postat av slirak
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Har lyssnat några gånger till och jo jag gillar den här plattan. Låt två är fortfarande hatobjekt, men i övrigt är det en trevlig resa. Bra val till skivklubben, finns stor risk att denna hade gått mig förbi annars. Och det hade varit synd.
Detta var ett partiskt val från min sida. Radiohead är mitt favoritband och jag har följt allt Thom Yorke och Johnny Greenwood varit involverad de senaste 20 åren. Jag visste med andra ord att jag skulle gilla den här skivan men förväntningarna var samtidigt höga.
Wall Of Eyes tycker jag är en fantastiskt låt som har alla ingredienser jag gillar med dessa musiker (stråk, finurlig uppbyggnad, sång med massa reverb, ondes martenot etc). Den tillsammans med Friend Of A Friend (kan rekommendera videon som finns till) är för mig skivans bästa låtar. Håller med om Beatles-ådran där, och kan bara gilla det.
Även om jag vanligtvis mest lyssnar mest på elektronisk musik gillar jag att denna skivan är så akustisk och rockig. Trion har ett makalöst bra samspel - virtuost, svängigt, lekfullt och enkelt på samma gång. Thom Yorkes sång verkar vara en vattendelare men jag är som ni förstår ett fan. Och hans röst tycks bara bli finare med åren.
Detta är den första skivan av Yorks och Greenwoods alla projekt som (så vitt jag vet) inte är producerad av Nigel Godrich. Jag kan inte påstå att det hörs men när jag ändå vet om det så tycker jag nog ändå denna skiva är lite annorlunda än övriga produktioner. Det är mer naken och rå känsla och inte så "producerat". Det är inget som låter dåligt med ljudbilden men jag kan sakna den briljans och äventyrlighet som präglar debuten och Radiohead.
Jag tycker inte den här är riktigt lika bra som debuten men helt klart en väldig bra skiva. Om du är ny bland dessa artister kan jag även rekommendera
Radiohead "In Rainbows" (2007) "Kid A" (2000)
Johnny Greenwood & Dudu Tassa "Jarak Qaribak" (2023)
Thom Yorke "Tomorrow's Modern Boxes" (2014)
Kört denna några varv nu! Är ingen större fan av Radiohead/Yorke trots att många i mitt "prog-läger" hyllar dem som det nya "progressivt på riktigt" och jag har gett dem många försök.
För mig är detta album åt samma håll i det jag hör. Stundtals fina låtar med skön atmosfär och intrikata arr och Yorke's röst fungerar perfekt i sammanhanget! Andra stunder konstiga experiment och rösten bara irriterar - ofta i samma låt. Jag vet inte - förstår inte - tanken varför de gör på detta viset! Ett par exempel här inledande låtens tonkaos på slutet och gitarren i Bending Hectic - som att någon försöker jävlas med de andra när de spelar!
Tänker jag bort det som irriterar så är det som sagt ofta riktigt bra och intressant, ofta inspirerande musik. Men för lyssnare som förstår tonspråket har jag antagligen missat punkten i Radiohead/Yorke-världen.
Inte hunnit lyssna jättemycket på denna. Mina första intryck är att det är en mysig jamkänsla i många låtar. Samspelta musiker som gör grejer som låter enkla och spontana vid framförandet, krävs erfarenhet och skicklighet för att spela så
Tom Yorke pressar inte rösten så hårt, det blir mjukt och fint.
Kanske missat "prog-elementen" men jag kommer lyssna mer på denna så jag hittar dem kanske då.
Jag är glad att jag gett denna skiva fler lyssningar. När jag lyssnade på den tidigare i år så var det som att jag bestämde mig för att thom yorke och även jonny greenwood hade något som gjorde att de inte var för mig.
Jag har hittat fler delar med den här skivan som jag tycker om väldigt mycket nu. Vissa kortare bitar påminner väldigt mycket om kid a och amnesiac, men jag hör också lite math rock och annat som jag inte hade väntat mig.
Jag gillar nog när det är som allra mjukast.
Haha, vad kul. Jag älskar flöjten och spår 2 är min favvolåt från skivan.This quote is hidden because you are ignoring this member.
Tycker flöjten ibland påminner liite liite om boards of canada, särskilt när den ligger baklänges ibland.
Spår två är nog det jag återvänder mest till. Mysigt.
Balansen i universum är återupprättad, med andra ordThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Jepp. Skönt.
Ah lite Alternative Rock.
Jag gillar Thom Yorke både i Radiohead och andra samarbeten men har inte hört den här tidigare. Trevlig ljuddesign, snälla låtar. Favoritspåret blir "I Quit", kommer att knipa den här på vinyl. Tack för tips!
Behörigheter för att posta
Svara med citat
