Call & response - en bluff?

[Ambulansen]

Det blir dessutom än en gång en fråga om vana, intresse, preferenser och kultur. Det klassiska teknotaktförvirringstricket med slag på var tredje sextondel funkar inte lika bra på en jazzräv liksom Sen kan man ju såklart gilla det eller inte oavsett om man "fattar" eller inte. Men trick som avser förvirra lyssnaren har definitivt olika effekt på insatta musiker som per automatik har med analys i sitt lyssnande, och vanligt glatt hederligt folk på krogen som vill dansa. Därför tror jag att "bluffen" blir att försöka hitta en generell "unification theory". Bättre då att begränsa fältet lite och ringa in genre och publik, att faktiskt testa hypoteserna på. Då kan det bli mer vetenskap som jag ser det.

[joule]

Själv har jag ringat in mig på västerländsk musik av mer lättsmält karaktär. (Brukar kalla det för musik som bygger på episk frasering).

Förvirring/belastning är intressant och komplext på så sätt att accelererationen kan komma "i efterhand" då meningen tydliggörs. Att modulera tuggmotståndet är en konstform...

[oberdada]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Det finns ju det simpla tricket (vanligt i techno/trance?), vad det nu kallas, där örat "hör fel" tills t ex trummorna börjar. Det beror väl helt enkelt på att det man trodde var main-puls senare visar sig vara en underordnad rytmisk kontrapunkt.

Visst, jag brukar kunna höra en hel låt sådär rytmiskt fel fasvriden. Fungerar bäst på låg volym. Men när man väl har hört den riktiga ettan går det inte längre att vända tillbaka.

På liknande sätt borde man kunna modulera ett helt arrangemang, genom att växla vilken kontrapunkt (rytm-kluster) som är i fokus och uppfattas som main. Det känns som en ganska underexploaterad idé (?). Det är väl det ni varit inne på, men det borde gå att exploatera mycket mer inom pop än vad som görs.

Ja, den idén kunde nog utforskas mer. När Stravinskij satte in polyrytmiska passager ska han ha tvivlat en hel del på notationen. Historien om en soldat är ett bra exempel där kompet ibland är en regelbunden figur i 2/4, men melodin är i en oregelbunden och skiftande taktart. Det hela är noterat i enlighet med melodistämman så att kompfiguren i vissa takter kommer ur fas, och det kan hända att man också hör det så.

[joule]

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Visst, jag brukar kunna höra en hel låt sådär rytmiskt fel fasvriden. Fungerar bäst på låg volym. Men när man väl har hört den riktiga ettan går det inte längre att vända tillbaka.

Jag kan dock tänka mig att det implementeras lite suboptimalt ibland, för att folk har lärt sig ett trick. Det går nog att hinta fel puls väldigt otvetydigt om man vill, och sedan skifta den.

This quote is hidden because you are ignoring this member.

Ja, den idén kunde nog utforskas mer. När Stravinskij satte in polyrytmiska passager ska han ha tvivlat en hel del på notationen. Historien om en soldat är ett bra exempel där kompet ibland är en regelbunden figur i 2/4, men melodin är i en oregelbunden och skiftande taktart. Det hela är noterat i enlighet med melodistämman så att kompfiguren i vissa takter kommer ur fas, och det kan hända att man också hör det så.

Ja, det känns som att det är exakt samma logik som polymeter när det gäller vanliga pop-arr. Med skillnaden att ett vanligt 4/4-arr så har de rytmiska kontrapunkterna alla 4/4 (med olika fas på puls.. och helst double/half-time på någon). Polymeter låter mer skevt och ovant pga långa arcs som jag förstår det (stor minsta gemensamma nämnare...)

PS. Lyssnade lite på Stravijskij. Mycket av icke-4/4 har jag alltid upplevt som rena "taktbrytningar". D v s att man implicerar en 4/4-puls ett tag och sedan gör ett tillfälligt avsteg. Vet inte hur man ser på det där egentligen, men jag tycker det är lite fejk...

[oberdada]

Stravinskij har nog nästan aldrig någon längre passage strikt polymetrisk, utan det är gärna en massa taktartsbyten som i de folkvisor han tog efter.

Dave Weckl hade en trumkurs med notation + kassett från tidigt 90-tal där jag kommer ihåg ett exempel som går i 4/4, men på något ställe vänder han fullständigt trumkompet, tror det är som om det kommer ett slag senare. Men man förmodas hela tiden höra samma 4/4 även om trummorna är ur fas och vore mycket lättare att uppfatta med ettan fördröjd ett slag. Det är som sagt vanliga trick i fusionjazz, men också i klassisk indisk musik.

[Ambulansen]

Indisk är i en klass för sig Med långa taktarter, i klassisk nordindisk musik vanligtvis 12/4 eller 16/4 i runt 70-80 bpm, är det ett tecken på virtuositet att kunna sväva långt bortom pulstaktkänslan och ändå landa: pang på det sista slaget, inte första i nästa takt. Detta i sig rör till det för en oinsatt, men med det som nyckel kan man hänga med bättre.