Alltså, det här har inte slagit mig fullt ut förrän häromkvällen när jag var på electriXmas på Inkonst i Malmö.
För många år sedan, vi talar 90-tal, eller ännu tidigare, så var väldigt fult att ha gitarrer i syntbaserad musik. Gitarrrer, fy, nä, usch, typ. Bandet Diesel Christ gick väl t o m så långt att de gjorde en coverversion av Depeche Modes 'Songs of Faith and Devotion' fast helt syntetiskt, utan gitarrer.
Sedan dess känns det som kriget har mildrats och gitarrbanden har massor med syntar och syntbanden massor med gitarrer. När jag såg Erasure på Kulturbolaget för många år sedan så plockade Vince fram gitarren då och då och kompade. Och vem har största keyboardriggen om inte hårdrockbanden. Gott så, kan man tycka.
Men det slog mig framförallt när Apoptygma Berzerk äntrade scenen vad problemet med gitarrer är. Och det är att många gitarrister gillar att ta plats både musikaliskt och visuellt. Och visst kan en distad gitarr vara effektfullt, och fylla ut ljudbilden, men det är lätt att det tar över och skapar ett smetigt bröl som dränker allt annat, som dessutom är likriktande om samma ljud används i varje låt. Kontrasten blev väldigt tydlig i lördags när bandet körde både med och utan sin gitarrist i olika låtar. "Gitarrlåtarna" tenderade att bli bröligare och enformigare, även om det även kunde ge ett visst driv.
Inte för att gitarr skulle vara något dåligt instrument. Men rockmyten med gitarrhjälten drar väl till sig lite oproportionellt mycket extroverta divor, i motsats till syntarna som väl drar till sig lite väl mycket tillbakadragna introverter, kanske. Eller nåt åt det hållet.
Det här är givetvis ingen nyhet. Men det har som sagt inte slagit mig förut i den utsträckningen.
Svara med citat
Ursprungligen postat av Smedberg
