Jag har haft en Reface DX hemma några dagar nu, och tänkte dela lite tankar kring mina första intryck. För lite tid för en fullödig recension ännu, men tänkte att den här tråden kunde fyllas på med mer tankar och tips vad det lider från tillkommande testare.
Format och gränssnitt
Jag tillhör dem som tycker om formatet. Det passar mig väldigt bra att den är liten och kompakt, och jag blev glatt överraskad över byggkvaliteten när jag packade upp den. Den känns solid och gedigen, möjligen med undantag för de lite flimsiga volym/oktav-reglagen. Jag kan ha den inkopplad till min masterklav och ändå enkelt ha den tillgänglig, eller plugga ur den och sitta och experimentera vid soffbordet eller i fåtöljen. Mycket bra.
Minitangenter spelar ingen större roll för mig, jag är inte klassiskt skolad, och visst går det att spela både felfritt och snabbt på dem. Jag upplever att de är betydligt bättre än t.ex. Korg iMS20 eller MicroKorg. Det gör också mycket för formatet, även om jag kan tycka att Roland har ett bättre koncept med sitt plugin-keyboard till Boutique-modellerna.
Pitchspaken var också en positiv överraskning. Den har precis rätt motstånd och gör det möjligt att precist och enkelt böja och färga toner. Modulationshjul saknas, men den svarar på modulation via MIDI.
Touchreglagen var också bättre än förväntat - de är väldigt responsiva utan att feltrigga och de byter enkelt skepnad mellan knapp, stegning och reglage baserat på vad de ska kontrollera. Som vanligt med touchreglage är det inte alltid lätt att få det omfång man skulle vilja ha, och jag sitter ibland och "tar om" för att få upp värdet dit jag vill.
Man hade kunnat löst det med klickbara rattar istället. Men jag noterar att väldigt många encoders på instrument under senaste 15 åren börjar krångla någon gång under livscykeln, och tror att detta är en mer hållbar lösning. För yngre och mindre konservativa är det självklart med taktila touchkontroller, och jag tror också det är en målgruppsfråga. Slutligen passar det väldigt bra in i designen, som på mer än ett sätt påminner om DX7 original
MIDI-gränssnittet är dock fullständigt idiotiskt. Yamaha har valt en kontakt som är väldigt ovanlig (lycka till om du tappar bort adaptern) och otroligt svår att använda. Alla som någon gång fumlat bakom en tjock-tv på 90-talet och svurit långa haranger över att försöka få i SCART-kontakten kommer att få en olustig deja vú. Jag skulle vilja påstå att det inte går att få i den i blindo, utan du måste titta rakt på kontakten för att få i den rätt, och jag oroar mig för att folk kommer att skada kontakten när de försöker trycka i den med våld- MIDI kan man ofta rotera tills den "klickar i" medan den här typen av seriell minikontakt har flera "falska" lägen där den verkar gå i men inte gör det. Riktigt dåligt.
Övriga detaljer är funktionella. Bra display, ok knappar, inget konstigt. Lite förvirrande editering i början, men blir snabbt snabbjobbad när man lär sig hur de tänkt. OTROLIGT plus för att man nu äntligen kan justera flera relevanta parametrar samtidigt, och att man snabbt kan växla mellan operatorer i samma editeringsläge.
Hur låter den då??
Den låter riktigt bra! Jag har inte längre någon DX eller TX att A/B-jämföra med, och jag vet inte ens om det skulle vara relevant. Det finns en helt befängd video på YT där någon jämför en DX7II med denna, och använder olika ljud samt olika volym på ljuden, för att på något sätt "visa" att originalet skulle vara bäst.
Faktum är att jag tror Yamaha gjorde något smart här. Många (inklusive jag i början) stönade högljutt över att den inte skulle kunna ladda de tusentals ljud som finns på nätet till DX/TX7. Men i och med att man ger den en egen identitet skapar man också en ny rymd av ljud. Det bästa exemplet är de ljud som den kommer förladdad med: De första bankerna går plikttroget igenom de "klassiska" FM-ljuden, du har Whitney Houstons piano följt av Top Gun-klockorna och Howard Jones "What is love"-bas. Och ja, du kommer att spela de riffen lyckligt berusad någon timme när du först kopplat in den. Men någon bank in kommer nya, svepande, lite halvgalna ljud, som verkligen visar var FM kommer att stå i ljudbilden från 2015 och framåt.
Om den laddat gamla ljud hade hela nätet varit översvämmat av folk som sitter och tittar på vågformer i oscilloskop, och drar slutsatsen att "den gamla DX7 allt har bättre aliasfissel på det här ljudet". Vilket förstås är helt irrelevant för kvaliteten som instrument. Det finns en hel skog av gamla DX7 och TX7 att köpa relativt billigt, och jag säger det här och nu- vill du ha exakt det soundet, då ska du köpa en sådan. Det här låter lite annorlunda.
Jag var helt uppfylld av oro att Yamaha skulle missa poängen med FM, men min oro var förstås obefogad. De har lyckats bevara precis det som var viktigt, nämligen ljudens uttrycksfullhet, och dessutom lagt till en helt ny nivå av modulation och skulptering av ljuden.
Kort historik
När DX7 kom var den stora grejen två saker- den erbjöd en helt ny ljudpalett än befintliga analoga syntar, och den var spelbar på ett sätt som man inte varit bortskämd med tidigare. Jag var uppväxt med analoga syntar utan anslagskänslighet och en mängd reglage, så för mig var detta till att börja med svårare att ta till mig, men mina vänner och bekanta som fokuserade mer på spelande och t.ex. spelade piano blev helt lyriska över hur mycket mer ljuden kunde uttrycka genom anslag och aftertouch. Jag gissar att det var därför DX-soundet översvämmade produktionerna under en period på 80-talet, det var ett instrument för musiker och inte ljudmakare. Det var svårt, men belönande, för mig att lära mig spela mer nyanserat med anslag (jag som kom från Mono/Poly och MS-20-världen) och jag insåg att de som köpte anslagslösa DX-synthar totalt hade missat poängen.
Detta gjorde också att jag tappade intresset till slut. Jag har ägt både TX7 och DX7II, men de förblev sterila, fast i ett decennium av stereotypa ljud. De är otroligt jobbiga att programmera (TX7 kräver dessutom dator) och till slut satt jag med tusen nedladdade banker av anonyma ljud och laddar och lyssnar. Och tröttnar. De blev presetsyntar för 80-talet. (Detta dessutom sagt av någon som nördade in sig fullständigt på FM-syntes och skruvat rätt många ljud i mina dagar)
Tillbaks till ljuden
Den låter bra! Yamaha slog vakt om anslagskänsligheten, gjorde det möjligt att modulera fler saker, och ljuden blir grymt spelbara. Det är också så otroligt enkelt nu att ta fram alla operatorernas nivå och anslagskänslighet och justera dem samtidigt medan man spelar på ljudet. Mmmmmmm! Tänk vad Yamaha hade kunnat förlängt livet på sin ursprungliga DX-serie om man bara adderat några reglage till ...
Det låter inte riktigt 6-op om den. Jag kan ännu inte sätta fingret riktigt på vad, men jag saknar det där riktiga djupet. Dock har man igen i mina öron gjort ett rätt designval och bytt ut den oberäkneliga feedbacken (som i princip försköt sinusvågen mot en sågtand - jag har tittat på den i oscilloskop när det begav sig) mot waveshaping mellan fyrkant-sinus-sågtand! På varje operator! Så här finns en helt ny FM-ljudrymd att utforska!
De inbyggda effekterna är adekvata och lagras per ljud. Jag tycker om upplägget, de blir lite en integral del av ljudet på ett enkelt sätt, men kan också stängas av snabbt om man vill det.
Den har lite för lite polyfoni. 8 noter gör inte FM-syntes full rättvisa, och jag saknar möjligheten att lägga ned en matta av toner som väser och pulserar. Men jag kan leva med det i perspektiv till kostnad och format. Vore intressant om Yamaha lägger till en "spill-funktion" så att man kan seriekoppla DX-ar på samma sätt som TX*16-systemen.
Slutligen högtalarna, som åtminstone jag tycker om! Jag slipper ha den uppkopplad/hörlurad jämt utan kan ta med den till där jag vill sitta och experimentera lite. Trötta trubadurskämt åsido, säkert måste det vara fler än jag som uppskattar instrument som kan låta i sig själva? Jag tyckte dessutom de lät överraskande bra, men lider av sedvanliga problem som att bas nästan helt saknas, och tyvärr får du lätt resonansskaller i lådan - och med FM-syntes är det nästan omöjligt att undvika resonanta övertoner i någon form.
Slutsats
Jag får återkomma med lite djupare ljudanalys när jag hunnit jobba lite mer med den. Men för den som vill utforska FM-syntesen och börja trycka in lite retro-nya klanger i sin musik, så är min rekommendation klar:
KÖP!
Innan 2020 kommer vi att ha en monsterhit på listorna som innehåller något av: DX-piano eller FM-brass. Och otroligt skönt med något som inte är ännu-en-analog-rehash.
Svara med citat
Ursprungligen postat av valsolo
