The Neverending Story in 99 luftballons

[Lucarno]

Fortsättande historia. I den klassiska andan från forum. Du fortsätter på historien... det ska hänga samman som om det fortsatte oavbrutet... we'll all take turns... om ingen fortsättningspost postats inom säg, åtta timmar eller ett dygn eller nåt, så får man dubbelposta för att kicka igång rytmen igen, även om det är lite lamt. You get the picture Now let's try it

"Bilder är OK, ljudklipp OK, videos inte OK, Text e bezt"





Panta-Pau kände sig underlig. Hon kunde inte riktigt skaka av sig drömmen, den ville hänga kvar som en klängig huskattt insmord med jordnötssmör. Men nu var det dags att släpa sig upp, inte ligga och sega och snooza. "Den nya dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr," tänkte hon tystlåtet för sig själv i det att hon kliade sig lite i naveln och masade sig upp på ena armbågen.

Ljuset som tränger in genom gliporna i persiennerna är underligt grått... bäst att öppna upp och släppa in lite solsken!

Men fönstret gick inte att rubba. Vad var detta? Hennes trosor kändes sträva och märkliga, hennes hjärna fylldes av skugglika tankar. Allt var tyst... *för* tyst.

" - Du skall inte fråga vinden vart den är på väg," rösten kom inifrån. Vad fan? Hon sprang ut i köket. Fort, öppna kylskåpet, fram med bag-in-boxen. Porlll... slurk! Och igen. Hon satte sig ned på golvet och rökte en fattig smuggelcigg och efter en liten stund kändes det bättre. Ja hon blev ju lite vimsig i huvet av vinet såklart.

Ett oerhört dån fyllde plötsligt upp allting och det darrade under hennes nakna ben och rygg. *Svett* !!!

Vad i helvete? Jordbävning? Hon reste sig upp men trillade genast omkull. Prickrätt då så ringde det på dörren! Med en kraftansträngning tvingade hon sig på fötter igen och med stöd mot väggar och staplar av packlårar närmade hon sig halldörren. Det var mörkt där utanför, dörrögat var svart.

Det ringde åter på dörren och bultade! *Svett* !!! Darrande sträckte hon ut handen mot dörrvredet och...

[Ambulansen]

...tänkte väl egentligen att "äh, hur farligt kan det vara?", och öppnade dörren med en gnutta nytt mod. PANG. En skarp strålande smärta, först i pannan, sen i bakhuvudet när det slog i golvet. Det svartnade för ögonen på Pau, och hon hörde hur målmedvetna händer snabbt rev igenom lådor och hyllor under det att hon sakta förlorade medvetandet.

Svart. Rött. Vitt. Suddigt... Och så insåg hon att hon låg i hallen med en sprängande huvudvärk. Ett tag trodde hon att det var här hon sovit hela natten. Det skulle inte hört till ovanligheterna, tvärtom. Men så kom det tillbaka till henne och fick henne att resa sig med ett ryck, som gjorde att hon drabbades av en förskräcklig yrsel och hon blev tvungen att luta sig mot skostället. Nån hade slagit ner henne och letat efter något.

[Lucarno]

Eller det var vad hon fick för sig åtminstone. Stapplande tog hon sig in till gästtoaletten där i hallen. Nog för att spegeln var skitig, hennes värld var ju halvt verklig och halvt Silent Hill, men hon kunde se att hon var oskadd. Hon kände efter där i pannan men där fanns ingen svullnad och ingen ömhet. Huvudvärken bleknade sakta bort och efter att ha suttit ner en stund och druckit lite vatten direkt ur kranen kände hon sig ganska OK. Vad fan.

OK, får kolla igenom lägenheten då... hon kunde inte se några tecken på att någon röjt runt, det såg ut precis som vanligt... men så klämde hon sig förbi staplarna av grejor och saker där i vardagsrummet så att hon kunde se in i det innersta hörnet.

Och DÄR

Men vafan men vafan men vafaaaan nuu

Vad som såg ut som en stor jävla svart KUB med egendomligt utsirade kanter som skiftade i silver stod på det rickiga bordet hon fått av sin kusin Lavi-Juu för längesedan... aah, Lavi-Juu. Hon fylldes av värme vid tanken samtidigt som hjärnan frös till is när hon såg närmare på kuben.

Det var TECKEN där i det där silverne längs kanterna. Själva kuben var blank som obsidian. Darrande sträckte hon ut ett finger... den var kall, nästan iskall.

Hon kände sig matt. Bäst att göra kaffe, tänkte hon. Sagt & gjort! Bäst att logga in på 99 och kolla läget också, så hon gjorde det med.

I det att kaffet började göra verkan trillade hon in på http://www.99musik.se/showthread.php?314154 och jaha, tänkte hon. Så bra. Inte nog med den där jävla KUBEN utan nu ska jag behöva tänka på det därna också. Som om jag inte redan hade nog med saker som poppar upp i huvet fast jag inte vill. Så ska man behöva bli påmind om sånt också. Jävla skit.

Plötsligt ringde telefonjävelen. Det bar sig inte bättre än att Panta-Pau skvimpade ut mer än hälften av det kvarvarande kaffet för hon var så fumlig i kroppen efter den händelserika morgonen. Fitta också, tänkte hon. Det kaffet som var så gott och hade t.o.m. kostat pengar för hon hade ju inte nallat det som hon brukar (Panta e lite sajko å har flera personligheter typ, å en av dem e lite klepto, ser ni) utan pejjat med hård-tjänade cash.

Och vem fan var det på telefonen om inte nån jävla telefonförsäljare. "Heeejj jag ringer från," hann hon höra innan hon SAFTADE telefonen i golvet så den sprang i tusen bitar. Massor av små skarpa plastbitar och rester av elektronik och skit. Fitta. Det skulle bli helvete att städa upp, de där bitarna hade flugit ut ÖVERALLT jävla helvete. Grr. Hon blev skitarg.

Efter att ha fiskat upp några bitar plast ur det som var kvar av stackars kaffet drog hon ner resten och sträckte på sig. Nä fan, sade hon för sig själv, om man skulle ta och ta tag i detta härna nu.

Och så knöt hon sin fyra starka händer och spände musklerna i hela kroppen och utstötte ett kampvrål så att hela huset skakade. Nu jävlar!

Steg ett, kuben. Får ju ta reda på vad fan, liksom. Hon gjorde sin hjärna bestämd och stark och tog tag i den och skakade om den. Kanske inte så smart. För rätt vad det var så...

[belsedub]

...så stod han bara där. Tryffeln, ja han kallades så, hade med hjälp av sin vän Tu-Rose ropat in kuben på auktion redan 1982. Länsman var både närvarande och reslig när de träffades första gången. Tu-rose suckade tungt när hon fick beskedet. Vem var barnet? Alla dessa dagar. Sexualitet? Utan att säga ett ord rann bägaren över.
- Papa, papa!
Hon ropade förtvivlat orden på italienska. Ingen svarade. Jaques-Tu hade lämnat gården ett år före den ödesdigra auktionen. Vad Elina inte visste var att...

[Ambulansen]

fler tankegångar än hennes egen rörde sig i rummet.

Men så trillade det ut en likadan kub ur den första. Precis lika stor, med samma tecken. Bara det att den nya kuben var dubbelt så tung. Nu var det ju ingen fara, för den första var väldigt lätt och luftig trots det kompakta intryck den gjorde på en flyktig betraktare. Så hon lade inte mycket vikt vid det där, utan ställde som i ett förvirrat töcken undan den första kuben och lyfte upp den andra. För att se den i lite starkare ljus styrde hon stegen mot köksfönstret, men snubblade på den första och råkade dunka den hon höll i i väggen. Stöten gjorde att två likadana kuber föll ut ur kub nummer två, båda dubbelt så tunga som sin föregångare vilket nu började märkas. "Men shit, jag har inte tid med alla dessa kuber" tänkte hon. Då såg hon att de svaga tecknen på de två nya kuberna var en aning annorlunda.

[Lucarno]

Nyfiken som hon är kunde hon inte motstå att bara på prov peta lite på de där tecknena. Men hoppsan det skulle hon inte ha gjort! Ut ploppade en liten underlig varelse med gråbrunt skinn och silverpäls, hon fick helt chocken för att det var så himla OVÄNTAT!

" - Hej du," sade den där varelsen. Och tittade lite underfundigt på Panta-Pau där hon drattat på ändan av pur förbluffning.
" - Ehh, ja hej," sade Panta-Pau. Hon kliade sig lite i huvet. Drömmer jag, tänkte hon.

Med flinka händer plockade den där varelsen isär en av kuberna och SVUPP så stod en total-underlig maskinskapelse framför dem på golvet. Den surrade och lät, och avgav ett inbjudande sken.

" - Sådärja," sade den.
" - Men vafan kan du prata?" Panta-Pau var helt paff. En TALANDE maskin! Att den där underliga varelsen kunde prata och sånt tänkte hon inte så noga på. Hon hade ju sett på filmer och sånt en massa så hon var ju lite avtrubbad kanske. Ja nu när hon reflekterade över det så påminde den där varelsen faktiskt lite om Dobby. "Master has presented Dobby with clothes" ekade minnet. Men varelsen var ju inte typ "CGI-ful" som Dobby, den var bara... annorlunda.
" - Klart jag kan," sade den. "Nu ska du få se på saker!"

Det pirrade under huden i ansiktet på Panta-Pau. Förundrad såg hon hur...

[Spacebeach]

...den talande maskinen började tatuera sig själv live framför henne, efter några sekunder kunde hon urskilja Terence Mckennas ansikte sakta "etsas" fram på maskinens ena sida. Hon kände igen ansiktet från en av hennes pundarvänners böcker.

Plötsligt hördes en hög rivande ton, ungefär som när cellofanpapper rivs itu, och en skiva åkte ut genom roboten och klöv henne mitt itu, utan att hon föll isär tog roboten en 0.00001 mm tunn skiva av hennes mitt och rullade sedan ihop den för att sedan stoppa in den i en papperstub. Hon stog mållös och tittade på, hon hade nyss blivit delad av en skiva tänkte hon. Plötsligt vände sig maskinen om, tog fram en kavel och kavlade henne alldeles platt. Nu låg hon som en platt deg över hela golvet.

Sakta började maskinen integrera/bränna små silver kretsar över hela henne (degen) med en sorts blinkande surrande maskin arm.

Hon försökte förstå vad som var kvar av henns sensoriska intryck, synen var som kaleidoskop men fortfarande där. Ljudet av kretsarna som etsades i henne (degen) påminde om hennes gamla bläckstråleskrivare.

Plötsligt blev det varmt och rött, maskinen hade vikt fram en sorts värmelampa framför degen som fick den att stelna.

Hon kände att maskinen ville säga henne något, och att den gjorde det på ett väldigt utförligt och tydligt sätt.

[Lucarno]

Värmen blev snart outhärdlig och det var redan en bra bit in i Juni och hon var ENSAM.

Det kliade i nacken.

Kuken det är nanorobotar tänkte hon och sträckte sig efter tasern för att ge dem en rejäl ZAPPNING.

Då ringde det på dörren. Efter bara några steg snubblade hon på en trädrot och trillade ner i den kalla bäcken och slog sig skithårt i pannan så att det blixtrade för ögona på henne. Ett smärtvrål letade sig fram uppför skogens mossbelupna tallstammar och

[Ambulansen]

med sina nyvunna blixt-ögon tog hon sig för, sådär på impuls, att bekämpa brott i nån närbelägen håla. Men på impuls tänker man inte efter ordentligt. Var i helvete var hon överhuvudtaget, tillexempel. Det hade hon inte tänkt på, för tyvärr levde hon i det såkallade Nuet, och INGEN annan stans. Men så kom det plötsligt tillbaks till henne som en störtflod:

[PF]

Du är bara en i mängden. En nolla. Ingenting. Sade hennes inre röst.

[reSet]

Och för första gången hände något stort i Pau's tankar:
- Jag är fan ingen nolla! Det kan du vara själv, du har ju aldrig någonsin vågat visa dig! Du bara härjar i mina tankar och fönedrar mig! Det är jag som har skapat dig! du ska vara tacksamm! Dö din lille skit DÖ!!! hon tog pistolen i tankarna, målade upp den lilla skiten framför sina ögon, och avfyrade ett inbillat skott.
Det blev tyst i hennes tankar. Hon lyssnade extra noga, och allt var tyst, så tyst att hon kunde höra sitt blod circulera, men ljudet var annorlunda. Hon tittade på sina armar täckta med silverplumpar från maskinens behnadling.
- Har jag blivit...

[belsedub]

Piff, paff, puff. Nu vändes spegeln mot hennes inre.