..Kanske det kallas... det där som skolat folk kan. Jag skulle vilja sätta mig in grunderna för komposition. Bara lite enkla grejer för att underlätta i låtskapandet (ska alltså inte skriva symfonier). Vet någon en hemsida som tar upp ämnet?? eller kanske en bra bok för nybörjare?? (Harmonik for dummies?) Antar att man behöver lära sig läsa noter för att kunna lära sig sånt här? eller?
Det här finns också på min lista över saker jag ska lära mig. Det skulle vara väldigt trevligt att förstå det där med tonföljder och sånt. Så man slapp sitta och klinka på bara C, D#, F och F# (ev. A och A# också) hela tiden.
Finns tusentals böcker och kurser i ämnet och säkerligen en massa på nätet också. Kolla upp just skolliteratur. Natur & Kultur Förlag (som jag iofs tror heter nåt annat nu) har en massa. Kolla också upp Warner Förlag för de har inte bara Vispop-serien utan en hel del musikläroböcker också. Så har vi alltid den gamla klassikern "Så blir det musik". Den tar ju upp lite allt möjligt ur ett nybörjarperspektiv.
Den stora frågan är om man verkligen behöver veta allt om hamonilära? Jag tycker det är mest roligt att bara prova mig fram och spela in det som blir bra :-)
Hehe, den inställningen känner jag igen men så småningom, när man börjar få kontroll över sina experiment, så blir det lätt lite irriterande att det tar emot och stannar upp vid melodi-/harmonibyggena hela tiden.Ursprungligen postat av Arete
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Har inte läst igenom den själv, men Raven's spiral guide to music theory verkar bra och gratis.
Arete: Det är lite som att säga "Behöver du verkligen en ny mikrofon eller den där synthen eller Reason 3...?" Det är ju ett till verktyg att använda när man skapar musik. Dessutom är det väldigt roligt att förstå varför det finns tio miljoner låtar som går Am F C G och varför E och Bb efter varandra är så jävla hårt.
Man sätter även temperaturen på en låt beroende på i vilken oktav man spelar och i vilken dur det går. en ackordföljd som börjar på Cdur låter kanske helt annorlunda om hela kompositionen startar på Adur istället (altså mer annorlunda än den uppenbara tersen)
Skummade igenom början av det där dokumentet, och dom flesta skalorna kan man ju lista ut med lillfingret, hörs ju direkt om saker låter fel. Så varför ska man egentligen lära sig skalor? Känns som det går tusen gånger snabbare att bara prova sig genom dom 12 tangenter som finns och lyssna vilken som passar in bäst. och då finns ju även chansen att man provar sig på nåt som inte alls borde fungera men som låter apsjysst :-)
"Så varför ska man egentligen lära sig skalor?"
Det finns många orsaker. En är att det är svårt att improvisera ihop en vettig låt t.ex. tillsammans med någon polare om man inte på något sätt bestämt en skala i förväg (såvida inte den ena bara står för trummor eller effekter). En annan orsak är att man får större förståelse för varför det låter som det låter.. mycket snabbare att experimentera fram nya melodier som håller. Man får _mycket_ lättare att latja fram "svårare" melodier dessutom. Sen om man lär sig noter så är ju det bara kul..
"och då finns ju även chansen att man provar sig på nåt som inte alls borde fungera men som låter apsjysst!"
nej.. man slutar inte experimentera bara för att man lärt sig lite musikteori.. om man inte har riktigt taskig fantasi. Det är många som säger att det är så mycket bättre att lära sig själv just pga den orsaken.. men det är imho rent önsketänkande från en person som inte orkar lära sig eller helt enkelt inte är tillräckligt intresserad av melodier.
"bara prova sig genom dom 12 tangenter som finns"
vad för klaviatur kör du med? EML Polybox? (fast den har iofs 13)
http://musictheory.net/ <- under downloads så finns en liten app som man kan lära sig en del av.
http://www.pianonanny.com/ <- för alla som vill lära sig noter till piano
This quote is hidden because you are ignoring this member.
Det finns många toner som man tycker låter riktigt uselt men som i ett samanhang (skala t.ex.) kan låta riktigt spännande. Dessutom finns det nog inget som "inte alls borde fungera" i teorin. Ta t.ex. en kik på utbudet av skalor så ser du. Teorin är inte till för att begränsa och säga vad du ska göra. Den försöker bara skriva ner på papper vad vi gör. Teorin bestämmer inte över dig, du bestämmer över teorin, om man vill uttrycka sig lite djuptDessutom är det ju så att ju mer du lär dig destå mer upptäcker du ju att du inte kan.
Heh. Tja. Experimenterande kan man ju säga nådde sin kulmen iom tolvtonsmusikens intåg i historien... Heh, kanske inte riktigt...
Seriöst. Stort musikteoretiskt kunnande är grunden för all seriös experimentation. Grunden för improvisation är dessutom nån som helst koll på hur saker och ting låter, och det underlättas kopiöst av en teoretisk förståelse av något slag. Tror ni det finns många jazzmusiker som inte vet vad dominant-lydisk skala är för något?
Visst. Utan nån kunskap hur musik är uppbyggd kan man säkert få jackpott bara genom att sitta o plinka. Men det är ju inte hur fallet har varit med de historiskt sett största mästarna. Ju större kunksap man har, ju bättre förståelse har man vilket i sin tur tillför mer material att experimentera med.
Utan att veta vad en oscillator, ett filter, ett envelope är kan man säkert lyckas kräma ut en hel del ljud bara genom att sitta och skruva lite. Frågan är vems experiment som blir mest intressanta? Min mammas, eller den med stor erfarenhet och bred kunskap av syntars struktur och egenskaper?
Ja, jag har nog fått fram min poäng nu.
EDIT: Vill tillägga att jag håller med Butterfly också...
Men det är ju just en del av min förundran om vad skalorna är bra till... Allt jag kan trycka på hör ju alltid till någon skala. Hur exakt gör det saker lättare för mig att veta vilken skala jag använder? Jag kan se nyttan med det om man spelar i ett band eller på annat sätt ska lägga till en syntslinga till något annat, men när man mest bara sitter och leker fram grejor så har jag svårt att se meningen med att veta om dom. Visst att man kanske kan hitta rätt basgång lättare, men jag känner bara att min upptäckarlusta skulle försvinna lite om jag gjorde musik på mer mekanik än känsla. Bara min inställning som vissa antagligen kan se som lathet och ovilja att lära mig
Har inte läst någon musikhistoria på akademisk nivå, men jag har för mig att det fanns formaliserad improvisation redan på medeltiden. Och vad jag läst om musik hos "primitiva folk" så verkar den vara improviserad med våra mått mätt (dvs inte en formaliserad struktur), och då kan improviserat musikskapande lätt gå tillbaks 10-20000 år eller mer.This quote is hidden because you are ignoring this member.Seriöst. Stort musikteoretiskt kunnande är grunden för all seriös experimentation. Grunden för improvisation är dessutom nån som helst koll på hur saker och ting låter, och det underlättas kopiöst av en teoretisk förståelse av något slag. Tror ni det finns många jazzmusiker som inte vet vad dominant-lydisk skala är för något?
Det självklara motexemplet är ju alla outbildade musiker som lyckats göra mer intressanta saker än de med formell utbildning. Det kan vara lättare att bryta mot reglerna om man vet vilka de är, men i minst lika hög grad kan man bryta mot reglerna genom att inte ens känna till dem. Nyfikenhet och experimentlusta är inte i motsatsförhållande till utbildning och kunskap, men skolning kan leda till att man inte ser reglerna för vad de är: något som man är fri att följa eller strunta i efter behag. Det verkar vara ganska vanligt bland klassiskt skolade musiker tex.Utan att veta vad en oscillator, ett filter, ett envelope är kan man säkert lyckas kräma ut en hel del ljud bara genom att sitta och skruva lite. Frågan är vems experiment som blir mest intressanta? Min mammas, eller den med stor erfarenhet och bred kunskap av syntars struktur och egenskaper?
Fast jag tycker att grundläggande harmonilära är rätt användbart, inte minst när man spelar tillsammans med andra.
Självklart får var och en ta ställning till vad som är intressant för den att kunna. För mig personligen är det och har varit en stor tillgång. Jag har upptäckt mycket intressant och upptäcker fortfarande mycket intressant när jag studerar musikteori. Till en början har det mest varit för att klara inträdesproven till högskolan (bara två veckor kvar nu), men när jag verkligen fått inblick i teorins värld har det verkligen tillfört mycket till mitt musicerande. Framförallt i jazzen, men inom den klassiska biten finns det andra godbitar att hämta, såsom frasering, olika sorters tekniker etc etc etc...This quote is hidden because you are ignoring this member.Men det är ju just en del av min förundran om vad skalorna är bra till... Allt jag kan trycka på hör ju alltid till någon skala. Hur exakt gör det saker lättare för mig att veta vilken skala jag använder? Jag kan se nyttan med det om man spelar i ett band eller på annat sätt ska lägga till en syntslinga till något annat, men när man mest bara sitter och leker fram grejor så har jag svårt att se meningen med att veta om dom. Visst att man kanske kan hitta rätt basgång lättare, men jag känner bara att min upptäckarlusta skulle försvinna lite om jag gjorde musik på mer mekanik än känsla. Bara min inställning som vissa antagligen kan se som lathet och ovilja att lära mig
Sen är det ju inte så att jag sitter och tänker: 'ahh, nu ligger jag och pumpar på ett dominantackord, nu ska jag lira dominant-lydisk skala", men att lära mig den skalan gav mig ytterligare ett sätt att uttrycka mig på musikaliskt i praktiken. Teorin är definitivt en genväg på många sätt, även om du behöver kreativitet och ett stort mått äverntyrslusta för att det ska betyda nåt. Det funkar ju inte så att man blir bra bara för man kan teori, men jag tror att för de flesta musiker underlättar det på många sätt.
Sjävklart. Är nog nuförtiden lika vanligt på alla områden. Som sagt räcker det ju inte med att kunna teori för att bli en bra musiker. Tycker dessutom att det där argumented är lite haltande. Självfallet finns det musikaliska "imbiciller" (om du tillåter uttrycketThis quote is hidden because you are ignoring this member.
Jag har pluggat musik i en massa år, men kunde aldrig riktigt ta till mig musikteorin på det teoretiska planet. Det är en grej jag ser väldigt tydligt hos många elever när jag idag undervisar på en popsångsutbildning - de elever som SPELAR sina harmoniläxor och lyssnar på skillnader på skalor och sånt verkar lyckas omvandla det till låtskrivning sen, men för de som knappt kan spela piano/gitarr alls men är typ plugghästar verkar det hela stanna uppe i huvudet. De kan rabbla upp vilka toner som ingår i diverse skalor, men verkar inte ha fått samma skalor som ryggmärgskunskap i sitt musikutövande.
Det tar väldigt mycket tid att bli bra på harmonilära, att komma förbi tragglandet och spontant använda nya klanger i sina låtar. Jag skulle säga att det är värt det, men vet man med sig att man inte kommer att orka hela vägen så tycker jag att en bra "snabbmatsvariant" är att sitta och spela igenom en massa sångböcker - inte spela bara på gehör utan verkligen ha ackorden framför ögonen. Efter ett tag får man upp en blick för vilka ackordsföljder man särskilt fastnar för och gillar och öron och fingrar börjar känna igen dem - kanske i synnerhet kolla in någon genre man inte alls brukar hålla på med. Skulle gissa att the average kille-med-gitarr inte skulle lära sig så mycket nytt av att spela Ulf Lundell-låtar utan kanske borde bita i jazzäpplet, t.ex. (Apropå det så skulle nog också många jazzmusiker må bra av att tvingas skriva en låt med tre ackord och hitta ett kreativt sätt att göra det istället för att gömma sig bakom 1000 ackord...
Böcker att köpa är väl kanske framförallt klassikern Harmonilära av Valdemar Söderholm. KMH Förlag har också gett ut en bra bok som även den heter Harmonilära och är nyare, lite lättare att komma in i.
Angående teoridiskussionen så beror det väl eg på vad man vill med musiken. Är man nyfiken på hur saker fungerar och varför musiken låter som den låter och hur spänning byggs upp för att urladdas mm så måste man gå in i musikteorin. För oss som har den läggningen är det därför fantastiskt roligt och intressant. Vill man istället mest experimentera får man väl göra det.
Men bara för att man läst teori i många år så utesluter det ju inte att man experimenterar! Min poäng, som många andras, är att desto mer kunskap och förståelse man har om det man gör, desto större blir ens möjlighet och frihet att uttrycka sig. Ett allmänt missförstånd är att det i musikteorin skulle finnas absoluta regler som inte får brytas. Snarare är det olika stilars uppbyggnad man tittar på och diskuterar, och vill man att det man skriver ska låta så får man följa den praxis som den stilen har. Det som förekommer i medeltida körmusik ser ut på ett annat sätt än vad som förekommer i ex senromantiskt orkestermusik, femtiotalsjazz eller 80-talspop, men med många likheter också förstås. Vad man själv gör i sin musik bestämmer man väl bara själv, eller?
Jag upplever att nya pop/rocklåtar är mer stöpta i samma form än exempelvis nykomponerad "klassisk" musik, vars kompositörer ofta har en omfattande musikteoretiskt bildning.
Jag köpte John Mclaughlin-boxen (ni som inte vet vem han är har missat nått) för ett tag sen och han sa ung. så här. För att bli bra på att improvisera ska man först sitta och lära sig "allt" för att sedan glömma bort det och helt enkelt ha det i fingrarna.
Jisses med svar! Tack för tips och länkar.. det här forumet e grymt!
Personligen tror jag att det hade hjälpt mig mycket med lite teori. Tråkigt när man gjort en halv låt som man gillar och sen sitter där och inte har en aning om hur den ska fortsätta. Det hade varit skönt att kunna "planera" låtarna någorlunda innan man testar. Känns lite bakvänt att inte lära sig verktygen innan man experimenterar. Som att skala potatis med naglarna istället för att leta upp en skalare (dagens liknelse..)
@Arete,
Jag tror att man inte kommer lika långt genom att bara plinka, risken är nog stor att allt man gör låter likadant för att man har svårt att variera sig. Så känner jag iallafall om mina grejer. Sen har det ju oxå visat sig att dom låtar jag varit någorlunda nöjd med har råkat ha ett väldigt vanligt/typiskt upplägg ackordmässigt. Det är iallafall vad jag hört från personer som är lite mer insatta.
EDIT: @False Messiah, jag började läsa på pdf:en du länkade till och den verkar vara precis vad jag letat efter själv på nätet. Xtra tack!
Butterfly: Intressant det blir när John McLaughlin citerar Bruce Lee.
Jo, den gick nog på nästan 1700 med frakt och allt. Tyvärr har jag inte hunnit arbeta med den särskilt mycket. Men enligt John själv så ska den ju innehålla i princip allt han själv lärt sig under sin tid som musiker. Stämmer det så har man ju lite att jobba på
Det är nog en bättre investering än 17 privatlektioner á 100 pix hos random snubbe tror jag.
En polare till mig har laddat ner ett par dvdskivor med "perfect pitch" och "relative pitch". Vet inte vad snubben som föreläser heter men han är mer än kompetent. Perfect pitch är när man känner igen vilken klang alla noter har och hör vilka noter som ingår i ett visst ackord, och relative pitch är ungefär at om nån tar en viss not så kan du följa tonerna från till exempel c som är rätt så lätt att känna igen. Alltså mumla tonföljden i huvudet tills du hittar rätt.
Perfect och relative har tydligen inte nåt med varandra att göra, men det är lättare att lära sig den andre om man kan den ene, so to speak...
jag e mest rädd att skola mig p g a att jag **tror det ger en inblick av begränsning (detta är rätt --- du gör fel grejjen)
**jag vet ju inte bättre som oskolad
låter det bra e det bara att åka på reglarna lixom .. det är mest så jag tänkt och gjort..
Var det inte Nigel Tufnel i Spinal Tap som sade att alla låtar i d-moll fick folk att gråta? Ha säger det i en scen då han precis har spelat ett jättefint klassiskt verk som han själv har skrivit på pianot. När Marty DiBergi frågar vad kompositionen heter så svarar Nigel något i stil med: "Lick my bottom."This quote is hidden because you are ignoring this member.
För övrigt så känner jag igen det där med perfect or relative pitch. Arbetar med det varje gång jag komponerar. Jag är dock inte skolad, men ändå något att betrakta som andra generationens musiker, och jag siktar på att gå på musikhögskolan så fort jag fått ordning på mina betyg.
Vore ju grymt och kunna när man har druckit svampté och går vilse i skogen. Bara gå och tralla lite och kludda ner sina symfonier i blackbooken som man har i ryggsäcken bredvid termosen med strohrom 50/50 med varm choklad.
Eller "absolut gehör" resp. "relativt gehör" som dom säger här i sverige. Antar att det är det du menar?This quote is hidden because you are ignoring this member.
Bara en liten tanke om hur gammalt fenomenet improiviserad musik är...
Om vi antar att musiken (i någon form) kom före musikteorin (vilket väl känns tämligen troligt), skulle jag nog vilja påstå att improviserad musik är den äldsta formen av musik rent definitionsmässigt... ;o)
rydan:
Fast det gäller ju allt där teorin inte kom först. Frågan är hur improviserad man kan säga att en fjärdedelspuls någonsin varit, särskilt om vi har det (intresse för taktfasthet och sådant) i generna som forskarna påstår.
sisältää: Naturligtvis, jag drev lite med begreppen bara, därav mitt ;o) på slutet... =)
Ah, jag förstod att tonen inte var helt allvarlig men missade att hela påståendet var ett skämt. Ursäkta.
Det vore intressant att höra om det fungerade med kursen i absolut gehör. Länge har man ju försökt sälja sådana kurser medan de flesta menar att det är en medfödd egenskap.
Det relativa gehöret kan man ju klart öva upp, det gör man i de flesta musikutbildningar, och det är ju oerhört skönt att direkt på ett papper kunna skriva ner en idé.
Man får ju dessutom hjälp med gehöret om man har bra kunskaper i haromilära, ofta är ju musik uppbyggd enligt vissa återkommande formler.
Där har man ju faktiskt en nytta av att kunna harmonilära :-) Man skulle kunna skriva ner sina idéer på papper direkt när man får dom, var man än får dom. Kanske ska ta och lära sig lite ändå :-D
Vad jag vet så finns det ingen vetenskaplig konsensus om absolut gehör är medfött eller ej, men alla verkar vara ense om att det krävs viss träning för att få det användbart. Det finns en kulturell komponent också - det är betydligt vanligare med perfekt gehör hos kineser än hos västerlänningar, eftersom kinesiska använder sig av toner i betydligt högre grad än västerländska språk (4 eller 5 olika toner beroende på vilken kinesiska vi talar om). Vet inte om någon studerat adopterade eller på annat sätt icke-kinesisktalande kineser för att se vilket inflytande språket har.
Vad det gäller relativt gehör ger teorin helt klart en bonus! Den går som sagt att öva upp, och kunskap om hur saker "brukar" låta, eller "bör" låta ger ett litet (eller ganska stort) försprång i förhållande till dem med sämre teoretiska kunskaper.
Hur som helst kan en med relativt gehör aldrig komma i närheten (typ i alla fall
f m: Det är rätt intressant också att t.ex. gittarister ofta lättare hör vad det är för ackordföljd på en gura än piano, eller symfoniorkester. Eller, kanske rätt logiskt, men rätt intressant ändå.
Kinesiska skalor brukar väl innehålla en HEL del svarta noter?
Jag brukar använda mig av rutat papper och det virtuella pianot jag har i huvet för att ta ut harmonier.
Även om man missar lite ibland så är det bara att kvantisera i sequencern.
Man kanske skulle kopiera en pianoroll ner på A4 och fylla en pärm med dem och stoppa ner i sin fjällräven-rygga.
Om man vill rocka loss som New York Dolls och bränna sitt ljus i båda ändar kanske inte musikteori är det allra viktigaste. Men om man lyssnar också på t.ex Sex Pistols så är det ganska tydligt att Johnny Rotten utvecklat en känsla för hur man sätter ihop ett par ackord och några riff till en låt. Personligen tycker jag det måste vara ganska oundvikligt att formulera en viss musikteori om man hållit på en lite längre tid med musik. Sen finns det ju också grejer som man tar för givna, som kan kallas musikteori. T.ex använder de flesta instrument med noter, dvs kvantiserade frekvenser när de sätter sig och skapar musik. Stockhausen gjorde sin doktorsavhandling på vad oscillatorer innebär och har för betydelse i musiken, något som inte är givet av gud. Och med digital teknik skulle man ju om man ville kunna skapa musik från 0:or och 1:or om man kände för det, eller t.ex maskinkoda den på dator. Det finns säkert nån som gör det, men de flesta av oss tar nog ganska ofta hjälp av ganska traditionella grepp. På samma sätt verkar det ganska larvigt att inte ta hjälp av de kunskaper och uppfinningar som finns inom musikteori. Fast jag knappast tror att att musikteori är det viktigaste som finns för populärmusiker.
"Lick my Lovepump" är det väl Nigels låt heter förresten? Fast "Big Bottom" är ju också en favorit. "Big Bottom Big Bottom talk about buncakes my girls got em".
random:
jag har ett fint tips till dig: "från visa till symfoni". går liksom igenhom harmonik och hur olika stilar är uppbygda, vad det är som låter skönt eller vad det är som kan störa den harmoniskt orienterade åhöraren osv. på mitt musikgymnasium var den en klassiker iaf, och jag har haft tur som hittat den på antikvariat för en spottstyver. på bibblan lär den dock finnas, garanterat!
@pussy
Tackar för tips... det där kollar jag nog in på biblan en dag.
@Arete
Alla kan skriva låtar men få kan skriva bra låtar. För att kunna bli en bra låtskrivare behöver du två ingredienser, talang och färdighet. Talangen styr du inte över men dras du till låtskrivande kan du misstänka att du åtminstone har lite av den varan.
Färdigheten är den del du kan göra något åt så vill du verkligen göra musik så förstår jag inte din inställning att du inte vill lära dig mer om musik. Färdighet utvecklar du genom att lyssna på musik, spela musik och göra musik. Läsa om musik ger tyvärr inte så mycket så det kan du skippa.
För att spela musik måste du lära dig grunderna och det involverar harmonilära men gillar du inte det ordet så föreslår jag att du inte använder det. Först när du lärt dig grunderna och kan spela enklare låtar har hjärnan de verktyg den behöver för att kunna börja bygga upp den bank som senare kan användas för att göra bra låtar.
Många ser möjligheten att använda dator och diverse mjukvara för att "göra" musik som en genväg. Min åsikt är att genvägen till musiken ligger i att lära sig ett instrument, helst ett ackordinstrument typ gitarr eller någon form av keyboard.
När det gäller "outbildade" musiker så kalla dom hellre självlärda, man behöver inte alltid gå en utbildning för att lära sig saker, speciellt om man har stor talang kan det vara bättre att lära sig själv.
Allt ovan är naturligtvis mina egna högst personliga åsikter för er som inte fattade det
:rolleyes:
Håller delvis med. Jag är en sån där "Musikdirektör" med gedigen utbildning i musik och det ena utesluter inte det andra. Det är en fördel att kunna "teorin" eftersom man kan fixa till ett stråkarr kvickt, rätta blåsarret innan giget eller i studion osv. Detta går ju blixtsnabbt eftersom man ofta kan se i notbilden var det är fel, kan man dessutom spela och har ett bra gehör och är "musikalisk" så blir det lätt o kul! Framförallt är det en gammal myt det där att teori är så himla farligt, allt man kan lära sig har man ju nytta av, eller hur?
Keep on hunting for wisdom!
/Mozart..lyssna han är fräck.
Absolut.
Allt beror ju på vad man vill. Om man är nöjd med de verktyg man har och tycker att det räcker för att göra den musik man vill så är det ju förstås lika bra som något annat.
Personligen vill jag veta så mycket som möjligt och har därför både läst och studerat mycket. För mig innebär det en enorm frihet. Fördomen att skolning skulle skada en tycker jag är en myt det är dags att avfärda liksom den att musikteori skulle innebära en räcka regler som styr upp hela ens skapande till trist korrekthet.
Som "klarinettist" skrev så är det otroligt skönt och roligt att kunna skriva för alla tänkbara musiker, ensembler och instrument och veta hur det fungerar.
Om det finns intresse kanske man skulle starta en ABF-kurs i musikteori?
Jag kan förresten rekommendera dokumentet som False messiah länkade till i ett tidigare inlägg. Anpassat för folk som gjort lite musik men inte kan ngn teori (och det använder inte notskrift). Tar upp intervall, hur man bygger de vanligaste ackorden samt lite introduktion / allmän fakta om lite mer avancerade grejer som arrangering, konsonans/dissonans, kontrapunkt, ackordväxlingar o.s.v
Rättså bra orientering att gå vidare från tror jag.
Jag är en helt oskolad bassist från början (läs femton år sedan). Det är först nu som jag har börjat titta seriöst på teori, istället för att hela tiden använda mitt gehör, och spela ?safe? efter vad jag vet funkar. För mig har det alltid varit viktigast att arbeta med känslan för musik och det man har i fingrarna, snarare än att verkligen förstå VAD man gör. Visst har man trott på att teoretiska kunskaper bara skulle förstöra det man redan har, men det tror jag inte längre. Kanske var det bara dags att titta närmare och försöka förstå sig på harmonier och ackordsuppbyggnad, för det är där jag är nu. God help me !
Väldigt intressant diskussion. Jag är oskolad gitarrist i grunden (8 år i mitt fall). Och jag känner igen mig mycket i det pledge säger och jag håller med om att det är känslan och det man har i fingrarna som är viktigast - jag avfärdar inte musikteori utan tror tvärtom att jag kan lära massor av den men i slutändan så är det ändå känslan som segrar. Jag ser musikteori som ett potentiellt verktyg vilket kan hjälpa mig att uttrycka mina känslor på ett ännu bättre sätt.
Jag har länge funderat på att ta en kvällskurs på Kulturama eller liknande problemet är att jag kan inte bestämma mig för om jag ska gå en renodlad kurs i hamonilära eller om jag ska välja gitarr och hoppa på i en mer avancerad klass där man kanske börjar komma in på hamonilära tillsammans med instrumentet (det senare - om det finns tillgängligt - låter mest logiskt). Sen var det där med tid... :|
Precis vad jag menade. För mig har teorin hela tiden hjälpt till att utveckla mitt sätt att skriva musik, att inte spela eller skriva "safe" helt enkelt. Att förstå vad man gör betyder ju inte att man gör det med mindre känsla, eller hur? För mig har det ultimata varit kombinationen, att förstå vad jag gör och göra det med känsla.Det är först nu som jag har börjat titta seriöst på teori, istället för att hela tiden använda mitt gehör, och spela ?safe? efter vad jag vet funkar. För mig har det alltid varit viktigast att arbeta med känslan för musik och det man har i fingrarna, snarare än att verkligen förstå VAD man gör. Visst har man trott på att teoretiska kunskaper bara skulle förstöra det man redan har, men det tror jag inte längre.
Får personligen problem när man som i detta fall skriver om musik - svårt att ta till mig saker och tillika uttrycka mig i skrift om det hela, så folk begriper vad man menar.
T.ex. när ni snackar om div notbeteckningarna, de 12 tonerna, namn på diverse fina skalor och ackordföljder kring det västerlänska tänket eller andra grejers grunder - sneglar jag på mina omärkta pitchvred eller pitch-värden från -xxx.x till +xxx.x och kliar mig i huvudet mest.
Skulle nog iaf vilja men har lite svårt att greppa hur harmonilära skulle kunna hjäpa mig att utvecklas musikaliskt - om jag kör lite teori och samtidigt slår an lite pianon och annat löst för att lära mig grunderna. Jag kan inte relatera detta till de vertyg jag sitter med. Okay att jag förmodligen sitter och använder grejer på "fel" sätt, men det funkar!
Har slutat helt med meloder och formar hamoniniska ljudramar/bilder istället, vilket för mig är intressantare... Det handlar om helt olika lyssningssätt - och jag vet inte vad den läran skulle kunna heta mer än just harmonilära eller harmonisk lyssning.
Det e i pricip omöjligt att försöka förklara för mig - eller jag för någon annan - om vi inte sitter på samma verktyg/arbetssätt, för vilka toner och skalor saker går i. Ljud kan ju även ofta avsakna traditionell spec. på en ton/tuning...
Tyvärr faller mycket p g a samplingar/samplerna, det går ju att trigga. Inte ens från start har det pillats med det traditionella flappret på den svart/vita tonplankan, var vid jag nu finner den helt oduglig och mest ivägen.
hhhh... jag e ett helt hopplöst fall troligen... kör vidare lite i a f...det får bära eller brista...
/KommunikationsTrasslig/
Jag kan förstå dig, Kallback. Harmoniläran är ju baserad på den västerländska konstmusikens harmonik, och en del av musiken idag har väldigt lite gemensamt med denna äldre musik. Att applicera den tidens synsätt på dagens electronica eller liknande stilar kan bli en aning krystat.
Det har däremot gjorts en del försök att skapa en ny teoribildning runt den elektro-akustiska musiken, som man ibland kallar all den musik som på något sätt sysslar med högtalare (snare än akustiska instrument) som medium. Trevor Wishart, David Toop mfl. har skrivit en hel del. I Sverige har Åke Parmerud skrivit en bra text som gör ett försök att fånga in den nya elektronmusikens uttryck och verktyg. Det bör sägas att de inriktar sig främst åt de akademiska formerna av elektronmusiken.
Men konceptet tycker jag är rätt: om de gamla teorierna inte håller, ta fram nya. Nästan alla som håller på med musik, vare sig de är skolade eller ej, har ju sina egna privata teoribildningar om hur man får musiken att låta bra.
Precis. Sedan upplever iaf jag att även den traditionella musikteorin har mycket att ge ändå. Genom att studera "gamla mästare" så får iaf jag mycket idéer och tankar, deras känsla för form, balans och uppbyggnad av musik går ju att applicera på mycket musik eller för att bryta mot helt. Så förutom att det är oerhört roligt med teorierna bakom musiken så tror jag att det enbart är av godo att så långt som möjligt försöka förstå hur andra skapat sin musik, oavsett musikstil. Det ger en både nya idéer och infallsvinklar samtidigt som ens verktygslåda blir större.
Vad gäller elektronisk/elektroakustisk musik bör man också nämna Pierre Schaeffer som arbetat med att bygga ett musikteoretiskt system för musik skapad av ljud.
Naturligtvis håller jag med dig, David. Kunskap är ju en lätt börda att bära.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
